Krönika JENNY PERSSON Jag har aldrig varit en riktig tjej. Som liten hade jag snaggat hår och ville pussa tjejerna på lekis. Jag ville inte leka med killarna, de var för hårda, bråkiga och tycktes liksom på en mycket lägre nivå än tjejerna på de allra flesta plan. Men som tonåring kom killkompisarna in i mitt liv och ja, något var det ju som gjorde att jag hade många killkompisar. Jag antar att jag passade bra med killarna, då. Det gör jag förresten ännu.

Väldigt ofta i samtal med heterosexuella kvinnor händer det sig att jag upptäcker att jag delar många av de drag som de beskriver hos sina manliga partners. Detta är mycket praktiskt för mina kvinnliga heterovänner, eftersom jag kan förklara vissa beteenden som deras män har då jag också har dem. För manliga heterovänner kan jag förklara vissa beteenden som deras fruar har eftersom jag ju ändå dock uppfostrats till kvinna och levt som kvinna i hela mitt liv. Jag vet nämligen att jag är en kvinna, trots att jag aldrig riktigt passat in i den där ramen för hur kvinnor bör vara.

Det är så himla skönt att ändå veta att jag är kvinna. Jag gläds ofta åt den vetskapen eftersom det i vårt samhälle kommer med så många fördelar. Jag vet till exempel vilket omklädningsrum jag ska använda om jag någonsin får för mig att bada på badhuset. Jag vet vilka offentliga toaletter jag ska välja och på vilka avdelningar jag ska handla mina kläder. Jag tycker att pronomen hon känns bra och framförallt passar jag bra i min kropp. Jag hatar inte mina bröst. Är tillfreds med mina könsdelar och det faktum att min kropp kan blöda och bära barn.

Det är så jävla lätt för oss som känner oss bekväma med allt det här, att glömma bort hur det är för de som inte gör det. Tänk er själva in i att vara en person som varken känner sig som en man eller en kvinna och leva med det. I det här samhället där så många, på allvar, ifrågasätter det helt fantastiska ordet hen.

Ordet som i det närmaste kan rädda livet på människor, vägrar vissa människor befatta sig med bara för att de helt enkelt tycker att det är ”trams”.

Tänk er själva in i att födas med en manligt kodad kropp men, precis som jag så självklart vet att jag är kvinna, lika självklart veta samma sak.

Forskning visar att förståelse från omgivningen minskar risken för självmord bland transpersoner väldigt mycket. En risk som är alarmerande stor när man ser till statistiken. Det är en enkel sak vi som normgrupp (alltså vi som känner oss som män eller kvinnor och har kroppar som matchar det vi känner) kan göra för en av samhällets mest utsatta grupper. Inte ifrågasätta och kalla saker och ting för trams. Visa förståelse och hjälpa till. Hur svårt kan det vara?

Happy pride!

jenny_thomasson@hotmail.com