PRONTO, svarar den italienska mannen i larmet på gatan i Neapel. Stunden innan har han just skrattat och skojat med sina vänner, men när mobilen ringer blir det plötsligt en annan ton och allvar. Annat är det här hemma. Min spaning är att allt färre svenskar svarar i sina mobiltelefoner. Frågan är hur många som ens använder dem till att prata i? Mobiltelefonerna har blivit kiosker fyllda av olika appar, där kameran tycks vara den viktigaste funktionen. Människor som plutar med läpparna och tar selfies på stan har blivit ett inslag i gatuvimlet. Det bekommer mig inte det minsta, jag vill bara att den jag ringer ska svara. Helst pronto!

I mitt jobb är telefonen livlinan för att nå dem jag ska intervjua. Men det har blivit allt svårare när färre svarar. När deras mobilsvarare går igång möts jag ofta av en surmulen lite stressad röst som förkunnar att personen jag söker är upptagen med något viktigt och INTE vill att jag lämnar några som helst spår i form av röstmeddelande på telefonsvararen. Messenger och Facebook har blivit nya tidens sätt att få tag i folk.

Extra svårt är det att nå gotlänningar fredagar efter klockan 15. För då har de flesta, utom jag och några till, redan loggat ut för att bänka sig på Visbys mysiga krogar. Där är fullt med folk, trots att det bara är blanka eftermiddagen. Den som spanar in genom fönstren ser precis hur roligt de har. Det glittrar i deras ögon. De dricker vin och skrattar. De umgås och lyssnar så där innerligt och tittar intresserat på varandra. Jag blir grön av avundsjuka varje gång. Jag älskar after work. När jag slutat jobbet har de flesta redan knallat hem nöjda och glada, utan att behöva nalla av sin helg för att gå på krogen.

Jag sätter mig på min Vespa och kör Allégatan hemåt. Flyr kylan genom att drömma mig tillbaka till Italien. Vesporna på de trånga gatorna i Neapel far som ilskna bålgetingar åt alla håll. Kors och tvärs, med både en och tre personer på varje. Jag tänker på kvinnan på Capri. Hon som bjöd på vin, bröd med solmogna tomater och en fantastisk kärlekshistoria: När hon var 17 år hade hon blivit kär i Bo från Sverige. Det blev ingenting dem emellan –  det var ren kärlek utan att de ens kysstes. Kvinnan fick så småningom barn med sin italienske man och Bo levde sitt liv i Sverige. Men, varje sommar i 40 år har Bo hälsat på henne på Capri. En sann kärlekshistoria att fira helg på. Trevlig lördag på er!