Krönika Det är alltid roligare att säga ja. När jobbarkompisarna frågade om jag ville vara med i laget till GA Cup var det självklart. Första träningsmatchen mot laget Strandgärdet gick galant – för GA. Fri med bollen skulle jag bara vända runt och sätta fart mot motståndarmålet. Då small det. Det kändes som att vadmuskeln sprack. Jag haltade av planen och insåg att karriären var över.

GA spelade bättre utan mig och föll först i finalen. Nu har jag haltat i ett par veckor. Smörjt in mig i liniment och svurit än mer illaluktande ramsor.

Då säger folk på stan: "Ja, men spela fotboll – i din ålder". Vaddå i min ålder! Jag blir förbannad. Jag är inte 82, på insidan är jag dessutom 22.

En medelålders kompis hade spräckt korsbanden i knäet med innebandy. Till hans inte så glada fru sa jag tröstande att det ju, för hennes del, är tur att maken är pigg och vital. Och i alla fall känner sig som 20 på insidan. Hon såg måttligt road ut.

Av en kirurg hörde jag att medelålders män ändå är orsaken till de vanligare skadorna som kommer in till akuten. Tydligen brukar det öka framåt våren och sommaren – när pappor ska spela fotboll med kidsen.

Inte blev det bättre av ingreppet i mitt huvud. I flera år har jag haft en kula strax under huden i bakhuvudet. Eftersom den inte gjort ont har den fått vara. Men ändå. Man kan ju inte låta bli att tänka på den. Irriterad gick jag i höstas till vårdcentralen. Vid 48 är man vuxen nog att ta tag i sig själv.

Jag fick remiss till lasarettet. Förra veckan klev jag nervös in på kirurgen. I väntrummet satt en gammal klasskompis. "Jaha, nu har vi kommit upp i de åren" sa han. Vaddå de åren!

Nåja, han hade bytt båda höfterna, en knöl i huvudet kändes som att ta bort en fästing.

Kirurgen satte en rejäl bedövningsspruta i mitt huvud och skar upp. Det kändes läskigt. Operation utan att vara sövd. Men jag hade tur, kirurgen och sköterskan var ett riktigt dream team. Dessutom hade de nog båda haft femma i syslöjd. När stygnen satt på plats spände en annan syster på mig ett bandage runt huvudet. När jag frågade hur länge det skulle sitta hade hon ett illa dolt pokerface. "Tre månader ungefär" svarade hon, och sedan sprack leendet upp till öronen på henne.

Mitt sår ville jag däremot inte skulle spricka, bandaget fick sitta kvar tillbaka på jobbet. "Frankensteins monster" sa någon när jag haltade in. "Det blir inre tjänst" sa chefen.

Men nu är jag nöjd med mig själv. Man ska ta itu med saker som man grubblar på och lägger massa onödig energi på. Oavsett om det är en synundersökning, en leverfläck som borde kollas eller nån annan diffus åkomma. Det är man skyldig sig själv. Eventuellt lever man bara en gång.