KRÖNIKA magnus ihreskog Tidigare i sommar fyllde jag tjugotvå. Det har jag gjort i flera år nu. Livet leker, jag kan göra vad jag vill, jag har framtiden för mig, jag har inga direkta planer och allting ordnar sig.

Det är något alldeles särskilt med att lägga år till år men aldrig någonsin bli äldre. Ja, det vet du ju, det är likadant för dig, visst?

Nog för att jag förhoppningsvis är visare, mer erfaren, lugnare och mer luttrad nu än när det ovan nämnda var min faktiska ålder. Men känslan – Känslan!

Rent av är det så att ingen någonsin blir gammal. Du vet hur det är, i möte med uppväxtens kompisar eller med Duran Duran i spelaren är allting som förr.

Jag undrar ibland hur mina tonårsbarn ser på mig. Undrar om de förstår att jag inombords, i tanken, aldrig blir äldre än några och tjugo.

Jag som sitter med mina räkningar, stressar i väg på möten, planerar dagar och kvällar veckovis i förtid, tjatar om att städa rummen och vill att de talar om när de kommer hem. Jag som inte kan låta dem gå ut genom dörren utan att säga ”ha det så kul men ta det försiktigt”.

Jag som är och gör precis som min pappa var och gjorde.

Min pappa var halvgalen och drog obegripliga skämt för kassörskorna i mataffären. Jag har definitivt fått min humor från honom, vilken nu lika definitivt är överförd på barnen.

Men – inte vara han tjugotvå! Inte för mig Han var alltid gammal, gjorde tråkiga saker, satt med sina räkningar, planerade veckorna, såg nyheterna på tv både klockan 18 och 21, tjatade om läxor och brydde sig om vädret.

Det är VM-yra och överallt refereras till 1994, jag gör detsamma till min son. Berättar om den heta fotbollssommaren då Sverige tog brons och inbillar mig att han ska förstå.

”Du måste se det här” ropade jag när straffläggningen mot Rumänien härom veckan repriserades. Han kom inte, jag fick titta ensam. Det där var ju långt innan han föddes.

Jag klandrar honom inte, jag var knappast idel öra när pappa berättade minnen från 50-talet, flera år innan jag kom till världen.

Det är först nu, långt efter att både pappa och mamma fick vingar, som jag förstått att de säkert inte heller någonsin blev äldre än tjugotvå. Kroppen sade ifrån, minnet svek, men i den innersta känslan brann alltid deras ungdom.

Så tråkigt det var att höra berättelser från deras uppväxt om och om igen. Så livgivande för dem, inser jag nu. Det finns en slags sorg i det, att jag inte på riktigt såg dem som dem de verkligen var.

Jag hoppas att mina barn i mig ibland kan tänka bort allt de ser som vuxet och trist. För vi är varandra, vi är samma, jag är min pappa och jag är mina barn, vi är ett, vi är olika lika och tiden är inget annat än ett mysterium.