krönika henrik radhe Efter en resa via Oskarshamn behöver Henrik Radhe liva upp stämningen. Ett par pranks är det perfekta sättet, menar han.

Terminale Grande i Oskarshamn är inget muntert ställe, om man ska vidare och vänta på allmänna kommunikationer.

Vore jag kommunalråd i det sydligaste hamnalternativet skulle jag i alla fall låta hänga upp en pil med skylt mot city, för den som till äventyrs inte hittar stigen vid kyrkogården upp mot civilisationen. Med ett varmare mottagande kanske en och annan dessutom kunde bli kvar som inflyttare i trakten. I hus som kostar en spottstyver jämfört med på Gotland. I samhällen som Ruda och Berga kan en hel villa få ny ägare för mindre än en halv miljon.

Förra veckan åkte jag på kurs till Kalmar. För andra gången på raken lyckades jag få lift från Oskarshamn. Förra resan liftade jag med två okända småländska kvinnor och en hästtransport. Den här gången hivade jag upp väskan därbak på en pickup, och fick skjuts från båten ända fram till skolan.

Att lifta är härligt. Det ger en frihetskänsla och tid att konversera, främlingar blir snabbt till vänner.

Kursen handlade egentligen om videojournalistik. Men tillsammans med mina kurskamrater föddes idén till ännu en kurs: ”Pranks för journalister”.

Pranks, det som förr hette blåsning på svenska, har blivit en bristvara men är det perfekta sättet att få det roligare på jobbet. Mitt mest lyckade prank hittills är utan tvekan Magnus Samuelsson. På en utförsäljning i en elaffär stod han majestätiskt i jätteformat, som reklamfigur i papp för eltandborstar. Jag fick honom helt gratis och stoppade in den bitiga mannen raklång i skuffen. Den söndagskvällen körde jag bort honom till jobbet, och vek ihop hulken till sittande ställning bakom en kollegas dator. Tyvärr fick jag inte nöjet att se, eller höra, reaktionen nästa morgon när kollegan chockad tände skrivbordslampan. Tydligen gjorde Magnus succé.

I nyhetschefens namn skickade jag för ett tag sedan, strax innan arbetsdagens slut, rejäla luntor gamla kommunala handlingar till en annan kollega. Hundratals sidor skulle läsas igenom och på fem minuter bli till tre notiser. Den helt oskyldiga nyhetschefen hann få sig en avhyvling innan skrattet brakade löst.

Samma chef, försjunken i skrivandets ädla konst, råkade nyligen även ut för musrycket. Jag fick osedd tag i sladden och befriade hennes hand från musen med ett ryck. En mindre svordom undslapp, innan skrattet tog vid.

En tejpbit under musen kan annars duga för att liva upp stämningen, vi får aldrig glömma bort att ha kul på jobbet.