KRÖNIKA MAGNUS IHRESKOG Jag gick till kyrkogården för att träffa bekanta. Jag, nej vi, hela familjen, strosade mellan Norras gravar och sade hej och tjena och stannade ibland för att pratade bort en stund.

Det var som en allhelgonafestival och sällan hörs det så mycket skratt på en begravningsplats intill ett dödens kapell som just denna enda dag om året.

Vi gick där och hörde gruset knastra under fötterna och vi böjde oss ned och tände ljus för dem som bara finns i minnet.

Det är en tanke som inte fäster att det någonsin skulle vara på ett annat sätt än det just nu är, att jag är mitt i livet, att barnen går i skolan, kommer hem till middagen, skjutsas till träningar och med varm och varsam hand lotsas ut i livet.

Jag strök stickor mot askens plån för mamma och för pappa, vars aska strötts i en helt annan lund men det gör detsamma för deras minne är bevarat i mitt hjärta, var de än befinner sig.

Vi drack kaffe och jag åt en kaka som smakade vanilj och jag läste i en nyutgiven bok om Allhelgonakapellets femtio första år att det på Norra kyrkogården finns knappt 900 gravplatser.

Det är så fint med kyrkogårdar, där finns alltid ett lugn att omslutas av, ett monument är det över alltings förgänglighet.

På judiska begravningsplatsen i Prag har döden, precis som på många andra platser, förvandlats till turism. Uppskattningsvis 100000 människor ligger begravda i flera lager i de 12 000 gravplatserna vilka för många hundra år sedan var de enda tillåtna för just judar.

Besökare från all världens hörn betalar en slant för att fotografera de mossbevuxna stenarna längs en repkantad slinga.

Intill, i Pinkas synagoga, högtidlighålls namnen på nära 80 000 tjeckiska judar som mördades under Förintelsen. Namn, födelse- och dödsdatum i oändliga rader på synagogans alla väggar.

Jag har gått där, jag har sett namnen, inte heller den insikten fäster.

När vi kommer hem lagar jag köttfärsbiffar med potatisklyftor och dansar smått med Dire Straits struttiga ”Walk of life” i öronen.

Det luktar vitlök och blir lite halt på golvet av sprattlande fett.

Lalla Hansson gjorde förresten en helskön och livsbejakande cover en gång i tiden, med titeln ”Sin egen väg”; ”Där går Johnny nerför Bondegatan, på väg mot tunnelbanan in mot stan, under armen har han fenderstratan, Be bop a lulah, han mår fint som fan”.

En gång är jag pappan det tänds ljus för men just nu är jag mitt i livet, mitt i denna lilla parentes av oändligheten

Jag följer Dire Straits på the walk of life så länge det går och hoppas att slippa en slips på fars dag.