krönika anna wennblad Under några svajiga veckor i december hade jag ingen morgontidning. Det var plågsamt. Jag drack mitt morgonkaffe och läste för femtionde gången texten på baksidan av mjölkpaketet. Stirrade ut genom fönstret. Försökte bläddra igenom de senaste nyheterna på helagotland.se men, ärligt talat. Det är bara inte samma sak.

Nu är jag egentligen ingen motståndare till att läsa på skärm. Jag läser allt möjligt och hela tiden på telefonen, paddan, datorn. Digitaliseringen går liksom inte att ducka för. Den är här för att stanna.

Men det är något speciellt med morgontidningen. Själva texten och bilderna är bara en del av upplevelsen. Att läsa tidningen på morgonen handlar om att känna doften av papperet. Lyssna på prasslet när man vänder blad. Känna det sträva papperet mot fingrarna.

Detsamma gäller skönlitteratur. Här har jag verkligen försökt. Säkert tolv romaner har jag läst i min telefon men jag kan inte avslöja om någon av dem var bra. Jag kan faktiskt inte ens redogöra för vad böckerna hette eller vad de handlade om. I samma ögonblick som sidorna tog slut var berättelserna borta.

Dessutom tyckte jag att själva läsningen var besvärlig. När jag läser en roman på papper förhåller jag mig hela tiden till var i boken jag befinner mig. Är jag nära slutet eller har jag precis börjat? I en digital roman vet du aldrig var du är, skärmen känns alltid likadan. Visst får du veta att du är på sidan 153 av 358, men vad betyder det? Du kan liksom inte känna det i händerna.

Nu kanske du tänker att det här är mina egna högst privata problem, men en snabb googling visar att det finns forskning som stöder min tes. Att läsa på papper underlättar inlärning eftersom läsaren kan bläddra och känna hur långt hen har läst. Undersökningar visar också att den som läser på skärm har svårare att återberätta handlingen i en text än den som läser på papper. Enligt forskarna kan läsning på skärm rentav ha en negativ påverkan vad gäller kognitiva och emotionella aspekter av läsningen.

Så. Intet ont om skärmar. Men det är något alldeles speciellt med att hämta sin morgontidning och breda ut den över frukostbordet. Det är något alldeles magiskt med att öppna en oläst bok, låta fingrarna glida över det sträva papperet, sjunka tillbaka i fåtöljen och låta sig uppslukas.

Förresten handlar det inte bara om hur det känns att läsa. Det handlar om hur det ser ut. Barn som ser sina föräldrar läsa tidningar och böcker är mer benägna att själva plocka upp en bok. Jag är stolt över att mina barn har en mamma som ständigt sitter med näsan i en tidning eller bok. Hon kanske inte städar. Hon kanske inte diskar. Men hon är fenomenal på att läsa. Och hur hade barnen tolkat situationen om hon hade läst alla tidningar och böcker i telefonen? De hade tolkat det som att hon hängde på Instagram och spelade candy crush.