krönika ingvar andersson Upphör aldrig att förvånas över dessa modenycker. Ta bara en sådan sak som att inte raka sig. Det är inte ovanligt att programledare visar upp en stubbig haka i TV. Hade aldrig hänt på Nils-Erik Baehrentz tid. Han var själv ett föredöme. Välrakad och välkammad. Iförd dubbelknäppt givenchykostym, sidenskjorta, paisleyslips och välborstade handsydda italienska skor. En gentleman ut i fingerspetsarna. Dessutom såg han till att vi fick stifta bekantskap med Bröderna Cartwright. Bara en sån sak.

Man kunde förstås titta in och uttrycka sitt missnöje om man hade vägarna förbi huvudstaden. Men vad skulle det tjäna till? Man möttes förstås av en orakad och tatuerad mansperson iförd snäva trasiga jeans och en fem nummer för liten kavaj. Den välrakade skallen dold av en gubbkeps och halsen av en scarf som virats i flera varv. På fötterna gympadojor. I vänsterhanden skvalpar en latte i en pappersmugg modell magnum, högerkardan kramar en mobiltelefon. Nej, något personligt möte vore förstås bara att drömma om. Allt vad chefspersoner heter sitter sedan månader tillbaka i möten som uteslutande handlar om Martin Timell. Och om hur man ska rädda det egna skinnet.

Inte för att det är bättre på andra håll. Partiledare borde väl veta bättre. Inte fan lägger jag min röst på ett parti vars överhuvud skippar morgonrakningen. Ger en slött, slappt och likgiltigt intryck. Speglar det också partiets förkunnelse? Det gänget lämnar mig kall, för att låna ett uttryck av Leif GW. Det finns till och med prinsessgemål som visar upp en orakad nuna inför allmänheten. Dags att ta svärsonen i örat, kungen!

Min nattsömn störs dock inte av att modenissarna inte orkar strigla rakkniven. Ej heller detta att vi kan bli utan landshövding framöver. Men vem ska då hålla i sommarfesten? Utse Thomas Bodström till ny hövding, han är ju ändå ett stängigt återkommande inslag på kalaset. Därmed skulle det bli en plats ledig. Min blyghet förbjuder mig att komma med namnförslag…

Vad som däremot stör mig i allra högsta grad är att antalet singelolyckor i trafiken beskriver en brant stigande kurva. Man behöver inte vara någon Einstein för att räkna ut orsaken. Mobiltelefonerna. Är föraren upptagen med att skicka SMS eller sitter och kollar på Facebook så beter sig bilen som en herrelös häst. Färden kan sluta precis var och hur som helst. Detta synnerligen allvarliga problem borde stå överst på den politiska dagordningen. Att inte försäkringsbolagen eller ansvariga för trafiksäkerheten sätter klackjärnen i asfalten är för mig en gåta.