Krönika I veckan rapporterade många utländska medier om att det framkommit uppgifter om att det på åttiotalet tros ha adopterats runt 11000 barn från Sri lanka under olagliga omständigheter. 11 000 barn sägs vara stulna eller köpta. Trots att vi i Sverige har cirka 3500 människor adopterade från Sri lanka har svenska medier inte nappat på nyheten.

Svenska medier skriver väldigt lite om adoption. Kanske beror det på att de nordiska länderna är de som per capita har flest adopterade i världen och att Sverige är det land i världen som, förutom USA, i rena antal adopterat flest barn. Vilket även innebär att det finns väldigt många adoptivföräldrar här. I rädsla att såra dessa föräldrar undviker många debatten som snart måste hållas.

Eller egentligen så behöver vi nog mest lyssna. Se bortom den glorifierade verkligheten i program som Spårlöst och istället välja de dokumentärer gjorda av adoptivbarnen själva. Kolla statistiken och möta verkligheten liksom. Verkligheten för väldigt många adoptivbarn är tyvärr inte särskilt vacker.

Faktum är att adopterade löper fyra till fem gånger högre risk än ickeadopterade att begå självmord. De löper också större risk för socioekonomisk utsatthet. I dokumentären ”De ensamma, en film om adoption” berättar flera adopterade själva om läget och särskilt rasism diskuteras i filmen. Hur det är att som färgad växa upp i en vit familj, utan föräldrar som förstår eller ens är medvetna om den rasism man utsätts för. Problem med känslor av rotlöshet, känslor av att vara mittemellan, inte tillhöra, tacksamhetsskulden man förväntas känna och andra känslomässiga problem talas om.

Från början sågs adoption vara en schyst grej att göra. Ett sätt för västvärlden att hjälpa de fattigare delarna av världen. På åttiotalet blev adoption en industri och har varit ända sedan dess. En industri där fokuset skiftat från utsatta u-landsföräldrar som behöver hjälp till barnlösa västerlänningar som behöver barn. Och nu måste vi sluta förvänta oss tacksamhet och hurrarop och börja lyssna på adopterade.

På sikt tror jag att utomlandsadoptioner måste upphöra. Till dess behövs det tas krafttag för att adopterade i Sverige ska må bättre. Till exempel borde staten stå för kostnader för de adopterade som vill söka sina rötter. Adoptivföräldrar måste engagera sig mot rasism i samma stund som adoptionen går igenom. Och öppna upp ögonen för de svårigheter som adopterade ofta stöter på genom livet. Absolut inte ALLA och det är viktigt att tänka på. MEN, tillräckligt många för att någonting behöver göras.

Tips: Dokumentären ”De ensamma, en film om adoption” på Svt play. Dokumentären ”Adoptionens pris” på Netflix. Instagramkontot ”stulenidentitet”. Boken ”sluta aldrig gå” av Christina Rickardsson. ”Tillbaka till Seoul” , radiodokumentär av Sofia French.

jenny_thomasson@hotmail.com