krönika magnus ihreskog Dagens eko i Sveriges radio firar åttio år hela året och då är det på sin plats att gratulera. Ballonger och hurra-rop, lite sent om sider så här i oktober, kanske, men bättre sent än aldrig, sägs det.

Fast allra bäst är det riktigt tidigt. Varje morgon kvart över sex går klockradion med ”P1 morgon” igång. En trygg famn att morna sig i, vad hemskt som under natten än hänt i den stora världen.

Analyser, intervjuer, samtal, debatter, Trump och terror, pannkakor och Paris, högt och lågt och så SMHI:s poetiska väderrapport och Radiosportens fönster med resultat från nattens NHL-ishockey.

Det har förstås kommit med åren för P1 har inte precis alltid varit min huvudkanal. Jag minns från en annan tid program i andra kanaler: ”Radio FM”, ”Radioapparaten”, ”Klang & kompani” och så klart ”Eldorado”, där hörde jag den nya musiken och de roliga upptågen.

”Rakt över disc” med Clabbe, så klart och ”Kulan i luften” när det var fredags- och lördagskväll. När jag kom ny till Gotland var ”Fredagskväll med André” en favorit i lokalradion. Musik, intervjuer, nöjespuls inför helgen.

Men det var då, det. Då, när jag ännu dansade. Nu står P1 inställt på alla apparater; i sovrummet, i bilen, på mobilen. Där lär jag mig om världen och när något händer är deras nyhetsprogram något att tryggt luta sig mot.

Jag har blivit gubbe. Jag bryr mig om vädret. Jag har till och med en rutig skjorta.

Hur blev det så? Hur gick det till? Vart tog alla åren vägen?

Jag har sällan varken tid eller ro att se på film, men däremot har jag upptäckt podd-världen. Det är trots allt aldrig för sent för nya upptäckter. Där vistas jag gärna, så mycket som finns att ta del av medan man tänker på annat.

Vet du förresten var poddarna finns? Det upplyser de ibland om i radio. ”Finns där poddar finns” säger de.

Jag tänkte köpa ett par nya skor, vet du var jag kan hitta sådana?.Finns där nya skor finns. Glasklart.

Det går inte särskilt fort, det är inte särskilt braskande, det krävs inga klick, det hoppar inte fram annonser och erbjudanden i ansiktet.

Jag lyssnar på annat också, P4 då och då, lp-skivor, Spotify, (Don Henleys senaste är fantastiskt bra), men för mig är P1-kanalen en slags fredad plats med tid för reflektion, vilket i dag inte står särskilt högst i kurs, nu när ett helt folk är på väg att gå sönder av för mycket för fort.

Så grattis P1, grattis ekot. Åttio år, respekt. Nu läser väl inte ni berörda det här, men det finns kanske någon som kan skicka vidare. Det delas ju som fan där ute.