Krönika Anna Wennblad Ibland blir jag modstulen när jag ser unga människor på stan. Såna som har blankt, tjockt hår till midjan och ansiktet skulpterat med glänsande puder som får dem att se ut som vaxdockor. Jag tänker att de verkar ha helt andra förutsättningar än vad vi hade. De har youtube. De har schampo med keratin och marockanska oljor. Vi hade inte sådant schampo. Vi hade Jane Hellen som luktade hubba bubba. Vi hade alltid frissigt hår, allihopa.

Men så möter jag studenter i hästgatsbacken och så känns allt bra igen. För i studenternas värld har tiden stått still. Party like it’s 1999, som Prince skulle ha sagt.

Jag möter studenter som har hennafärgat hår, blått hår, grönt hår, rakat hår, dreads. De kliver runt i långa svepande batikmönstrade kjolar i kreppad bomull. De har svarta kängor eller sandaler. Några har overall. De pratar för högt och går i bredd. De flamsar runt på Coop och letar högljutt efter rätt sorts ketchup. Och de är ärligt talat alldeles förtjusande.

Kanske beror det på att jag själv hade hennafärgat hår. Och svarta kängor. Och nåt slags arméjacka från andra världskriget. När jag flyttade till Uppsala var jag 18 år och jag bejakade den studentikosa subkulturen som om den var självklar. Man skulle klä sig lite knasigt. Man skulle gå på gasque och bal. Man skulle oja sig över tentor och duggor. Det var ju därför man hade flyttat dit, för bövelen. För att höra till. Hitta en gemenskap. Äntligen få hänga med personer som var lika nördiga som en själv.

I Visby blir studenterna fler och fler. Det är en utveckling vi ska vara tacksamma för. De bidrar till en mer levande stad, året runt. Och har vi tur är det några av dem som väljer att stanna kvar. Men det viktigaste är kanske att de på riktigt bidrar med sin kultur. Att de står för en alternativ livsstil som befinner sig långt från de långa, blanka håren och de skulpterade ansiktena.

När jag stöter på studenter känner jag ömhet och tillförsikt. Ömhet för att de är fina med sina färgade hår och piercingar, för att de så uppenbart nosar sig fram till sina nya, vuxna identiteter. De osar av osäkerhet och dåligt självförtroende men också av den där tidlösa, kaxiga längtan efter att bli något. Bygga sig en framtid. Bidra till samhällets välstånd, kanske. Lära sig, utvecklas, nå längre än tidigare generationer.

Om tio år kommer de att hämta och lämna på dagis i kostym, men just nu är de studenter. Och studenter är en alldeles egen sort. De tillhör till exempel en av få subkulturer där man kommer undan med lila hår, nätbrynja och slokhatt. Jag hoppas att de njuter av det.