Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka

I går, onsdag, fick jag äran att dela ut Hela Gotlands hjälte 2017 tillsammans med Ulrica Fransson i Vinterträdgården på Wisby Hotell.

Det blev en kväll med många tårar, och mycket skratt.

Det är andra året vi delar ut priset, och ni som läser oss kan knappast ha undgått att se att årets vinnare blev familjen Lindh som räddade livet på Mikael Väärä efter hans svåra bilolycka. Efter prisutdelningen pratade jag med Mikaels familj, som stolt visade ett nytt filmklipp på Micke när han för egen maskin gick omkring i korridoren på Danderyds sjukhus där han vårdas. Om mindre än en vecka får han komma hem.

Något som var helt otänkbart för bara några månader sedan när familjen fick beskedet att "om han vaknar så blir han ett vårdkolli".

Det är egentligen en omöjlig uppgift, att rangordna de fem kandidaterna som ni läsare fick rösta på. Jag hade svårt att hålla tårarna tillbaka när jag såg filmen med Evelina Olsson, och allt hon gör för de hemlösa på Gotland.

Jag skakade hand med Rolf Gydemo som räddades av Susanne Appelqvist och Amelie Larsson när hans hjärta var nära att ge upp i en gångtunnel.
Isak Söderström som fick en egen hyllning av polisen Daniel Åhlén för sin insats i sökandet efter en försvunnen man, och Isaks berättelse om när mannen kom för att tacka och hälsa på.

Elias Häglund som blivit hela räddningstjänstens idol efter sitt rådiga ingripande när Follingbo Folkets hus brann.

För oss på Helagotland.se är det en ynnest att få stå bakom det här priset, tillsammans med våra sponsorer och samarbetspartners.

Vi gör om det nästa år!

Arrangörerna står helt handfallna

Det är med stigande förvåning jag följer debatten om nazisterna som vill – och uppenbarligen även ska – hyra mark av Region Gotland under Almedalsveckan.

Sedan Gotlands Allehanda avslöjade NMR:s planer förra veckan har det blivit en mycket omdebatterad riksnyhet.

Det är så mycket som gått snett här.

Hur kan arrangörerna står så uppenbart handfallna inför detta? Borde de inte ha räknat ut att det här skulle kunna hända och haft en genomtänkt plan att arbeta efter, hur medier ska hanteras, vilka frågor som kan komma, och framförallt – vilket beslut ska vi fatta?

Nej. Istället kan inte ens Almedalsveckans ordförande Leif Dahlby (S) ge ett rakt svar på vad som händer om NMR (nazistpartiet) vill vara med i det officiella programmet. Arrangörerna ”måste ha ett möte” innan man kan bestämma sig.

Men för i hela friden. Hur svårt ska det vara att säga att ”nej, det kommer inte på frågan. De är nazister, de gillar våld, är antidemokratiska och tror inte på människors lika värde, de får ingen plats i vår katalog”.

Ett möte först. Måste de ha. Jag tror inte mina öron.

Yttrandefriheten är viktig, absolut, och en grundbult i vårt demokratiska samhälle.

Läs igen: I vårt demokratiska samhälle.

Vad NMR står för har inte mycket med demokrati att göra. Var och en får tycka vad man vill, men den bästa sammanfattningen av den här härdsmältan som jag sett hittills är skriven av Sofia Mirjamsdotter på Sundsvalls Tidning:

”Yttrandefrihet är rätten att uttrycka en åsikt utan att straffas av staten. Det är inte rätten att tvinga andra att lyssna, eller tillträde till varje tänkbar arena.”

Men härdsmältorna bara följer på varandra, och i Aftonbladets morgon-tv på tisdagen förklarar Almedalsveckans projektledare Mia Stuhre friskt, apropå nazisterna, att ”att ha förutfattade meningar om en arrangör innan de är här, det är väldigt svårt för oss att avgöra”.

Förutfattade meningar. Om nazistiska NMR. Är det ens något man behöver googla?

Mia Stuhre känns, precis som alla andra inom arrangörsgruppen, helt tagen på sängen av detta. Hennes resonemang får mig att tappa hakan.

Historieläraren Andreas Szczepanski konstaterade i en insändare på tisdagen (obs: pluslänk) att med arrangörernas resonemang hade Adolf Hitler fått komma och vara med. Inga problem.

Gotlands Allehandas Mats Linder skrev det också bra. Han menar att man måste våga säga nej för att åtminstone pröva lagstiftningen.

Det är mycket möjligt att lagen säger annorlunda, och den har jag respekt för. Men jag menar att säga nej till NMR inte är att trampa på deras yttrandefrihet. Det är tvärtom. Det är att försvara det vi tror på – medmänsklighet, demokrati och jämlikhet.

Och genom att säga nej har man åtminstone klargjort vad man står.

Jag tror att arrangörerna håller med om detta, egentligen. Men eftersom man var dåligt förberedd hamnade man i det här hörnet. Och nu sitter man där.

Ett rakryggat beslut av Härenstam

Jag behöver inte hålla med Simon Härenstam i alla politiska frågor för att tycka att han ger ett sympatiskt och ärligt intryck.

Så nu mer än någonsin.

När han väljer att hoppa av som ledare för Moderaterna på Gotland gör han det för något han tror på. Eller rättare sagt för något han inte tror på.

När Moderaternas ledning med Anna Kinberg Batra i spetsen tog beslutet om att öppna dörren för ett samarbete med Sverigedemokraterna var Simon Härenstam en av de starkaste kritikerna. Men det är eett stort steg från att vara kritisk till att faktiskt ta ett sådant öppet avstånd från partiet att lämna sin post.

Simon Härenstam har naturligtvis, som alla andra som följer svensk politik, sett hur Moderaternas riksledning inte på något sätt lyckats förklara eller på ett vettigt sätt försvara varför man öppnar dörren för Sverigedemokraterna.

Konsekvensen av detta har, helt rättvist, blivit att partiet störtdykt i opinionsmätningarna. I senaste Demoskop når man bottennoteringen 16,6 procent, att jämföra med SD:s 18,2.

Om tanken med utspelet var att locka tillbaka väljare som redan flytt till SD blev resultatet det motsatta. De som gått till SD stannade kvar, de väljare som redan lutade mot SD tog steget och gick, och de som tar avstånd från SD gick till företrädesvis Centern.

Kvar sitter nu Kinberg Batra med en sinande skara väljare och vet inte på vilken fot hon ska stå.

För Moderaterna på Gotland är det här naturligtvis ett stort avbräck. Simon Härenstam har tagit plats i oppositionen, drivit partiets linje och gjort det väl efter förutsättningarna.

Men att han nu står upp för sina ideal och lämnar hedrar honom.

 

Män vs kvinnor på Gotlands Media

Jag såg på Facebook att någon raljerade över att det är kul att kvinnorna får en dag, och att männen tar hand om de övriga 364 apropå Internationella kvinnodagen som är i dag.

Det ligger en hel del i den saken. Det tas små steg framåt hela tiden, men det är långt kvar till det jämställda samhället.

Vi pratade om det på morgonmötet i dag, och man behöver ofta inte gå så långt för att hitta de här strukturerna. Det kan räcka med att se sig om på jobbet, och fundera på vem det är som bestämmer, och vilka som har de högsta lönerna.

När jag ser mig om på Gotlands Media hittar jag dock ett företag som är ganska jämställt, trots allt.

I ledningsgruppen ingår fem personer. Jag, försäljningscef Mikael Ogestad, marknadschef Johan Mattisson, printchef Ulrica Fransson och vd Carin Sjöberg. 3-2 till männen, men det är Carin som är högsta chef.

Ser man på de andra chefstjänsterna i företaget så är bilden ungefär likadan.

Eva Buskas är ansvarig utgivare för Gotlands Allehanda. Mikael Carlson är dito för Gotlands Tidningar. Men han delar nyhetschefstjänsten med sin ställföreträdare Petra Jonsson.

Övergripande chef för sporten är Mattias Karlsson, och där har vi inte ens någon kvinnlig medarbetare.

På Helagotland.se är jag chef och ansvarig utgivare, men Anna Sofia Hakeberg är min ställföreträdare. Ser man till de fasta tjänsterna på webben blir det 4.5 mot 4 i kvinnornas favör.

Man kan bryta ned företaget i ännu mindre beståndsdelar och hitta kvinnor med ansvar och inflytande, och jag är övertygad om att den här fördelningen gör vårt företag mer dynamiskt och mer funktionellt än de som har en förskjutning åt något håll.

Men nu har vi bara pratat kön. När det gäller jämställdhet på riktigt är bilden mer komplex än så, och när det gäller exempelvis personer med invandrarbakgrund så har Gotlands Media en bra bit att gå.

Och oavsett hur det är med sanningen i att männen tar årets övriga 364 dagar eller inte, så är syftet med den 8 mars att vi inte får sluta arbeta för det självklara i att samma förutsättningar ska gälla alla.

Djupt vatten och tunn is i Almedalen

Almedalsveckan är ett av Gotland i särklass viktigaste arrangemang. Det mediala genomslaget är helt ovärderligt, liksom att lilla Gotland för några dagar hamnar i hela Sveriges fokus.

Men vid sidan av detta handlar debatten varje år om kostnaderna. Gotlänningar anklagas för att sko sig på den bostadsbrist som uppstår, och det är inte ovanligt med bostadshyror på sexsiffriga belopp.

Hittills har det varit ganska tyst om den kostnad som Region Gotland tagit ut för att hyra en plats. Vilket på intet sätt betyder att det varit gratis, eller ens billigt.

Men med det nya prissystemet (Som Gotlands Tidningar var först att berätta om) är Region Gotland ute på tunn is. Vad Almedalsveckan inte behöver är ännu en debatt om kostnaderna. De som hyr plats och kommer till Almedalen har redan, i de flesta fall, en skyhög budget för boende och arrangemang och är knappast intresserade av höjda kostnader.

När man dessutom beslutar om en höjning, eller "justering" som det ibland kallas, långt efter att budgeten för årets vecka är lagd bäddar man för ännu mer missnöje.

Gotlands Allehandas ledarskribent Mats Linder skriver i dag om den orättvisa som också uppstår när Region Gotland vill ge vissa aktörer rabatt, som SVT och TV4. Då har man målat in sig i ett hörn, och missnöjet och debatten om vilka som är berättigade till en rabatt på hyran lär komma som ett brev på posten.

Det finns också en hel del märkligheter i den nya prislistan som baseras på kvadratmeter, även om den naturligtvis försvaras av arrangörerna.

Jag tycker inte att priserna ska ligga stilla, men en uppräkning enligt konsumentprisindex vore sannolikt att föredra framför ett komplicerat kvadratmetersystem.

Vi ska vara väldigt rädda om Almedalsveckan.

Om vi tar den för given och försöker krama ur den sista droppen ur besökare, medier, partier och utställare står vi snart där med en obrukbar trasa helt utan uppsugningsförmåga.

Och då har jag inte ens nämnt att statsministern inte kommer för att han "vill träffa vanligt folk".

 

Den här bloggen kommer handla om aktuella nyhetshändelser. Och en del om inte särskilt aktuella händelser. Dagsformen avgör. Hör gärna av er!


Bor: Vibble


Yrke: Redaktionschef på helagotland.se


Intressen: Spelar fotboll i IFK Visby, seglar tvåmänning, thaiboxas och försöker i största allmänhet få tillvaron att bli en dräglig plats att befinna sig i.


Motto: If you have five dollars and Chuck Norris has five dollars, Chuck Norris has more money than you.

Bloggare

Krönikörer