Krönika Alla människor är lika mycket värda. Det upprepar vi för oss själva och för varandra. Ingen är värd mer än någon annan. Ingen är värd mindre än någon annan.

Något av det första jag lärde mig i skolan var att smala var värda mer än tjocka. De smala hade liksom gjort rätt och de tjocka fel. Som vuxen förstår jag att att vara tjock är att vara eller att riskera att bli en belastning för samhället. Något som de andra får betala för. Och de som betalar har större värde än de som betalas för. Annars skulle ordet ”försörjningsbörda” inte existera.

Är man som kvinna vacker och liggbar har man ett högre värde än fula kvinnor. Som kvinna måste man, utöver att förtjäna sitt människovärde av samhälle som sådant, förtjäna männens respekt och gillande från att man föds till det att man dör. Är man inte vacker kan man till exempel bli värdefull ändå genom att ”inte vara som alla andra tjejer”. Man är inte lika mycket värd som de som är vackra och liggbara, men man har i alla fall något.

Det finns dock ett större överseende med kvinnor som inte betalar särskilt mycket skatt än med män som ”inte bidrar”. Vi förväntas ju istället bidra med barn till samhället. Skaffar vi inte barn sjunker både vårt värde som kvinnor och som människor. Kan eller vill vi inte skaffa barn blir det istället svårt för oss att förtjäna vårt människovärde, hur mycket vi än arbetar för att kompensera skulden i form av de uteblivna barnen.

En man som inte arbetar är mindre värd än en man som arbetar. En mans människovärde ligger i det arbete han utför. Punkt slut. Är han sedan en man som både har kvinna och barn och anses vara en ”rejäl” man samt ser bra ut, har han möjlighet att ta sig till samhällets absoluta toppskikt. En motsvarande kvinna kan dock aldrig nå dit eftersom hon har barn. En kvinna som både har barn OCH en toppkarriär kan aldrig nå toppen, ty hon är alltid dömd.

Det andra jag lärde mig i skolan, straxt efter att killarna lärt mig var skåpet skulle stå, var att man är mer värd om man kan läsa. Och räkna. Lära sig saker. I skolans ögon var man mer värd om man kunde lära sig saker och även om man kunde lyda. Även i vuxen ålder står det väldigt klart för mig att människor som i mesta möjliga mån följer de gränser och regler som vi som samhälle konstruerat, har ett högre värde än de som inte klarar av detta. Att vara lagom är att vara lyckad. Att vara för mycket, eller för lite har ett lägre värde. På måndag börjar skolorna och även de barn som inte är bra på att lära sig och som inte kan/vill lyda måste gå dit igen. Har de tur lyckas de ta revansch och betala tillbaka senare och därmed även höja sina värden. Har de otur ger alla omkring dem upp och de hamnar på en parkbänk. Har de ytterligare tur så är de infödda och får ta emot samhällets hjälp. Desto bättre story de har, desto värdigare kan detta omhändertagande bli. Om det till exempel inte är deras eget fel att de hamnat på parkbänken är deras rättighet till omhändertagande större. Om det är dumheter som gjort att de hamnat där är även deras värde mindre. Att missbruka sju dagar i veckan leder till exempel till ett lägre människovärde än om du håller dig till de normala två, tre dagarna i veckan.

Ibland tycks hela samhällsdebatten handla om just detta. Vem som är värd och vem som inte är det. Vissa grupper behöver ständigt kämpa för att påminna omvärlden om sitt värde. Sin rätt till existens. Medan andra grupper gapar och domderar om vad de vill betala för och vad de inte vill betala för. Alla människor är lika mycket värda. Alla liv är viktiga. Ja vi kan ju låtsas.