Krönika Det var en mörk, kall, kväll på Hemse, jag tror det var december. Jag och morsan hade varit på Ica och sneddade över parkeringen för att skynda oss till bilen. Plötsligt mötte jag en gammal väl. Det händer rätt så ofta på Hemse, att man springer på gamla kompisar man inte pratat med på tio år. Hon var där med sin pappa, jag med min mamma. Jag fick en kram och vi kom att småprata lite. Jag visste att hennes mamma hade dött någon månad tidigare och framförde mina kondoleanser. Då började min vän gråta, eller, tårarna bara började rinna längs hennes kinder när hon talade om sin mamma. Och vi stod där i decembermörkret på Hemse stortorg och hennes tårar rann och vi pratade om när föräldrar dör och bakom oss stod våra enda ännu levande föräldrar och småpratade. Och vi hade ännu inte ens fyllt trettio.

En vän separerade och grät i ett år. Överallt grät hon. Vid köksbordet, vid badet, på Ica, vid skolan, vart helst hon befann sig. Tårarna liksom bara rann och rann. Hon var helt enkelt proppfull av gråt som bara måste få komma ut. Och hon lät det rinna. Vid tacohyllan på Ica stod jag med henne och hennes tårar.

Och så alla de där kvinnorna som gråter när de blir arga och behöver säga ifrån. Och sen gråter ännu mera för de känner sig så misslyckade över att inte kunna bara bli arga.

Jag kallar dem för gråterskor för de är nästan aldrig män. De är kvinnor som kanske gärna skulle vilja knyta gråten inne men som helt enkelt inte kan. Kvinnor med hjärtat i handen, som när de fylls av starka känslor, låter det rinna. Ofta skäms de. Känner sig svaga.

Men är det inte de allra starkaste som kan stå vid tacohyllan och gråta med en vän man precis sprungit på? Är det inte de allra modigaste som kan stå på torget på Hemse och låta tårarna rinna tillsammans med en gammal vän man inte sett på tio år? Att bara skita i hur det tas emot. Att bara skita i vad folk kommer tänka och tycka om en. Att bara ge upp och ge efter. Låta sorgskiten rinna ut.

Jag undrar om det inte är så att det normala egentligen är att gråta när man grälar. Och jag undrar om det inte egentligen är så att det normala vid en separation är att gråta i ett år, överallt. Och vi som inte grät i alla gamla vänners armar efter att vi förlorat våra föräldrar är nog egentligen de största förlorarna. Vi som håller inne. Håller saker för oss själva. Som bara gråter när ingen ser. Vi har mycket att lära av gråterskorna.

jenny_thomasson@hotmail.com