krönika magnus ihreskog Under hela min uppväxt rådde det kalla kriget. Det påverkade mig inte särskilt mycket alls, dessutom visste jag ju inget annat.

När jag var tolv var jag på en bussresa till Sovjet, jag fick se Eremitaget och gå längs Nevskij Prospekt i den stad som då hette Leningrad.

Det jag minns mest är den ruskiga passagen vid finsk-sovjetiska gränsen. Stenansikten med skarpladdade vapen, en av dem beslagtog den poptidning jag hade med mig.

Det låg ett ständigt hot från öst. ”Kommer fienden från väster har de gått runt” sade min kapten när jag gjorde lumpen, men det mesta vi verkligen såg av Sovjet var dess röda hockeylag. CCCP anlände någon gång om året, vann allt och försvann åter bort i hemlig tystnad.

En finkänslig terrorbalans gjorde att hela världen skälvde, VM-matcher i schack blev till storpolitik.

Jag noterar överrasklat att många verkar glada att vi är på väg dit igen, efter så många lugna år.

Mellan Nordkorea och USA är tonen hård som stål och robotarna flyger över Japan, det enda land i världen vars befolkning sargats av atombomber.

I mellanöstern pågår en kronisk konflikt och från Syrien, Iran, Irak och Afghanistan flyr hela befolkningar i ranka båtar mot europeisk säkerhet. Nyhetssändningarna har vi lärt oss nya namn: Raqqa, IS, Trump.

Över Gotland flyger nu stridsplan och smattrande helikoptrar, granatkastare dunkar och dag för dag går det söka med fingret över tablån för att hitta det häftigaste att se.

Ungefär som vi gjorde när Island Games gästade ön eller när seminarierna staplas på varandra under Almedalsveckan.

Anses ett upprustat försvar behövas måste det så klart öva men jag förstår inte den allmänna hausse somtycks ha blivit kring Aurora. Men jag är väl som vanligt naiv.

Jag tänker att för många runt om i världen är den skarpa militära närvaron på riktigt, livet är i verklig fara när flyglarmen ljuder.

Jag tänker hur lite vi vet och hur aningslösa många av oss förmodligen är. Och så undrar jag om alla som nu fascinerat står på läktare vid fronten även står där och säger ”cool” om den dag kommer då Sverige är under skarp attack.

För mig är militära spänningar och krig inte ett dugg cool, det är inget att längta tillbaka till och det är inte i första hand ”fler jobb”.

Krig är något folk flyr från eller dödas i och det har i min värld aldrig varit varken spännande eller häftigt.

Men okej, varför inte. En ”militärvecka” på Gotland varje år skulle förlänga säsongen. Och allt som är bra för näringen är ju bra för oss, eller hur.