KRÖNIKA Jenny Persson Det kan ju kännas lite ensamt såhär när det blir höst. Folk stänger in sig. Man vinkar lite till grannarna ibland, lite som ett farväl, för nu vet vi alla att vi inte kommer att ses förrän i vår. Då när vi alla är ute hela tiden och det är varmt och skönt och man har lust att stå och prata vid staketet igen.

Ja, många blir lite deppiga nu. Känner av vemodet. Själv brukar jag bara tänka på Näsudden. Med stor sannolikhet Gotlands mörkaste ställe.

Jag är uppvuxen långt ute på udden. Nästan en mil ifrån Näskorsningen ni brukar köra förbi när ni ska ut på Storsudret och se på någonting häftigt. Någon gatlykta står vid kyrkan, men för att nå dit som jag kommer ifrån måste man snirkla sig igenom hela socknen för att sedan dra ungefär en tredjedel av raksträckan ner till udden samt en bit grusväg innan man är framme. Hur de ännu finns där djupt inne i mig alla de där kvällarna, när vi i bäckmörker snirklade oss ner till gården. Vi hade några utelampor såklart, på lagårn och så. Men jävlar vad mörkt det är på Näsudden.

Huset var stort och vi snålade på det mesta. När man kommit i åldern att man inte hade lust att gå med farsan i lagårn längre och morsan inte var hemma, fick man snällt stanna ensam inne, i ljuset av en sketen kökslampa. Mörk skog och mörka hagar utanför. Farsan ställde en tv i köket tillslut, så man kunde sitta där och ha trygg uppsyn över den upplysta lagårn men distraheras så pass att man inte märkte mörkret däremellan.

Med mörkret försvann de flesta av våra många många besökare ute på udden. Från april till september var det fullsatt nästan jämt. Kusiner, bönder, grannar, sommarbarn, kompisar, besök, farbröder och morbröder i en ändlös radda. Men så i oktober lockades inte fullt lika många ut i mörkret längre och vi lämnades åt vårt öde. Morsan hon gjorde vad hon kunde för att våra mörka vintrar inte skulle bli fullt så ensamma. Startade barndans i bygdegården. Barnteater. Revyer. Evenemang av alla de slag. Vad de är viktiga för landsbygden de där människorna, som orkar tända ljuset i bygdegårdar och hembygdsgårdar och släpa dit folk.

Och har man bara någon där, som tänder ljuset och bryter ensamheten för en lite då och då, så kan både mörker och ensamhet bli till något fint och viktigt för en. Något man nästan inte kan klara sig utan. Detta lärde Näsudden mig.

jenny_thomasson@hotmail.com