Den årliga buketten av helger är över och alla de som reste hem för att fira och vara nära har rest den korta eller långa vägen hem igen.

Vad nu hem är när generationerna kastar sig framåt i tiden. I Hemse, i Hede, i Lit och Landsbro där det pysslats och pyntats och väntats och längtats efter den utflyttade sonen och dottern är det åter lika tyst och tomt. Så fort de gick, de där dagarna. Nu har framtiden givit sig av, de stora drömmarna ligger åter bakom.

På genomresa ser jag en yngling stiga av på Stora Mossens tunnelbanestation. Minuskyla, januarimörker, vardagskväll, allting är vardag efter så många röda dagar.

Det är jag i en annan tid som går där på perrongen. Andrahandare med gasspis, bara en liten del av alla saker uppackade ur resväskan, tillvaron inom en parentes, på väg utan att riktigt veta vart.

Stockholm, en stad full av inflyttare som lever så långt från sitt ursprung, rötter som långsamt dras upp. Många hittar sin plats, andra gör det inte och vänder åter.

Jag var en av dem som lämnade. Jag var också en av dem som reste hem varje jul, från den korta tiden i Stockholm, från Visby sedan jag flyttat hit. Först ensam, sedan med familjen. Väntad, önskad, omfamnad på besök i den ort som alltid är min men som varken var eller är min längre. På torget där jag hängde är det andra som hänger, jag känner sällan någon av dem jag möter. Allt är så länge sedan.

Älskad, kvävd av kärlek blev jag nästan. I ensamhet i bilen hände det att jag skrek rakt ut i ren frustration, som för att rensa hjärnan. Baaaaahhhhh!. Som fången i den goda viljan, så upp i halsen stod den.

Så saknad nu när jag inte längre har någon att besöka, ingen att resa till, ingen att resa ifrån.

Mellanland nu, snart ger sig barnen av, en gång fram i tiden. Jag tänker att det alltid ska vara som det är nu, vi och barnen tillsammans, men vet att det är en fantasi. Allt har sin tid, generationerna kastar sig framåt.

En gång är det de som kliver av tåget, går genom tunnelbanegången, längs fjärran trottoarer och cykelvägar, som tänder i hallen, ännu ett par fönster som lyses upp i den stora staden långt bort, som lysande brev vilka alla berättar sin unika historia för den som hinner och ids lyssna.

Och mina tankar och undringar: Hur har dom det? Hur blev det? Hur tänker du nu när de tänker bakåt? Jag kommer att gå där och längta, älska intensivt på avstånd och känna mig stolt. Ja, så stolt.

Och när de kommer hem till jul ska jag ha sillen inlagd och köttbullarna trillade och låta dem förstå att det här är alltid, alltid, vad som än händer, deras hem.