KRÖNIKA ANNA WENNBLAD Jag är i Skåne och blir som vanligt överrumplad av alla trevliga människor. När jag handlar jordgubbar av en tonårstjej avslutar hon med att fästa sina glittrande ögon i mina och utbrista "ha nu en riktigt trevlig midsommar!".

När jag köper tre strutar glass med två smaker i varje och med nöd och näppe får ihop min beställning och kön ringlar flera meter lång bakom mig, då ler tjejen i kassan sitt bredaste leende och förklarar lugnt och pedagogiskt vilka smaker som tyvärr är slut och vilka smaker barnen säkert gillar i stället, och sen släntrar vi iväg med ett "Tack så mycket! Hejdå!" i ryggen.

När jag står och pillar på hårsnoddar i en butik närmar sig en tjej och börjar prata, inte som en falskt leende tillgjord försäljare utan som en, ja, som en helt naturlig VÄN. Hon förklarar vad unga tjejer vill ha, helt obegripligt för oss två såklart, vi hade ju såna hårsnoddar i mellanstadiet, herregud. Vi suckar och ojar oss och jag köper en skär, fluffig sammetssnodd av min nya vän, och jag anstränger mig för att inte fråga vad hon heter och om vi ska ta en kaffe. Alltså jag skojar inte, hon var verkligen så trevlig.

På Gotland är det inte alltid så här trevligt. Ibland, men inte alltid. Det händer att personalen i kassan säger "hej" utan att möta min blick. Det händer att de inte ens säger "hej".

Innebär detta att jag uppskattar när expediter pratar med mig? Önskar jag att all butikspersonal på Gotland skulle börja anstränga sig lite mer? Oh nej. Butikspersonal som anstränger sig är nämligen det värsta som finns. Ansträngd trevlighet är vad som kan få mig att sluta gå till vissa butiker.

Det finns en klädbutik som jag inte längre går in i. Tjejerna som jobbar där bedriver en kamp. De vill in under mina kläder. De frågar om jag behöver hjälp, jag säger nej tack. De frågar vad jag letar efter, jag säger vet inte. Varje gång jag nyper i ett plagg utbrister de "Den där är så himla fin!".

Nu menar jag inte att de här tjejerna på något vis gör ett dåligt jobb. De gör sitt bästa för att få kontakt. Det är jag som är en sur tant med överdimensionerad integritet och kraftig allergi mot onaturlig trevlighet. Det är nämligen det som är problemet: trevligheten känns inte naturlig. Den känns inte avslappnad.

Förresten vet jag inte om skåningar är trevligare än gotlänningar. Kanske har de bara en annan servicekultur. Men jag inbillar mig faktiskt att skåningar generellt har lättare för att prata med personer de inte känner. Och eftersom jag själv är född och uppvuxen i norra Västerbotten är jag den första att intyga att det finns landsdelar där detta är ett ännu större problem. Om ni någon gång har satt foten i en butik norr om Umeå så vet ni vad jag pratar om.