Krönika Jenny Persson Om man vill få en skymt av framtiden kan man på helagotland.se ta och läsa de artiklar som handlar om krisen inom Moderaterna. I första artikeln går ordförande Jesper Skalberg Karlsson, som är född på nittiotalet, ut och berättar att Moderaterna på Gotland vill se Anna Kinberg Batras avgång. I nästa artikel står att läsa att uttalandet visst inte alls var helt förankrat inom partiet på ön och några andra moderater antyder att det kan vara så att moderaterna på Gotland faktiskt vill ha kvar AKB. Man ska prata om saken (detta skrivs under torsdagen).

Jag skiter väl personligen i allt det här, men noterar att artikelns rubrik är ”Skalberg Karlsson kan lämna efter internt bråk”. Eftersom det givetvis bor en liten dramaqueen inom mig letar jag intensivt efter bråket i artikelns text, men det enda jag hittar är att vissa oroar sig för om Jesper Skalberg Karlsson ”fick tag på alla” när han ringde runt.

Wooo, drama.

Efter allt detta ”bråkande” skickade i alla fall Moderaternas unge ordförande ut ett internt meddelande till alla sina partikompisar på ön där han skriver ”Givet att jag redan uttalat mig för förbundets räkning förstår jag om de nu ifrågasätter mitt ledarskap. Därför är jag öppen för att förbundsstyrelsen på nästa ordinarie sammanträde diskuterar huruvida jag kan fortsätta leda det här förbundet”.

Och jag tänker att här har vi vår framtid. Eller, egentligen är vi redan mitt i den, men vi gamlingar förstår den inte. Det gör däremot riksdagsledamoten som är född på nittiotalet, uppvuxen med internet och mediedreven. De unga fattar att det inte längre finns utrymmen för några misstag.

De unga vet att allt du någonsin kämpat för kan ryka i samma stund som du målar din båt med fel färg. Blir för full. Betalar med fel kort. Säger fel saker i en intervju. Uttrycker åsikter som halva Sveriges befolkning har men som när du uttrycker dem högt får hela andra halvan efter dig tills du inte orkar längre. Hamnar på fel sorts bild.

Och visst för det med sig bra saker också. Saker som tidigare varit normaliserade kommer upp till ytan. Ifrågasätts. Och döms. Men Anders Borg gick på fest och någon sa att han hade visat snoppen och kallat kvinnor för horor. Och han förlorade det mesta. På grund av ett rykte som vi aldrig kommer att få veta om det stämde eller inte.

När jag läser de yngre medlemmarnas kommentarer i alla de politiska grupper jag är medlem i på Facebook däremot så förstår jag Jesper Skalbergs ängslighet. Kidsen uppvuxna bakom skärmarna går en helt annan framtid till mötes. En framtid där allting syns och där alla har möjlighet att kommentera. Där en fjäder så lätt blir till en höna. Och där ingenting glöms bort.