Krönika Jag har inte varit där men jag har varit stolt hela veckan. Lite sådär småbarnsstolt eftersom i princip alla som jag följer på sociala medier har varit i Visby den här veckan. Och alla har de postat bilder på solnedgången från Strandpromenaden och de har protesterat mot nazister och ätit crêpes. Min lilla stad va! Så vacker och så duktig på att locka till sig folk.

Nästan alla verkar nöjda, förutom med det här med nazisterna då förstås. Det enda jag kan tänka på när jag tänker på nazister är hur jäkla svårt det är att erkänna att man har fel. Jag har svårt för det och nästan alla jag känner har svårt för det. Jag tänker att det är mänskligt att ha svårt att erkänna när man har fel. Jag brukar också tänka på när jag blev feminist. Jag blev feminist när det var fult att vara det. När den allmänna inställningen till feminister var att vi var kärringar som hade fått ligga för lite. För varje motstånd jag fick, blev jag än mer feminist. Och det är först på senare år, när alla har blivit feminister, som jag kommit att börja ifrågasätta min ideologi då och då. Kanske finns svaret på hur vi ska handskas med nazister och rasister bland oss andra som kallar oss för sådant som slutar med -ist, även om den tanken är väldigt obekväm. För övrigt är jag glad att just min -ism fick sådant genomslag. Den vill inte döda, inte skicka ur landet och inte använda våld. Bara kritisera och förändra. En fin liten -ism.

Det oroar mig att nazisterna fick så mycket uppmärksamhet under veckan. Å andra sidan är det helt logiskt eftersom de som faktiskt är direkt hotade av dessa måste få synliggöra sin hotbild. Särskilt då polisen verkar ha vissa problem med att förstå hotbilden. Men det är tråkigt att nazisterna fick uppmärksamheten. Särskilt då jag inte alls tror att de är vårt problem.

Alla avskyr dem. Ingen vill förknippas med dem. Inte ens Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna ja, de åker ju räkmacka under radarn medan nazisterna härjar. Framstår ju snudd på normala i jämförelse. Vilket jag misstänker att de mår bra av. Vilket är ett problem. Sverigedemokraterna är vårt problem. De och alla andra som envist hävdar att de INTE är rasister och nazister men som ändå vill stänga gränserna, begränsa hbtq-personer och kvinnors rättigheter. De och alla andra som envist hävdar att de INTE är rasister men som ändå vill bevara Sverige svenskt. Som, liksom Jimmie Åkesson uttryckte i podcasten Värvet, inte tror på att sådana som är olika ska blandas. (Det är faktiskt lustigt att SD föraktfullt kallar andra för ”homolobby” när det inte finns några andra i landet som propagerar så mycket för likriktning och homogenitet som dessa.) Vi får helt enkelt inte låta oss luras att tro att puckona som härjat i Visby i veckan är nazismen och rasismens enda ansikte. Den farligaste rasismen är den som är på väg att bli folklig och normal. Låt oss inte glömma det.

jenny_thomasson@hotmail.com