krönika magnus ihreskog Jag körde till Bäl. Jag körde från Visby de två milen till Bäl och regnet öste mot rutan och jag hade hela världen runt om mig.

Det var kris i Alliansen och kris i regeringen och i Pyongyang satt Kim med fingret på knappen och på himlen såg jag fåglarna forma sig till ett perfekt V.

Det är den tiden nu, tid för avsked, förmultning, förruttnelse, tid för trädens blad att brinna innan sommaren blir till hö. Tid för fåglarna, de som sjöng så intensivt i maj, att flytta söderut. Snart dras båtarna upp på land, snart täcker den drivande sanden de leksaksspadar som glömts kvar.

Jag passerade Hejdeby och såg reklampelaren för den nya motorbanan. Speedway, en så stor del av den gotländska folksjälen, en gång i tiden kom det tiotusen personer till VM-kvalen på Galgberget och för trettio år sedan vann Bysarna guld i SM.

Nu för sporten en tynande tillvaro, uppburen av några få äkta entusiaster. Jag blev lite tungsint när jag tänkte på det som var och hur det blev.

Alla bilar jag mötte, vart var de på väg? Vad talade de om, personerna i kupén. Försökte de få sin gemensamma tillvaro att gå ihop, var det någon som skulle hämtas, var det unga älskande som längtade till nästa skogsväg, kanske någon på väg till ett hemligt möte i lust.

Vindrutetorkarna svepte, jag såg vägskyltarna: Bro 4, Endre 3, såg en gårdsplan full av höns, jag såg skylten vid Lillfole som visade mot ”Pyssel och pynt”.

Jag känner en som bodde där längs vägen, ibland stannade jag för en kopp kaffe. Men tiden är en annan nu och flyttlasset har gått, nu sköter någon annan om gården.

60-skyltarna vid handelsboden där det är så svårt att hålla hastigheten, Kullingbos 2, Vallstena 6, vid gården som säljer hallon ropade skylten stängt.

I ett hus till vänster rök det i skorstenen och i vardagsrummet flämtade en tv och jag tänkte att dit åker några när de åker hem.

Vägens vita streck försvann bakom mig, ett efter ett. Jag tänkte: just den här kvällen skulle jag vilja köra länge. Bara köra, utan mål, med radion på och med hjärnan på lågvarv.

Skymningen föll, på slätten låg gårdarna som snart, när mörkret fallit, skulle lysa som stearinljus på en bricka. Jag mötte en buss där 22 sken med gula siffror, alla dessa resande, alla vi människor som inte kan vara still.

Molnen hängde lågt över Gotland den här kvällen och här på jorden pågick våra liv i glädje, sorg, kärlek och ett visst mått vemod och till slut var jag framme i Bäl och sedan körde jag tillbaka till stan.