Krönika (GA) Min dotter vill ha en guldtäckjacka. Hon är åtta. Hon spärrar upp sina bruna ögon, skickar upp ögonbrynen till hårfästet och trutar med munnen. Jag försöker föra ett nyanserat samtal. Lilla gumman, att ha guldjacka är ju lite som att ha paljettklänning varje dag! Tänk vad tråkigt! Hur ska man då kunna klä sig fin? Ta fram sin diamantjacka?

Ingenting biter. Hon ska ha den där jackan. Och jag vågar inte yppa mitt starkaste argument. Att guldjacka kan se... ja. Billigt ut. Simpelt och tarvligt. Oseriöst. Ja ni hör ju, jag är en mamma som hämtad ur ett annat århundrade.

Nu hör jag kören – det är ni – ropa ”Men herregud låt henne köpa jackan, vad är problemet? Guld är väldigt 2017! Vad härligt med barn som vet vad de gillar! Hon kommer att växa som människa om hon får fatta sina egna beslut!”.

Och jag hör vad ni säger. Men ändå. Guldjacka. Med matchande täckbyxor kanske? Som en pytteliten C-3PO? Jag säger nej.

Sen blinkar jag till och kastas tillbaka till min egen barndom. I ärvda manchesterjeans, hemstickad pullover och förnuftig pojkfrisyr. Bävernylonoveraller som man kunde ha att ”växa i” – första året bylsig och snubblig, andra året stram över axlarna och så kort i ärmar och ben att huden ständigt var röd av smält snö. De färger som erbjöds var mörkrött och marinblått. Ärvda svarta handskar till förbannelse.

Jag kan inte ens säga att jag led av det. Det var tidigt 80-tal, vi visste inget annat. Kläder var dyrt. Men jag ser på bilderna av mig själv när jag var åtta och konstaterar att jag just den säsongen hade bävernylonoverall i ovan nämnda färger, skoterkängor och lappmössa. Alltså en blå mössa med stor röd tofs.

Nu var det inte så att jag och mina små kamrater tyckte att marinblått och mörkrött var de hetaste färgerna. Våra barbiedockor hade silvriga volangklänningar och guldskor med matchande väskor. När vi ritade människor blev det bara prinsessor med gnistrande diadem och rosa paljettkjol. Men tanken att vi skulle kunna klä oss likadant slog oss aldrig. Guld och silver hörde till sagornas värld. Verkligheten gick i dova toner.

Om någon hade berättat för den där tjejen i lappmössan att det i framtiden skulle finnas guldjackor. Fluffiga, mjuka täckjackor i renaste guld. Och att hon en gång i just den framtiden skulle få en dotter. En ljuvlig varelse med stora bedjande ögon och mjuka händer som vädjande sökte sig till hennes. Jag vet vad hon skulle ha svarat.

Så vi åker till butiken. Hon bläddrar andäktigt fram en gyllene jacka i rätt storlek. Hon petar försiktigt in armarna, drar upp dragkedjan, flinar med hela ansiktet och vänder sig mot mig. Inte mot spegeln. Hon vänder sig mot mig. Hon vill se min reaktion. Och det är inte mycket att prata om, ärligt talat, hon är förtjusande. En fluffig boll av guld. Vi säger ingenting, bara nickar mot varandra. Sen går vi till kassan.