KRÖNIKA JENNY PERSSON På onsdagen konstateras öroninflammation på mellanbarnets ena öra. Det är Ajaxvecka, hyresgäster på ingång både i stuga och hus och tre barn som dräller omkring och kräver mat och fika och allmän service. Dessutom underhållning, åtminstone den minsta. Så vi lämnar far och storbarn åt sina öden och går till stadens lekland, jag och lillpojken.

Där är inte mycket folk. Det är soligt ute, folk jobbar ännu, men framför allt är det matchdag och bara någon timme kvar till den börjar. Lillpojken hittar ändå en kompis direkt. Fyraårsåldern är ljuvlig på det viset att leken går före allt, även eventuell blygsel. Han far iväg direkt och jag och den andre pojkens mamma finner lyckligtvis också varandra direkt. De bor på fastlandet sedan länge, men hon längtar hem nu. Vill tillbaka till sin barndoms ö. Hon har många frågor om hur det är att leva här, vill veta om skolorna, arbetstillfällen och allt sånt där. Jag berättar att jag hört att man har haft stora problem med rasism på en skola på ön och hon hajar till. Vill veta mer. Säger att där hon bor pratas bara om att man har problem med invandrarna. Hon har nog aldrig ens tänkt i motsatt bana, att rasism skulle kunna vara ett problem.

Då berättar jag stolt om valundersökningen som kom i veckan. Att flera centerpartister på ön jobbat med flyktingbarn och tagit tydlig ställning för dessa de senaste åren. Att Annie Lööf på något sätt lyckats bli antirasismens ansikte det senaste året nationellt och att Centern även spås blir största parti på ön till hösten. Hur både moderater och sossar sjunker, troligtvis på grund av sina öppna famnar mot SD och utspel om tiggeriförbud och allt vad det är. Och hur Vänsterpartiet med sin solidaritet dubblar sitt stöd och FI står stadiga. Jag är stolt över den där valundersökningen. Jag tycker att allting med den pekar på att vi på den här ön säger nej tack till rasism. Vi värnar om landsbygden, kickar rasismen åt skogen och tror på solidaritet. Vilket jäkla brandtal jag håller för den där mamman på leklandet. Jag lovar att hon är tillbaka inom några år.

Vid sjuttontiden går vi hemåt. Det är inte en bil på vägen. Inte en människa ute. Vi plockar lite blommor. Pratar om våra nya vänner. Solen gassar. Altandörrar står öppna. Plötsligt hörs ett unisont vrål från vartenda jäkla hus i hela vårt område. 1-0 mot Mexiko.

Och vi skyndar hem och får se de andra två målen och uppleva kvarterets samlade glädje när Sveriges herrlandslag går vidare till åttondelsfinal. Ett landslag som bara dagar tidigare stod upp för sin medspelare och röt. FUCK RASISM, ropade de. Och blev ett landslag värt att vara stolt över. Och nu vinner de och jag känner att det kommer att ordna sig. Det kommer att bli bra.

jenny_thomasson@hotmail.com