Krönika jenny persson December och någonting ligger i luften. Såklart. Det är ju tomten. Som är på gång.

I det Perssonska hushåller håller vi hårt på traditionerna. Varje år i början av december får barnen sömnsvårigheter. Vi sjunger julsånger i sängen och sedan ligger de där och vänder och vrider på sig. Vill inte somna. Vågar inte somna?

Det är mörkt när vi vaknar och det mörknar när vi vandrar hem från skola och förskola. Kvällen börjar vid femtontiden. Mörkret är så mörkt och jag märker hur vi helst bara vill vara nära varandra. Det känns sorgligt när vi säger hej då om morgnarna, i mörkret. Det är liksom svårare att gå ifrån varandra när det är mörkt. På eftermiddagarna skyndar vi oss hem. Tänder ljus och myser. Det är väldigt mycket mys nu. Allting man än tar sig för i december blir mysigt.

En bit in i december kommer oviljan att alls gå till förskola och skola. De vill bara vara hemma nu, nära, nära. Vi hämtar så tidigt som möjligt och så räknar vi med lite sjukdagar. December brukar ha så mycket att bjuda på! Jag minns året när kräksjukan kom bara dagarna före jul. Eller den julafton då jag vaknade med feber. Förra julen då lillpojken låg med över 40 graders feber mitt i de sista, kaosartade förberedelserna. Ja, det är mycket att se fram emot!

Trots att tankarna och förväntningarna ännu är många och stora märker jag ändå att jag i år firar min första jul på tio år med stora barn. Som ärligt talat helst spelar tv-spel eller leker med kompisar. Som inte bryr sig hysteriskt mycket om prydnadstomtar och lussebullar utan mest vill öppna olika former av luckor och paket, se SVT:s julkalender slaviskt samt inte ha en plastgran. Det är liksom jag som är hurtigast numera. Jag som ojar mig nostalgiskt över varenda liten tomte vi plockar fram och jag som pustar och stånkar över lussebulledegen fast det egentligen inte är ett dugg jobbigt att baka julbullar när man har så stora barn. De vill nämligen inte vara med längre. Och alla som någonsin har försökt baka bullar tillsammans med barn vet att det inte är jobbigt att baka bullar utan barn.

Minns alla de kaotiska pepparkaksbaken. Som inte alltför sällan slutat i tårar, inte sällan från mina ögon. I år behöver jag bara ta in och ut plåtarna ur ugnen när de bakar pepparkakor. De spritsar till och med på glasyr själva alla tre! Vi kommer närmare de där harmoniska reklambilderna som jag tidigare tyckt skildrat en falsk bild av julen verklighet och allt längre ifrån kaoset.

Nu kommer julen sakta att förändras ju äldre de blir. Som tur är så vet jag ju själv hur julen faktiskt fortsätter att vara magisk även fast tiden går. Jag minns magiska jular både som sexåring och sextonåring och tjugosexåring. Men det har ändå varit fint att få uppleva julen genom sina egna barns ögon. För alltid kommer dessa jular att förbli livets vackraste.