Krönika I år tog jag för första gången, tillsammans med en annan förälder, på mig ansvaret som ledare för barnens klasslag under årets omgång av Krullis cup. Jag, som tidigare i livet tvingades medverka under varenda jäkla Krullis cup eftersom vi bara var två tjejer i klassen och det enligt reglerna måste vara två tjejer på plan. Stod som back och hatade livet. Ledare nu alltså. En mycket bollrädd ledare.

Det är en otroligt fin klass vi får ansvaret över och fnittriga och pirriga kör vi igång första matchen. Vi sätter tre tjejer på plan för att vi kan. I den här klassen har inga pojkar ännu berättat för tjejerna är de är dåliga bara genom att vara tjejer. Vi kör på med fyra tjejer till och med, en i mål och så de två pojkarna som enligt reglerna måste vara på plan de också.

Vi är igång. Vi basslar med vattenflaskor och målvaktshandskar. Vi klockar byten och tröstar när de ramlar och slår sig. De slår sig ofta. Och ibland är det andra laget så nära på att göra mål att de börjar gråta av bara spänningen. En match vinner de med 10-0. Mot slutet av den tolv minuter långa matchen ser vi hur barnen nästan tvekar när står inför målgörning. När matchen är slut stiger ett barn från motståndarlaget fram och går och ställer sig framför vart och en av barnen i vårt lag, ser alla i ögonen och tackar för god match. Vi drabbas alla av den högtidliga stunden.

Det går riktigt bra för vårt lag. Flera av barnen spelar fotboll på fritiden, men framgången handlar nog mest om att de är så trygga med varandra att skillnaderna i erfarenhet och talang inte blir ett problem. Hade resultaten räknats för lagen på lågstadiet hade vi kanske vunnit den dagen. Fått kvala och spela final. Stått på prispall. Istället avslutar vi den femte matchen med vinst, gratulerar varandra, torkar svetten ur våra pannor och åker hem. Barnen vet att de har vunnit och att de kämpade väl. De som förlorade har förhoppningsvis även de fått höra att de kämpade väl, för sanna mina ord, det gjorde de.

Jag såg faktiskt ingen liten tjej som stod som back och hatade livet på hela dagen. Däremot såg jag tjejer och killar som kämpade sida vid sida och hade roligt, vilket är uppfriskande med tanke på klubbarnas eviga könsapartheid så fort det ska idrottas.

Och jag tänker att sport är så jäkla vackert. Att det absolut ligger något i att lära barnen att vara både goda förlorare och goda vinnare men att resultat i de här sammanhangen, är oviktiga. Att det i slutändan ändå handlar om hur man känner sig. Man kan förlora med 10-0 och ändå var kung på plan, ändå vara en vinnare.

jenny_thomasson@hotmail.com