Krönika Vi pratar om sexuella övergrepp på internet. Män och kvinnor. Vi har pratat om det så många gånger förut men hur mycket vi än pratar så känns det aldrig som att vi når varandra. Särskilt på några punkter:

Det där ansvaret till exempel, som många kvinnor känner, som vi alla uppfostrats till att känna. Ansvaret över sociala situationer, ansvaret för den goda stämningen, det inlärda i att inte vilja vara den som skapar dålig stämning. Vilket leder till att man inte säger ifrån. Detta problematiseras ofta. Faktum är att det ofta ses som ett större problem att tjejer och kvinnor inte kan säga ifrån, än att män begår sexuella övergrepp.

Hur kvinnor uppfostrats till att alltid granska sig själva, ifrågasätta sig själva, bli medvetna om sina egna fel och brister, vilket lett till att vi är medvetna om att vi kan begå misstag. Medan män uppfostras med superhjältar som förebilder. En riktig man gör inte fel. Och gör han det, så medger han det inte, för det är att visa sig svag. Vilket leder till att kvinnor i första hand ofta skuldbelägger sig själva då de utsätts för brott av sexuell karaktär. Medan män ofta inte ens förstår att de har gjort fel.

För hur ska de kunna veta det när ingen säger det till dem? För kvinnor är den frågan så jävla dum. Vi tycker att det är en självklarhet att ingen människa på jorden vill ha sex efter att hon har spytt av fylla. Alla människor som någonsin har kräkts borde veta det. Och alla människor på jorden borde veta att det inte är en trevlig sak att få sin kropp och sina allra mest privata delar tafsade på utan att man bett om det. Det är liksom ingen som har BERÄTTAT det för oss kvinnor. Det är sådant vi vet eftersom vi har begåvats med empati. Förmågan att kunna tänka sig in i hur saker och ting känns för andra människor.

En annan sak som män inte tycks förstå är tacksamheten, eller, Stockholmssyndromet skulle man också kunna kalla det. Det fanns nämligen en tid då många kvinnor kände tacksamhet över sexuella trakasserier. En anställd på Tv4, där skandalerna susat tätt denna vecka, beskriver hur den kände programledaren brukade ta på hennes rumpa i frukostmatsalen. Hur det tog många år innan hon ens insåg att det var ett övergrepp, en kränkning. För i stunden var hon bara glad att han valt just henne att tafsa på. Ett klockrent exempel på hur det går när man uppfostrar flickor till att tro att deras värden sitter i deras kroppar/utseenden.

Och nej, du är inte en bra kille. Ingen av er är bra killar. Alla har ni, på ett eller annat sätt, bidragit till att sexuella övergrepp på kvinnor har skett. Män som begår sexuella övergrepp är inga suspekta demoner som lurar i det dolda. Det är helt vanliga män.