krönika henrik radhe Jag har sett honom på Fåröfärjan, ivrigt gestikulerande tillsammans med en man i mörk kostym intill en tyskregistrerad Mercedes. Jag har sett hans filmer. Jag har velat träffa honom och jag sörjer att det är för sent. Men nyligen var jag ändå hemma hos Ingmar Bergman. Jag fick låna ett par grå filttofflor och kliva på. Jag fick se ut över Fåröstranden från hans fönster. På den utsikt han njöt av, medan han lyssnade på sin stora samling klassiska skivor och läste romaner från husets bibliotek.

Bland Herbert von Karajan och andra storheter på vinyl finns märkligt nog också "Born in the USA" från 1984. Ska man välja en enda rockplatta håller jag med Bergman, Bruce Springsteen är ett val gott som något.

När Bergman kom till Fårö var han egentligen på väg till Skottland. "Så som i en spegel" skulle ha spelats in på de vindpinade Orkney-öarna, men som tur var hann regissören med ett besök på Fårö innan biljetterna till Skottland var bokade.

Han gjorde Fårö världsberömt, en pärla som ännu fler borde få uppleva mer än på film. Att vandra de två kilometrarna genom grå november och titta ut på det västtyska fartyget Fortunas rostiga förskepp, som efter förlisningen höststormen 1969 fortfarande sticker upp ur bränningarna ute på Norsholmen, är som att befinna sig mitt i ett Bergmanskt drama.

Mörka november är som gjord för film och tv. Själv är jag uppslukad av "Vår tid är nu". När SVT ska hålla historielektion, från fredsdagen 1945 och framåt, kan man på förhand tro att det ska bli pretentiöst och tråkigt. Inget kan vara mer fel. Serien är det bästa som sänts på tv sedan vi fick både färg-tv och fler kanaler än två. Familjekrönikan skildrar Stockholm och Sverige genom anrika restaurang Djurgårdskällaren, allt anrättat av suveräna skådespelarinsatser kryddat och serverat med kärlek, passion, falskhet och intriger. Klasskillnader, abortfrågor, främlingsfientlighet och fördomar känns smärtsamt lika aktuella i dag som för 70 år sedan.

Nyligen konstaterade jag att det finns fördomar om oss gotlänningar också. Jag fick komplimangen "Vad du ser gotländsk ut" av en kvinna från Stockholm. Jag har ingen aning om det är positivt eller negativt menat. Och hur ser en gotlänning egentligen ut?

Flera hundra av oss kommer i sommar att synas som statister när storfilmen "Bergman island" spelas in på Fårö. Att det görs ny film för en ny publik tycker jag är fantastiskt. I bästa fall kommer "Bergman island" att väcka intresse och ta med sig publiken från världens stora filmfestivaler tillbaka till Fårö. Jag tänker att man får spana efter svarta Mercedes och utländska kändisar på Fåröfärjan även i framtiden.