Logga in
Logga ut

Töntigt sabotage mot Gotlands lucia

Jag ska erkänna att jag tyckte det var lite kul när någon första gången kapade omröstningen till Gotlands lucia och lade en halv miljon röster på en av kandidaterna.

Det var liksom så uppenbart, och som jag sa då: "kreativt men korkat".

Då var heller ingen skada skedd eftersom vi kunde starta om omröstningen. Det var uppenbarligen fler som tyckte, nyheten spreds över Sverige efter att TV4, Sveriges Radio och Aftonbladet med flera uppmärksammat den.

LÄS MER: Omröstningen saboterad - igen

Vi valde att låta den vara upplåst eftersom vi ville ge så många som möjligt chansen att rösta. Med facit i hand var det dumt, den skulle varit låst så att enbart våra betalande prenumeranter kunde rösta. Det hade sannolikt satt krokben för den eller de marodörer som nu gjort att vi tvingas skrota hela omröstningen och lotta istället.

Men det är inte säkert att det hade räckt. Vi är inte Pentagon direkt, att hacka en av våra omröstningar kan de som är duktiga på sådant göra med vänsterhanden samtidigt som de dricker Jolt Cola och spelar World of Warcraft.

Det är som med allt annat, om någon vill förstöra så är det svårt att hindra dem.

Men traditionen Gotlands lucia kan de inte stoppa. Jag pratade nyss med vår luciageneral Rolf Herman Wahlgren, och planeringen och reptitionerna är i full gång.

De sju tjejerna har en viktig funktion att fylla. Under fem dagar gör de närmare 60 framträdanden runt om på Gotland.

De sprider ljus och värme på äldreboenden, i skolor, på sjukhus.

Många ser fram emot deras besök, och de samlar dessutom in pengar till välgörande ändamål.

För mig, och många andra, är Gotlands lucia en tradtion att värna. 

Vem är det som klåpar med min bro?

Fem i tolv, bara några dagar innan den nya kryssningskajen ska invigas, då kommer nyheten att den permanenta gångbron över Färjeleden inte kan byggas.

Man har missat en detalj. Detaljplanen. (Läs mer HÄR)

Den stålkonstruktion som blev den tillfälliga lösningen, och som står där nu, den är en god kandidat till Gotlands fulaste konstruktion. Och nu blir det av allt att döma kvar, kanske ända till 2021.

Att ändra detaljplaner kan som bekant ta tid.

Man kan kunna tycka att en sån här sak, en ganska avgörande sak, som att om man får bygga en bro eller inte skulle kunna ha uppmärksammats lite tidigare, så att processen hade kunnat sättas igång.

Vad våra kryssningsbesökare möts av nu nere på hamnen är knappast Venedig om man säger så. En grusplan, en extremt ful stålkonstruktion, några oljecisterner. När de klivit av sin lyxiga båt väntar, efter denna intagande utsikt, en klättring uppför trapporna, sedan nedför trapporna. 
Och efter det en lång vandring mot staden, där man dessutom ska korsa den vältrafikerade Giutebacken.
Det finns en hel del problem med den här infrastrukturen kan man säga.

Om man bortser från det rent estetiska i den tillfälliga bron, vilket är nästan omöjligt, men om man försöker, återstår det praktiska.

Den genomsnittlige kryssningsturisten är ingen elitidrottsman. Medelåldern är hög. Många är rörelsehindrade. Man behöver inte vara rörelsehindrad förresten för att tycka att klättringen uppför och nedför trapporna till bron är tung, men en rullstol, krycka eller rullator gör knappast saken lättare.

Nåja. Taxi- och bussbolagen firar nog med tårta i dag i alla fall. Alltid någon som blir glad.

Det Max Hansson skapade är helt unikt

Max Hansson var en entreprenör. Det känns lite futtigt nästan att benämna honom så i en tid då ordet ”entreprenör” blivit mode och används av vem som helst som öppnat en korvkiosk eller en surfbrädeuthyrning.

Men han var det. Den största också i Gotlands historia.

Jag kan inte ens föreställa mig att vi kommer få någon, någonsin, som kommer i närheten av att lyckas med det Max Hansson gjorde. Från ingenting skapade han ett företag, på egen hand hela vägen, som blev vad det är i dag.

Prislappen var svindlande när han sålde, över 1,2 miljarder kronor. Men det är bara vad Payex var värt just då, för Max Hansson och Swedbank. Vad Payex, och tidigare Faktab Finans, är värt för Gotland går inte att uppskatta i kronor och ören.

Alla dessa arbetstillfällen. Alla dessa karriärmöjligheter. Alla företag som profiterat på Payex framgångar genom att anställda gått vidare till dem efter att ha fått grunderna hos Max. Alla dessa skatteintäkter, bara en sån sak.

Egentligen är det osannolikt att Max Hansson gjorde det han gjorde, på Gotland. Och framförallt FÖR Gotland, vilket många tenderar att glömma. Han flyttade aldrig huvudkontoret. Han brann för att utveckla företaget lokalt, det blev en affärsidé och ett varumärke.

Payex var gotländskt. Han var genuint sur på att all skatt han skulle betala efter försäljningen inte kunde komma Gotland specifikt till del. ”Gotland borde få hälften”, sa han i en intervju med oss.

Max Hansson må ha uppfattats som excentrisk av oss som stod vid sidan av, men det gick aldrig att missta sig på hur mycket han brann för Gotland. Han byggde också upp ett mindre imperium i innerstan, och bara den biten i hans entreprenörskap är värd ett helt kapitel i boken om hans liv.

För bara några dagar sedan hade jag turen att få en rundvisning i den gamla banken vid Donners plats. Så smakfullt renoveringen var gjord. Så snyggt man värnat om detaljerna i byggnaden. Och så ofantligt dyrt det måste ha varit att ta denna hänsyn till kulturarvet som han gjorde.

Jag kände inte Max Hansson. Vi träffades några gånger, och han ringde mig vid emellanåt och var förbannad över något vi skrivit. Men till skillnad från andra som jag haft att göra med där våra åsikter gått isär var Max Hansson aldrig oresonlig.

Han kunde uppfattas som burdus och han hade ingen tid för skitsnack. Extremt tydlig och rakt på sak. Men han lyssnade alltid på argument. Våra samtal slutade alltid med skratt och prat om något helt annat än det han ringde om från början.

Sen är det säkert så att man inte lyckas med det Max Hansson lyckades med om man inte har en tydlig vision och ett bestämt sätt att genomföra den på.

Jag kan inte känna något annat än den djupaste respekt. Hatten av. Vila i frid.

Vad var det som hände med Moderaterna?

Vad var det som hände?

När förvandlades Nya Moderaterna till Gamla Sverigedemokraterna, kompletta med propagandafilmer och egna twittertroll?

Det finns mycket att fundera på efter att ha sett Moderaternas famösa film om Göteborg. Och det handlar inte om huruvida den brinnande bilen är från Vancouver eller Biskopsgården, i sammanhanget är det oväsentligt.

Frågorna är av en annan art, och jag är inte helt säker på att jag gillar svaren.

När Moderaterna under Anna Kinberg Batra öppnade för att samtal med SD blev det ramaskri och väljarflykt. Opinionssiffrorna rasade. I ärlighetens namn inte enbart beroende på detta (Kinberg Batras luddiga ledarstil spelade säkert in) men till stor del.

Nu, under Ulf Kristersson, och med Hanif Bali som stolt härförare av trollarmén i sociala medier, har siffrorna vänt och det blåser medvind.

Vad är då skillnaden mot förut?

Jo, Moderaterna har gått från att säga att man kan prata MED SD till att faktiskt prata SOM SD.

Och det är tydligen bra. Tycker väljarna.

Själv står jag vid sidan av och förundras över detta populistiska politiska spel, och undrar inte så lite oroligt vart vi är på väg i den här valrörelsen som knappt börjat.

Det är INTE glassigt att vara politiker

Gotland har endast sju heltidsanställda politiker, som alltså uppbär en normal månadslön för sina uppdrag i samhällets tjänst.

Det är regionstyrelsens ordförande Meit Fohlin och regionråden Brittis Benzler, Saga Carlgren, Stefaan de Maecker, Isabel Enström och Filip Reinhag. Och oppositionsrådet Eva Nypelius. Regionråden , förutom Filip Reinhag, delar dessutom sina rådsuppdrag med ordförandeskap i olika nämnder.

Alla andra politiker, alla i regionfullmäktige, de sköter sina politiska uppdrag vid sidan av sina vanliga jobb. Kvällar, helger, så mycket tid de lägger på att läsa handlingar eller gå på olika möten.

Att veta hur vårt samhälle är uppbyggt, att vi till stora delar lutar oss mot personers samhällsengagemang och vilja att ställa upp, det kan man tycka är en grundläggande kunskap som alla borde ha.

Men nej.

När vi nyligen skrev om Lars Thomssons (C) förslag att höja arvodet som utgår till fritidspolitikerna, alltså de som sitter i nämnder och fullmäktige som har vanliga jobb, då gick folk bananas på vår facebooksida.

LÄS ARTIKELN HÄR

”De ska inte höja sina löner, de ska sänka sina löner” skriver en och har helt missat att det inte är löner det handlar om utan en ersättning för att man är borta från sitt ordinarie jobb, och alltså FÖRLORAR pengar.

HÄR HITTAR DU FACEBOOKINLÄGGET MED KOMMENTARER

”Låt ersättningen frysa in”. ”Sänk skiten istället”. ”De borde ha ackordlön”.

Det finns faktiskt ingen ände på hur ignoranta och okunniga människor är om hur saker och ting fungerar. De häver ur sig dumheter på löpande band, och hejar sedan på varandra med gillamarkeringar och beröm. Ingen tycks ens ha läst artikeln. Ingen bryr sig om att ta reda på fakta.

Politikerföraktet och faktaresistensen är cementerat hos dessa personer vars största gemensamma nämnare tycks vara att de inte själva engagerar sig alls utan bara sitter hemma och gnäller.

Bland annat är det därför som vi i dag drar igång vår nya serie inför valet där vi möter några av våra hårt arbetande fritidspolitiker i deras vanliga arbetsmiljö. Zonterapeut, gynekolog, biodlare, lastbilschaufför är deras yrken. En jobbar i en matbespisning på en skola. En är pensionär.

Första delen publiceras tisdag kväll.

Det är dessa människor det handlar om. Vanligt folk. Med vanliga jobb. De lyfter inga miljonlöner. De lever inget liv i glamour med representationsnotor.

De försöker få tillvaron att gå runt, samtidigt som de engagerar sig i vårt samhälle och sällan får någon ersättning för sitt arbete. Eller så är den inte i närheten av att täcka den tid de lägger ned på sitt engagemang för att få allas vårt samhälle att snurra.

Till er som trollar tråden på facebook, och till er andra som lever i illusionen om att det är ett liv i smöret att vara fritidspolitiker, till er vill jag bara säga: läs på. Eller var tyst.

Eller engagera dig själv så får du se hur glassigt det är.

Ny ishall står långt ned på listan

Vilka nya idrottsarenor och lokaler behöver Gotland?

Svaret du får på den frågan beror helt på vem du frågar, eftersom alla står sig själv närmast.

Det enda det finns en slags samsyn kring är ett nytt badhus. Och det anser även jag är självklart. Romabadet är stängt, Solberga är för litet och för dåligt, Hemsebadet är i stort behov av upprustning.

Att Gotland har ett badhus som täcker det behov som finns är ett måste, och det är lika självklart att det ska ligga i Visby där flest människor har så nära som möjligt till anläggningen.

Men sen då?

Ishockeyfolket är väldigt duktiga lobbyister och har mycket namnkunnigt folk som arbetar hårt för att det ska byggas en ny ishall, kanske i anslutning till badhuset.

Jag håller med om att en eventuell ishall naturligtvis ska planeras in när man bygger ett badhus för att kunna samordna på sikt, men den ishallen ska inte prioriteras i ett första skede. Det går alldeles utmärkt att bygga ett badhus utan att för den skull lägga 100 miljoner (eller vad det nu kan kosta) på en ishall.

Rävhagen är gammal och sliten, men den fungerar och täcker i princip det behov som finns i dag. Visby Roma kämpar på, men inte mycket tyder på att laget kommer ta någon allsvensk plats inom överskådlig framtid.

Då finns det annat som står före i kön, men då handlar det om idrotter som inte är särskilt bra på att profilera sig och inte har några vassa lobbyister i sitt stall.

Ridsporten till exempel. Pratar vi nedgångna anläggningar så är ridhuset vid Rävhagen i långt sämre skick än ishallen. Det finns många kommuner som visat att det går utmärkt att kommunen äger ett ridhus som sedan hyrs, förvaltas och drivs av en förening. Enköping är ett sådant exempel.

Hockeyfolket använder gärna ridsporten i sin argumentation och har kastat ur sig idén om att den gamla ishallen kan göras om till ridhus. Det låter kanske bra. Men det är ogenomtänkt lobbyhittepå utan någon som helst verklighetsförankring. Att anpassa ishallen till ridsportens behov är med största sannolikhet långt dyrare än att bygga ett helt nytt ridhus.

Vem ska betala?

Och på temat att var och en står sig själv närmast, jag har en dotter som är aktiv i Visbygymnasterna, en ständigt växande förening med omkring 800 medlemmar.

I dag håller man till i Säveskolans gymnastiksalar, lokaler som inte på något sätt är anpassade till verksamheten. Inför varje träning släpas tonvis med utrustning fram och monteras upp bland barfotabarn. Både farligt och ineffektivt.

Sedan ska allt monteras ned igen av frivilliga föräldrar, barn och tränare.

Gymnastiken blockerar också effektivt mängder av timmar i dessa hallar för idrotter som lokalerna är bättre lämpade för.

När Region Gotland tar fram sin förstudie om ett nytt badhus, och när man diskuterar vilka behov som finns av nya idrottshallar och vad Gotland tjänar mest på i slutändan, då hoppas jag att man kan titta på den här frågan med opartiska ögon som inte är påverkade av påtryckningar eller högljutt lobbyarbete.

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, seglar tvåmänning, thaiboxas och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggare

Krönikörer