krönika henrik radhe Så har ännu en butik med pryttel, gubbleksaker och mer eller mindre nödvändiga grejer öppnat. Inbjudna till smygpremiären kvällen före upptäckte förvånat att deras inbjudan inte var särskilt exklusiv: Halva Gotlands befolkning tycktes vara där.

Köerna på Visbyleden var enorma, för att inte tala om kön in till butiken. Än värre var det att ta sig fram till kassan, den fyrfiliga kön påminde mest om säkerhetskontrollen på Agadirs flygplats i Marocko. En norrlänning på plats hotade att dra brandlarmet, om han inte genast blev utsläppt. Jag hade turen att hitta trevligt sällskap och drömde mig bort till nästa veckas midsommarfirande.

Veckan innan midsommar brukar innebära en extra intensiv period på mitt jobb. Jag har haft förmånen att få vara med och utse en gäst, någon vi alla är lite extra nyfikna på. Ett spännande samtal brukar resultera i ett uppslag med text och bild på gästen i midsommarkrans: Yvonne Lombard, Lennart Hellsing, Sven Wollter och Eva Röse är några som fått mina blommor i sitt hår.

Jag vill inte avslöja vem som gästar nästa veckas helgtidning. Men i år skulle jag allra helst vilja plocka blommorna för att ge till alla dem som kämpar lite extra i midsommartid. Någon har opererats för cancer, andra har skilt sig och kämpar med känslor och dålig ekonomi för att få råd att hitta på nåt kul med sina barn i sommar.

I midsommartid vill jag omfamna sommaren, välkomna mina vänner och de sena uppesittarnätterna med ett glas vin eller en kopp te och förtroliga samtal.

Säkert inbillar jag mig, men för varje sommar tycker jag att dofterna och intrycken blir allt starkare. Att himlen efter midnatt blir allt djupare blå och att skarven mot den apelsinfärgade horisonten blir allt vackrare. Med en sangria och utsikt över havet från en av Visbys högt belägna restauranger måste jag nypa mig själv i armen. Det kunde lika gärna vara Santorini och den grekiska arkipelagen, när nattfärjan från Nynäs passerar strandpromenaden upplyst av sina lanternor.

Till er som snart får semester säger jag grattis. Till alla er som kämpar under febrilt fläktande klimatanläggningar på jobbet, för att vi andra ska kunna vara lediga, säger jag stort tack och bra jobbat. Oavsett semesterlistor och schema tror jag det gäller att leva i nuet, för att sommaren ska kännas så lång som möjligt. Nu är nu och kommer aldrig tillbaka. Ta hand om er och njut, även i det lilla formatet. Att bjuda hem den man inte sett på länge, eller slänga sig i en sanddyn med ett par lurar och bra musik, det räcker långt. För den gotländska sommaren är bäst på jorden.