Logga in
Logga ut

Isabell Jonasson

Isabell kommer bland annat att skriva om Gotland, musik, filmer, litteratur och feminism.

Sa du verkligen nej?

Visby Jag var på en nattklubb i helgen. När jag kom ut från toaletten stod där en främmande kille och frågade om jag ville suga av honom. Han visade med händerna mot skrevet för att vara extra tydlig så att jag skulle förstå var han föreslog att jag skulle suga. ”Nej, tack”, sa jag och gick därifrån.

Jag berättade om det för mina tjejkompisar som reagerade såhär: ”usch, vad äckligt, jaja vilken idiot, haha, nu går vi och dansar”. Sedan berättade jag om det för mina killkompisar som reagerade såhär: ”VA!!!!!!!!!!!! DET ÄR SJUKASTE JAG NÅNSIN HÖRT, VILKET JÄVLA SVIN, HUR SÅG HAN UT, HAN SKA FAN FÅ SUGA MIN KUK ISTÄLLET!”

Trots alla metoo-vittnen blir män fortfarande chockade över att kvinnor utsätts för sådant här med jämna mellanrum. Medan kvinnor som alltid haft det såhär är vana vid det och därför knappt reagerar. Vi är nästan avtrubbade. Män blir chockade för att de inte fattar att det pågår, trots att de fått det berättat för sig.

Även om metoo har skakat om världen så har den inte gjort det tillräckligt för att kvinnor inte ska bli misstrodda för sina vittnesmål.

”Jag är kluven inför metoo”, sa en kvinnlig bekant till mig häromdagen. ”Jag är helt övertygad om att det finns kvinnor som hittar på saker också, så det är faktiskt synd om männen”.

”Jaha, hur kan du vara det?” frågade jag. ”Känner du någon som har hittat på något?”

”Nej, nej men det vet man ju bara”.

Jasså gör man? Eller är det den gamla vanliga misstron mot kvinnor som spökar igen?

Vad skulle en kvinna tjäna på att hitta på det? Vi kämpar så för att smutskasta kvinnor trots att de uppenbarligen redan blivit det.

Tänkte du på hans familj när du anmälde honom? Var det inte så att du ändå bjöd in till det lite genom att vara flirtig mot honom? Varför skrek du inte? Sa du verkligen nej? Varför anmälde du inte? Är du säker på att det hänt eller du kanske inbillar dig lite?

Vad tjänar våra vittnesmål till om vi ändå bara blir misstrodda?

Jo men det händer ändå något. Genom att läsa och lyssna på andra som blivit utsatta får vi bekräftat att det är övergrepp. Det är rimligt att reagera på det och vi ska göra det. Om män fortfarande inte kan hålla sig från att begå övergrepp så ska vi i alla fall upplysa dem om att de pågår. Vi ska tjata hål i huvudet på dem tills de slutar bli förvånade, tills de förstår det lika mycket som kvinnor genom att bara finnas till blivit tvingade till att förstå det. Det är ändå väldigt lite begärt, eftersom män inte ens behöver vara med om själva övergreppen.

Jag skrek inte när killen på nattklubben frågade om jag ville suga av honom för jag trodde faktiskt inte att det var det han frågade först. Jag svarade ganska artigt faktiskt.

Jag har sagt nej tio gånger till killar som tjatat sig till sex men vid elfte gången har jag inte sagt någonting eftersom ett nej inte verkar betyda nej.

När jag var runt nitton, tjugo år träffade jag på en gammal gymnasielärare på krogen. Jag tyckte att det var kul att träffa honom igen och vi började prata litteratur eftersom vi båda var intresserade av ämnet. När krogen stängde följde jag med honom hem för han sa att han ville visa mig sitt nya manus. När det sedan visade sig att han bara ville ligga med mig så gick jag därifrån. Han blev arg och tyckte att jag hade gett honom falska förhoppningar. Och jag tänkte att han kanske hade rätt, jag borde ju ha fattat att läsa manus betydde ligga med varandra.

När jag var i Colombia och sov i en sovsal vaknade jag en natt av att en kille som jobbade på hotellet hade sin hand innanför mina trosor. Nej, jag skrek inte då. Jag satte mig bara upp och var så jävla rädd att jag trodde att jag skulle dö. Dagen efter frågade jag och min dåvarande pojkvän honom varför han hade gjort så. Men han tittade bara förvirrat på oss och sa att han aldrig skulle kunna göra något sådant och att jag måste ha drömt. Jag såg på min pojkväns blick att han började tveka på det jag hade berättat och även jag gjorde det. Jag hade kanske bara inbillat mig?

Då är det här bara en bråkdel av övergrepp och övertramp jag varit om. Tack vare metoo har jag slutat skämmas för dem, för det är inte min skam att bära längre. Och trots det här, trots att jag fortfarande blir tillfrågad om jag vill suga av en främmande kille så hatar jag inte män bara för att jag är feminist. Vill bara säga det, även om jag vet att människor med i alla fall ett fåtal hjärnceller fattar det.

Det ska bli spännande att höra vad det finns för bortförklaringar den här gången. Jag kanske har träffat fel slags män, jag är för tråkig, jag ljuger, jag är överkänslig, jag hatar män, und so weiter…

Ni säger att ni är trötta på feminister

Visby Jag tänkte att jag skulle skriva om något neutralt för jag ville inte bli missförstådd av nån trött person som inte orkar läsa mina texter ordentligt och tolkar det som att jag hatar kvinnor.

Men så kom jag inte på vad jag skulle skriva om.

Kanske skulle skriva om relationer? Eller hur det är att ha ett lågbetalt yrke? Eller kanske något helt annat. Smink och hudvård? Musikscenen på Gotland? Litteratur? Ämnen som jag är genuint intresserad av.

Okej, låt se…

”Kära Bloggen! I helgen var jag och några vänner på krogen och tittade på en livespelning. Det var mycket folk i publiken och alla verkade glada. Bandet bestod av fyra unga män som verkade vara goda vänner och ibland skrattade de hemlighetsfullt med varandra när någon hade spelat på ett lustigt sött som bara medlemmarna i bandet förstod. Sedan kom en full man fram till mig och sa att han kunde drunkna i mina ögon. Jag blev lite obekväm och mumlade något ohörbart”.

Skriver jag om relationer har jag svårt att inte undra varför det är jag som känner att jag har det sociala ansvaret för att våra middagsgäster ska ha det bra och inte min partner. Skulle jag skriva om hur det är att ha ett lågbetalt yrke så vore det omöjligt att inte ta upp att jag bara har kvinnliga kollegor och varför är det så? Är det för att vi bara älskar att ta hand om andra människor? Skulle jag skriva om smink och hudvård skulle det vara svårt att inte känna att jag måste förklara varför det är lika rimligt att ha det som intresse som att tycka om att mecka med bilar. Och för miljonte gången vara tvungen att skrikskriva att JAG SMINKAR MIG INTE FÖR ER SKULL! Skulle jag skriva om musikscenen så skulle det svårt att undra varför majoriteten av de band som spelar på krogarna är män. Varför de få kvinnor som spelar oftast gör det akustiskt och är förvisade till ämnen som behandlar brustna hjärtan och skörhet. (Inget fel med det men det säger väl ändå något?) Skulle jag skriva om litteratur kan jag inte göra det utan att fundera över varför den litterära kanon till största del innehåller verk skrivna av män?

Ja men okej... den härliga sommarvärmen kan jag ju skriva om. Om hur underbart det är att kunna sitta ute på kvällarna och ta något gott att dricka och bara njuta av sällskapet. Där är vi väl ändå någorluda överens? 

Jag var faktiskt på en uteservering med min pojkvän i helgen och drack en öl. Efter en stund kommer det fram två män till oss i sextioårsåldern och frågar om vi kan dela bord eftersom det var fullt vid de andra.

Vi börjar prata lite och är sådär allmänt artiga mot varandra och frågar vad de jobbar med och annat som man egentligen inte är intresserad av. Ganska snabbt inser jag att vi inte har jättemycket gemensamt. ”Men strunt samma”, tänkte jag hurtigt, ”vi kan nog ha en trevlig stund ändå”. Jag gick verkligen in med engagemang i samtalet och ställde följdfrågor om deras arbeten, varav en fråga var vad den ena gjorde på vinterhalvåret eftersom han var anställd på ett företag som mest är aktivt på sommaren. Till svar får jag ett skratt. Ett skratt som med ord kan beskrivas ungefär såhär: ”Men lilla gumman, vad är det för dum jävla fråga du ställer?”

Sedan fick jag med höjda ögonbryn och viktig min förklarat för mig att de rekryterar. ”Jaha, så ni rekryterar sommarpersonal resten av året? Det var värst”, sa jag. Nej, det gjorde de i och för sig inte. Men mer fick jag inte veta.

Nåväl. Samtalet fortlöpte och jag och min pojkvän pratade ungefär lika mycket, sa ganska likvärdiga saker och ställde liknande frågor. Efter en stund sträcker sig ena mannen fram och klappar på min pojkväns axel och säger ”fan alltså, jag gillar dig!” ”Jaha?” säger min pojkvän. ”Ja, du har en jävligt skön aproach, det ska du ta åt dig av”.

Vi pratar en stund till. Jag skämtar lite och känner mig liksom positivt inställd till människor. Jag skämtar med männen, de fattar inte skämten. Jag berättar något om mig själv och blir i princip ignorerad. De dricker ur ölen, tackar för ett trevligt samtal och går därifrån.

Då har jag noll energi kvar.

Ni säger att ni är trötta på feminister. Jag är så fruktansvärt trött på er. Trött på att inte ens kunna föra ett samtal på en jämställd nivå utan att bli kvinnofientligt bemött. Hur kan ni ifrågasätta feministers existens när det inte ens går att dricka en öl på stan utan att bli påmind om hur mycket mindre värd vissa män tycker att man är, bara för att jag råkar vara kvinna? Och då pratar jag liksom inte ens om all diskriminering, sexuella trakasserier, våldtäkter och misshandel kvinnor utsätts för.

Jag anar att det finns några som kommer tycka att jag överdriver nu. Men ta då nu ett djupt andetag och ansträng dig för att förstå att det här inte är någonting som jag hittar på för att jag tycker att det är roligt.

Om ni är ärliga mot er själva, tror ni verkligen att den där mannen hade skrattat åt min pojkvän om det var han som hade frågat vad han gjorde på vinterhalvåret? Och nej, jag blev inte sårad över att han inte tyckte att jag hade en ”skön aproach” men är det inte lite speciellt ändå, eftersom vi betedde oss likadant, enda skillnaden är våra kön.

Varför är det så fruktansvärt irriterande för er när kvinnor uppmärksammar orättvisor? Ni skulle bara veta hur många gånger kvinnor väljer att inte säga ifrån. Tror ni inte att vi också är trötta på det? Det är liksom inte vårt fel att det blir tjatigt, det är ert. Men vi kan inte välja för det är såhär vår omgivning ser ut.

Den är kvinnofientlig.

Det har blivit bättre antar jag. Vi har en ”feministisk” regering och det är trendigt att vara feminist nu. Bra trend! Men den känslomässiga inställningen till män är fortfarande att de är bättre än kvinnor, oavsett hur många Future is female t-shirts HM än säljer. Och så länge världen tycker det så kommer kvinnor fortsätta behöva ta ställning till om de orkar säga ifrån eller inte när de utsätts för diskriminering.

På ett sätt är vi kanske lite lika ändå, vi önskar oss alla en värld där feminism inte längre behövs.

Skillnaden mellan fänkål och selleri

Visby Jag var och handlade i veckan. Lade upp på rullbandet fänkål, pasta, flingsalt och frusen spenat.

I kassan sitter en ung kille med flottigt hår som ser ganska trött ut. När han ska väga fänkålen så vänder han sig om mot kollegan i den andra kassan och frågar vad det är för PLU till sellerin varpå jag säger att det är en fänkål.

Det här hade varit en fullkomligt normal situation om det inte vore så att det bakom mig står en kvinna i femtioårsåldern med hennarött hår som får ett infall och också vill rätta killen. Resultatet blir att hon och jag bildar en liten unison kör för vi råkar tyvärr tillrättavisa honom exakt samtidigt. Killen i kassan tittar upp på fänkålskören och hade han inte varit i tjänst så hade han nog fnyst men nu rycker han bara lite på axlarna. Den riviga kvinnan skrattar till lite och börjar lasta upp rostbröd på bandet samtidigt som hon med bebisröst säger till flottkillen att de är så lätta att blanda ihop men med lite träning så lär man sig till slut. Kassakillen är dålig på att dölja ointresset och ignorerar kvinnan fram tills att varorna är scannade och han tvingas berätta för henne hur mycket hon ska betala.

”Hoppsansa” säger kvinnan med ett skratt, ”är du säker på att du inte slog in bananerna som ekologiska nu, för det var de inte”.

Killen flyttar blicken mot skärmen för att ögna igenom de scannade varorna och hon har givetvis rätt, han hade slagit in de som ekologiska bananer.

Jag känner hur jag börjar skaka när jag betraktar det lilla händelseförloppet. Vem är hon att lägga sig i min och kassakillens möte? Är det hennes fänkål kanske? NEJ! Jag slår vad om att hon studerat min handel och killen i kassan innan det ens blivit min tur, för hon kände på sig att han skulle stöta på trubbel. Hon såg det på hans rödlätta ansiktston, för att han var en ung trött kille som inte utstrålar något intresse för grönsaker eller för något som behöver tillagas över huvud taget.

Genom att lägga sig i någonting som inte angick henne förenade kvinnan oss i något som jag inte ville vara med i. Vi blev ett radarpar av beskäftiga kvinnor som skryter för odugliga pojkar om vår matvarukunskap. Sådant kan vi, vi kvinnor. Ja är det nåt vi kan så är det att skilja på fänkål och selleri.

Jag ville inte vara med i det där. Jag vill framstå som en intressant person, som inte bryr mig om matlagning, städning, organiserande och tråkiga saker som andra kvinnor pysslar med. Andra kvinnor, inte jag! Jag vill sticka ut och vara en ovanlig kvinna. En som är rolig och avslappnad, som aldrig tjatar på någon för att (han) inte lagt sina strumpor i tvätten. Jag vill utstråla att jag gör saker för min skull, för min karriärs skull, för mitt välmående.

Jag blängde irriterat på kvinnan när jag packade i mina varor och hon tittade på mig med ett förvirrat ansiktsuttryck och stelnat leende. Sedan åkte jag hem och berättade om upplevelsen för min sambo som inte riktigt verkade förstå vad jag menade.

”Det var väl inte så himla farligt?” sa han och skrattade åt min tokiga och lite charmiga upprördhet.

Nej, det kanske det inte var då tänkte jag när jag insåg hur det lät.

Insikten rasade ned på mig när jag stod i köket och hackade upp den där himla fänkålen. Där stod jag och hackade fänkål till en mustig gryta jag hade googlat upp under dagen medan tvätten snurrade i maskinen och månadens räkningar låg nystorterade i olika högar på skrivbordet. Mina i en hög, min sambos i en annan och våra gemensamma i en tredje. Jag såg kvinnans förvirrade stelnade leende framför mig och en våg av självförakt vällde upp.

Jag är väl inte den där härliga personen som jag så gärna vill framstå som. Faktum är att jag organiserar och letar recept större delen av mina vakna tid. När jag stod där i affären så skämdes jag över att höra ihop med hennakvinnan och istället för att tycka att det var egendomligt att killen i kassan inte kunde skilja på fänkål och selleri så sprang jag patriarkatets ärenden utan att någon ens bett mig om det. Det är något som är allvarligt fel trots allt. På mig alltså.

Kvinnan i kön tillät mig inte låtsas. Hon tillät mig inte vara en person i mängden utan hon synliggjorde mitt kön och mitt köns förväntade egenskaper och intressen.

Nej, det är inte mitt intresse att googla recept och hålla ordning i hemmet. Men jag gör det för att hemmet inte ska förfalla, för att det ska vara trevligt. Och av samma anledning gissar jag att kvinnor håller på och organiserar i världen och tjatar och skurar, för skulle vi sluta med det så skulle världen förfalla, det skulle inte bli trevligt.

De flesta är dock överens om att sådana sysslor är tråkiga. Det är mycket roligare att titta på film, dricka öl och spela fotboll. Det är liksom lite pinsamt att säga högt efter en middag med gäster hemma att man måste ta itu med disken. Risken är stor att någon utropar att man är ”såå himla tråkig” eller att det kan väl vänta till imorgon. Och det är ingen som höjer på ögonbrynen när mannen i det heterosexuella förhållandet berättar under middagen att kvinnan bestämt att de ska ha städdag på söndagar samtidigt som han himlar med ögonen. Det skrattar vi åt, han är ju så charmig och hon är ju så jävla tråkig bara.

Allmänhetens syn på uppgifter som kvinnor ofta tar sig an är att det är något oviktigt och idiotiskt som bara borde kunna bli gjort av sig självt. Vi alla springer patriarkatets ärenden någon gång, för det kvinnor gör är ju som bekant inte lika högt värderat som det män gör.

Vi skrattar åt det hysteriska planerandet, skratten som på något sätt också är vända mot oss själva, fast vi skrattar med. Vi ”är med” i gemenskapen, vi är vanliga människor i några minuter och inte det där trista som heter Kvinna.

Jag skämdes för att jag kommit på mig själv med att inte vilja höra ihop med henne. JAG! Jag av alla människor som kallar mig feminist! Som är med i separatistiska facebookgrupper, som läser feministisk litteratur, som tar småstrider hit och dit och som har ett jävla kvinnomärke intatuerat på foten. Jag av alla människor sprang patriarkatets ärenden.

Och sedan blev jag ledsen över att ämnet fortfarande är lika aktuellt som när min mormor var ung, som när min mamma var ung. Fast mamma och mormor var kanske mindre fria och mer fjättrade vid sina könsroller så värdesatte de åtminstone sina kunskaper. Kvinnoföraktet tar ständigt nya former för idag förväntas vi utföra och besitta dessa kvinnligt kodade kunskaper och samtidigt ta avstånd och skämmas för dem. Föraktet överlever och förnyas och ibland känns det sorgligt nog som att vi inte kommit så långt.

Kanske att män ska börja lära sig se skillnaden på fänkål och selleri eller ta ansvar för att julkorten blir ivägskickade eller rensa kylen innan det börjar lukta illa? Så kan vi alla sedan vara överens om att det är tråkiga sysslor men eftersom också män utför dem så kanske det magiska skimret lägger sig över dem och plötsligt blir de betraktade som nödvändiga? Så funkar det ju med sådant som män utför, det är sen gammalt.

Förlåt kvinnan i kön. Jag skäms och här är min offentliga ursäkt till dig. Min bakläxa. Du och alla vi andra kvinnor som kan se skillnaden på fänkål och selleri ska vara stolta (eller vetefan om vi ska vara stolta men i alla fall inte skämmas) över den kunskapen och är det någonting vi ska se ned på så är det ointresset kring hur maten hamnade på bordet eller hur elräkningen blev betald, hur det kommer sig att blommorna aldrig torkar ut och varför kattlådan alltid blir tömd.

 

Ja, jag vet att det finns några få män som städar och grejar mer hemma än vad kvinnan gör så ni behöver inte skicka massa upprörda meddelanden om det till mig. Man måste få generalisera lite ibland, annars blir det liksom omöjligt att ha en åsikt om något. Känner du inte igen dig, ta inte åt dig då. Fast mitt tips är ändå att ta åt dig för förmodligen behöver du det. :)

 

Namn: Isabell Jonasson Yrke: Personlig assistent Bor: Visby Intressen: Gillar att läsa, skriva, umgås med vänner och min partner, äta mat.

Bloggare

Krönikörer