krönika magnus ihreskog När jag växte upp var en av mina drömmar att träffa spelarna i Tre Kronor. Inte för att jag egentligen var särskilt intresserad av ishockey, inte mer än grabbar i största allmänhet är.

Jag samlade samlarbilder och klistrade in i album, en förpackning med sex bilder kostade en krona i Stjärnkiosken. Där jobbade en snäll tant som jag kallade ”Snälla tanten”, hon tyckte så synd om oss barn när vi fick dubletter så hon lät oss byta bilder direkt i luckan.

En gång såg jag Slovan Bratislava i en uppvisningsmatch i Borohallen. Václav Nedomansky var med, han var hetast av de heta i Tjeckoslovakiens landslag och drog fullt hus i den lilla isladan. Större stjärna hade aldrig skådats i bygden.

Det var ungefär så nära jag kom de största och Tre Kronor har jag fortfarande aldrig sett annat än på tv.

Min egen sport är orientering, där lägger jag min tid och passion. Där är det ingen som höjer på ögonbrynen av att se en världsstjärna, de är lika naturliga inslag som vindfällda granar och kylig oktoberluft.

Förra helgen var världens främsta manliga orienterare någonsin på ön, med fjorton VM-guld har Thierry Gueorgiou blivit en ikon inom sporten.

För det har han dock aldrig belönats med guldsits, så där stod han, den flygande fransmannen, i kön till bajamajan på ett fält i Stenkyrka med en knatte från Nacka framför sig och en tjock gubbe från Katrineholm strax bakom.

Orientering är avspändhet och kamratskap där alla, ung som gammal, tränar och tävlar tillsammans, samtidigt, i samma skog. Det är som GGN, i enduroskogen upplever jag samma slags folk.

Gueorgiou har lagt ner sin aktiva landslagskarriär och på Gotland deltog han i öppen klass där vem som helst kan vara med. Du också. Han vann med en kvart över de motionärer som fick möjlighet att mäta sig mot en gigant.

Sedan tvagade han sig, som alla andra 900 deltagare i den stora helgtävlingen, i utomhusduschen. Här finns ingen plats för divalater.

I somras tävlade Simone Niggli på ön, hon är damernas motsvarighet, sjutton VM-guld, vald till Schweiz främsta idrottspersonlighet.

Jag känner henne lite grand, vi brukar prata en stund när vi emellanåt ses på tävlingar. Av detta kan jag bli lite star-struck. Inte för att hon är särskilt stjärnaktig, för det är hon inte. Snarare för att hon är så vanlig.

Att vara vanlig och att betraktas som vanlig är det största. Vilket sannolikt även spelarna i Tre Kronor för all del är. Precis som de allra flesta människor. Och därmed var alltså denna text rätt överflödig.