För Sverige i tiden, anser kungen. För Sverige i tid, anser jag som hatar att komma för sent. Jag är också allergisk mot klockor som går fel. Jag tål dem inte. På kaserngården vid Region Gotland på Visborg finns en stor klocka med visare som pekar åt tjotahejti. Det rör sig om timmar fel och jag tänker varje morgon att det vore en skitsak att fixa. Den som kräver in yttranden och remisser i tid bör ha koll på sin egen klocka. Men vi är goda grannar och Gotlands Media är ett företag i tiden. Jag tror att vi får bistå med en vältajmad rackare istället.

När trafiken ökar kraftigt i sommar blir det än viktigare att ha koll på tiden och att komma i väg i tid. Stress kan kosta livet och sommartrafiken kräver ömsesidig respekt och samarbete. På Allégatan stannade en bilist i morgonrusningen vid en av rondellerna för att släppa över en liten kille med hjälm och cykel. Visst, det var kanske ett stopp i onödan eftersom killen inte helt hade börjat gå ut i gatan. Men hellre stanna en gång för mycket, tänkte mannen klokt bakom ratten.

Men döm om hans förvåning när en ilsken gubbe bakifrån, som samtidigt som han körde höll på att lägga in snus under läppen, ställde sig på tjuthornet. Den snälla bilisten fortsatte nu Allégatan fram – i ungefär 15 kilometer i timmen! Den täta morgontrafiken gjorde att snusmumriken med tutan omöjligt kunde köra om. Jag skrattade och njöt hela vägen till jobbet. Man tutar inte i onödan på en gotlänning.

Precis som andra somrar kommer turister att välla in genom portarna i muren, trots att bilförbudet snart införs. För den ovana är Visby innerstad som ett labyrintspel. Utlänningar som inte förstår skyltar på svenska snurrar runt och kör vilse och man vill bara skrika: ”Have ice in your stomach and calm down”.

Nu väntar jag på den årliga proppen i gränden ner mot Wallérsplats. Där brukar de bilister hamna som har litat blint på sina GPS:er. Eftersom dörrarna inte går att öppna sitter de fast, och måste krypa ut genom bakluckan inför ett uppbåd av skrattande Visbybor.

I trafiken tänker jag ofta på min pappa, i saligt minne bevarad. Han viftade med armarna bakom ratten och sa alltid att han ”körde som en fransman”. Han var konstnär och när han en gång körde genom centrala Stockholm stannade bilen framför vid rödljus. Vilket min pappa inte gjorde. Krocken var ett faktum och den påkörda föraren var nu mycket upprörd. Men efter en stunds intermezzo slutade allt med att min pappa halade fram en av sina tavlor ur bilen och lyckades sälja till mannen som han just hade kört på. Så borde alla behandla varandra, som vänner i trafiken. Ta det lugnt i sommar, var sams och kramas bakom ratten.