Krönika Jenny Persson Jag har börjat lyssna på E-type på ett seriöst sätt. Ofta den där timmen medan matlagning pågår. Står där och trummar i takt på kastrullerna och skrålar med. Sedan berättar jag för barnen om E-types betydelse för mellanstadiediscon på nittiotalet. Men allra mest berättar jag om Katrin.

Min yngsta moster. Bara lite äldre än oss kusiner följde hon oss genom tonåren med en aldrig sinande ström av goda råd. Det finns få människor som lärt mig så mycket om livet som hon. Mycket om sex. Om hur man sätter på en kondom och om att sex och skam inte hör ihop. Hon lärde mig att diska och om vikten av glad, kommersiell musik. E-type, Vengaboys, Sarek.

Jag har tre mostrar och två ingifta mostrar. När jag tänker på varför jag blivit som jag blivit så hamnar jag allt oftare hos dessa mostrar i tankarna.

I hela mitt liv har Klara sagt ”en del tycker si och en del tycker så”. Det skulle dröja drygt trettio år innan jag insåg storheten i orden. Hur fridfull man kan bli bara man lever efter dessa. Bara man har vett nog att kunna skilja på åsikt och person. Att acceptera att vissa tycker si och andra tycker så. Så många ägg jag ätit vid Klaras bord. Så många gånger hennes hem var min tillflyktsplats när jag var tonåring och morsan var allmänt dum i huvudet.

Anneli som, vid en förutbestämd tidpunkt, lånade ut alla sina Ted Gärdestad- skivor till oss en efter en. Som gav oss en bebis att barnvakta och lärde oss om ansvar. Som är lärare och med viss översyn förde alla fjorton kusiner genom skolåren med godkända betyg. Tvingade oss till pulkabacken (nu har vi ROLIGT, barn!) och ner i kanoterna vid Lojsta träsk. Tältade med oss och fick oss att omfamna friluftslivet.

Mari köpte aldrig tjejtidningar till sin dotter, tillika min kusin. Detta är något jag minns eftersom hon i övrigt hade den imponerande egenskapen att aldrig säga ja eller nej. Hon kunde vrida och vända på allting och skrev aldrig svaret på näsan på en, utan lät ens hjärna jobba. Men på tjejtidningsfronten var det nej. En tydlig åsikt som födde tankar hos mig och oss. Hon lärde oss om världen genom matlagning, inredning och sitt eget intresse. Tog världen till Rone.

Och andra Mari i huset bredvid vårt som jag berättade allt sådant jag inte kunde berätta för mamma för. Som hällde upp en Treo och ville höra allt när jag kom bakfull från stan. Som gav mig två små kusiner att älska och som visat mig och oss att kvinnor kan och bör ta plats. På scen, i media och i alla sammanhang.

Som mina första förebilder i livet har de alla lärt mig om hur man kan vara som människa och kvinna. De var med och lade grundstenarna. Knöt fast rötterna. Knöt ihop oss allihopa och skapade band mellan oss kusiner som aldrig kan brista. Galna, kloka, snälla mostrar. Alla borde ha minst fem.

jenny_thomasson@hotmail.com