Krönika Jag hör att ni har snökaos och snösmockor på Gotland och kan bara föreställa mig vilka umbäranden ni tvingas genomgå. Jag hoppas att ni kör försiktigt och lyfter med benen när ni skottar och att ni inte blir sura på mig nu när jag berättar att jag ligger utsträckt vid en glittrande pool under en strålande sol och lyssnar till det välsignade ljudet av mina gapflabbande barn som åker vattenrutschkana. Livet är helt enkelt djupt orättvist.

Men det finns trots allt trubbel i paradiset. Vi bor på ett enormt hotell. Här finns fem poolområden och långa rader av hotellrumskomplex som ser exakt likadana ut. Det är många hundra meter att gå vart man än ska, barnen har skavsår av sina nya sandaler och deras mamma har inget lokalsinne.

Det händer att jag träffar människor som hävdar att de saknar lokalsinne. Med några få undantag visar det sig att de hittar betydligt bättre än jag. Jag går ofta vilse i min egen hemstad, till och med i mina egna kvarter. När jag kommer ut ur en butik vet jag nästan aldrig vilken riktning jag ska välja för att fortsätta åt samma håll.

När jag googlar dåligt lokalsinne upptäcker jag dessvärre att jag verkar lida av en mental rubbning som heter topografisk disorientation. Eftersom jag inte uppfyller alla kriterier – till exempel går jag inte vilse i mitt eget hem – väljer jag att ställa diagnosen ”lindrig topografisk disorientation”. Jag är mycket nöjd med min diagnos. Från och med nu kommer jag att använda den som ett vapen.

För precis som till exempel dyslektiker har jag många gånger brottats med omvärldens reaktioner på mina tillkortakommanden. Det är inte ovanligt att folk tror att jag är korkad när jag inte hittar. Jag kan förstå den tanken. För en person med bra lokalsinne måste jag framstå som virrig och tafatt, lite dum i huvet. Men faktum är att lokalsinnet inte är kopplat till intelligens. Förmågan att orientera sig i omvärlden handlar om att kunna rita inre kartor av verkligheten. Och det kan alltså inte jag. Men jag är rätt bra på många andra saker.

I dag tog vi bussen från hotellet in till stan. Två solsvedda barn med skavsår, en obarmhärtigt stekande afrikansk sol och en mamma med lindrig topografisk disorientation. Det var en utmaning. Jag kunde inte sluta tänka på att den sista bussen skulle puttra tillbaka till hotellet medan vi cirklade runt på dammiga kullerstensgator utan plåster och vatten och hopp om livet. Eller att vi hade förirrat oss ut i öknen som omger staden. Hasat omkring och spanat efter en oas. Eller åtminstone en taxi.

Nu gick det bra förstås. Vi hade en karta där huvudgatorna var skarpt markerade med kulspets. Dessutom hade vi lillasyster som visade sig vara vass på både väderstreck och landmärken. Det finns hopp om den kommande generationen.