Flyktingreform

Världens bästa Ö Jag har länge förundrats över vårt märkliga system för flyktingmottagande. Människor flyr från krig vilket för mej är en naturlig reaktion då det är krig. Vem vill ha bomber och otrygghet kring sej själv och sin familj? Ingen kan väl på fullt allvar säga att det vore logiskt att stanna kvar och tillbringa sina dagar på jorden i ett sådant olustigt klimat.

Vi är snälla många gånger och debatterar hur många som ska få komma och självklart är det också naturligt. Det är ju ett ganska osäkert system vi har både för flyktingar och oss själva. Ska förklara hur jag menar.

Vem som lyckas komma till Sverige beror ju på vem som har kraften att fly, vem som har pengar till att fly, om dom är pojke eller flicka och att det finns flyktingsmugglare som är så pass humana att dom erbjuder en någorlunda säker tjänst. Vi ska ju också minnas att flyktingsmugglare ofta inte är godvilliga västlänningar som vill hjälpa till utan i regel ingår i organiserad brottslighet.

Vi chockas över hemska bilder på nyheterna från drunknande på havet och förfaras över hur människor tar sej sådana risker. Men det är ju samtidigt det system vi har så vi ska väl acceptera det eller helt enkelt fundera på om vi kan bättre.

Så vilka som kommer hit avgörs inte av behovet av en fristad utan det tar vi när de om dom nu kommer fram på plats och kanske bedöms dom som icke godkända och skickas ut. Medeltidklass på den skulle jag vilja påstå. 

Med andra ord har vi inget system utan som det ser ut idag blir det lite som det blir. Inte bra enligt mej och jag tror att man kan tänka på ett annat sätt.

Det är svårt att tänka rationellt när det gäller människor och humanitet, men det måste nog göras för att ta oss framåt lite. Frågan som man såklart inte vill ställa, men indirekt tar beslut på med skygglapp är ju hur många vi kommer ta emot.

Det är behovet som ska avgöra, men samtidigt vet ju alla att det inte fungerar så idag. Ala som jobbar med flyktingar ser ju hur de principen faller då det snarare är slumpen som avgör vem som får stanna.

För mej känns ett system som bygger på att man mer på plats bedömer behovet och helt enkelt flyger flyktingar dit dom ska få leva, så att dom får leva. Inte kan man väl ta beslut om detta tänker väl någon, men självklart är rätten till liv och lycka en fråga vi måste ta beslut om för annars görs det åt oss och sannolikt med ett dåligt utfall.

Alla länder får ha kvoter som inkluderar ett komplett mottagande och en planerad integration. Sverige kan vara först med detta och andra kan ta efter när dom ser hur bra det fungerar. Ingen tror ju på att andra kommer ta efter, men hur det än är så behöver ju inte det hindra oss från att göra rätt.

Flykten kan vara tillfällig till ett grannland, men såklart också permanent till Sverige. Detta innebär att de slipper drunkna, våldtas eller kanske misshandlas på vägen. Vi stödjer inte heller organiserad brottslighet indirekt som vi faktiskt gör idag.

Skulle SD eller nazister ta över Sverige så är ju inget förlorat för dom då har dom ju ett system där dom enkelt kan reglera mottagandet så att vi slipper tänka på andras lidande och fokusera på vår egna framgång. Ingen förlorar på att vi skaffar ett fungerande system. 

Rent ekonomiskt så bör ju flera år av prövningar för medborgarskap och ett återvändande kosta minst lika mycket. För visst lär det kosta att hantera även en flykting som ska skickas tillbaka? Det rättsliga, transport och vad vet jag, men en hel del bör det ju vara.

Vi ser också till att funktionsnedsatta, flickor, gamla och MÄNNISKOR med andra behov också får möjligheten till ett bra liv. Som det ser ut idag är det galet orättvist och jag är säker på att det finns grupper i krigen som helt glöms bort. Detta innebär en jämställdhet som jag är övertygad om kommer få en humanitär god effekt och legitimera vårt flyktingmottagande än mer.

Finns säkert en mer delikat lösning än min, men visst kan vi få till det lite mer humant. Kan vi planera turer till Mars så kan det kanske gå att lösa saker på jorden med. 

Tänk nu lite möjligheter inte bara problem som hinder för att handla.

Fokus på förövaren

Stockholm Efter att ha pratat med så många flickor/kvinnor har jag kommit till slutsatsen att jag är tacksam att jag inte är kvinna.

Män drabbas i högre utsträckning av våld på stan och vissa andra saker, men det står inte i närheten i proportion av den skiten kvinnan möts av. Våldet i hemmet, sexism och våldtäkter etc. Ett ofta dolt förtryck som finns över hela världen.

Jag tror att en av dom sakerna vi måste lyckas med är att byta fokus på skammen. Skammen behöver läggas på honom som våldtar och inte på offret. Men tyvärr är det inte så och resultatet är att skammen blir som ett lock som trycker ner kvinnan och skyddar mannen.

Det är ett system som finns över hela världen att mannen tar sej rätt att nyttja makt och våld för att trycka ner och få igenom sin lag.

Det är inte mitt ansvar som man att rätta andra män. Det är inget kollektivt ansvar som bara för att jag föds som man ska behöva bära. Inte mer än att det skulle vara mitt ansvar som människa att bry mej om en värld i krig eller svält. Inte heller mer än att en invandrare skulle ha större ansvar än en ”svensk” om en annan invandrare gör ett fel. Men jag kan och kanske borde jag ändå av egen vilja göra något åt det som är fel.

Jag själv jobbar ju i motvind när jag försöker förändra då synen idag är att jag är en vit machoman och helt fel person att ha en åsikt. Men tänk då på att det är i första han andra män jag vänder mej till. Unga förvirrade män som försöker hitta sin plats.

Min tro är att vi inte ser utanpå om en man är en liten råtta till våldtäktsman utan det kan lika gärna vara ingenjören med glasögon som macho-Johan på gymmet.

Problemet ligger i första hand hos mannen och det är där vi behöver hitta lösningen. På samma sätt som om vi ser ett problem inom en annan stor grupp. Vi män behöver uppfostra varandra och markera var vi står. Manlighet är inte att kränka en kvinna det är att respektera en kvinna och hennes rätt till sina egna kropp.

Att han inte skulle förstå ett nej är skitsnack då det märks tydligt om en kvinna vill eller inte. Kom igen nu sluta tramsa självklart märker man det på en bråkdels sekund. Även om hon skulle vara uppspikad på väggen, ber om smisk och annat som verkar modernt sen filmen ”Fifty shades of Grey” hade premiär så vet ALLA män om hon vill eller inte. Det märks på hennes blick, kroppsspråk och det märks såklart rent fysiskt.

Jag kan som man påverka folk i min närvaro med att markera min hållning, jag kan ingripa om jag ser något som känns fel, kan lära unga om respekt för kvinnans integritet och jag kan göra mycket annat som står i motsats till alla märkliga, vidriga, omanliga handlingar av egoism.

Vad jag också kan göra som bloggare är att plocka fram kvinnors historier så att dom inte blir bortglömda. Varje kvinna som utsätts är ett offer och mannen är förövaren. Kom ihåg att ingen skam ska ligga hos kvinnan. Som det ser ut idag så är helt sjukt det än är varje kvinna en hjälte som vågar trots vårt skamfulla misslyckade system. Ett system som totalt misslyckats med det som det egentligen skulle göra. Skipa rättvisa!

Här är en berättelse jag fick häromdagen av en ung kvinna vid namn My. En av galet många jag fått ta del av senaste tiden. Snälla förstå hur illa det är och hur viktigt det är att något görs.

My

1. Jag har blivit våldtagen av en svensk. Av en svensk? Ja det är sant! Ja och detta jävla rättssystemet är helt åt HELVETE. Christer som är min våldtäktsman sa till polisen. Att vi hade sex. Att han körde in sin kuk i min fitta. Ja och de gjorde han också. Så vi har ju haft sex MEN jag ville INTE. jag sa nej och knuffade bort honom. Och bad han sluta flera ggr om. Jag reste mig upp men han knuffade ner mig igen. Han lyssnade inte på mitt NEJ. Han ville liksom inte ta det. Jag har svaga minnesluckor av händelsen. Orden som ibland kan spöka i mitt huvud är många men en mening minns jag så väl. Konstigt nog. "Äter du p-piller" med gråten i min hals hör jag mig själv svara " vadå da? Nä de gör jag inte " han drar ut den och jag känner mig som den äckligaste person i världen. Jag har ont och känner mig spräckt. Sönder knullad. Förstörd. Jag finns inte mer. Han tog en del av mig och försvann. Så det var inte på bådas villkor. Och vad kallas det då? Jo våldtäkt!! Jag fattade inte de då och inte efter 6 månader heller. Men jag kämpade. Det polisen gjorde sen va att lägga ner det för att de fanns "inga bevis." Men okej vadå inga bevis. " inga bevis på att vi haft sex?" Jo Men inte att jag INTE ville. För då hade jag rivit honom bitit eller dragit i håret. Fram och tillbaka hos polisen. Min våldtäktsman i häktet. Känslan att Inte våga gå ut på dagen. För att då kunde ju " dom andra" som va på hans sida se mig. Och vad skulle dom göra med mig då? Jag hade aldrig kunnat försvara mig. Eftersom det nu (då) inte fanns något längre kvar att ta ifrån mig. Enligt brottsofferjouren hade jag just vid de ögonblicket den stunden den största mardömen i mitt livs historia hamnat i chock. Tack vare all drama med slagen. Kränkt. Varit med om inbrott. Mobbning i alla år och Utfrysning. Och hotad för livet. Och nu våldtäkt. " ja det är inte konstigt att kroppen stänger av och hamnar i chock. Ja nä men de är klart att jag ville bli våldtagen också. Det var ju de som fattades. Jag gjorde motstånd men han va för stark och jag chockad och svag. 2. Men va lugn det är inte bara detta utan jag har blivit antastad också. redan i 2-3 klass av utländska. Och senare genom åren. Där Jag också självklart sagt likadant att dom ska sluta. Men nej. Fick sluta på min praktik t.ex. för att slippa det. Där han en turkisk kille gned sig mor mig när han skulle gå förbi mig i köket på cafét. Att vi som offer ska behöva inte bara bli utsatta för själva dådet (eller hur man säger) själv händelsen OCH leva med det efteråt. Utan vi ska behöva leva med att vi (jag) ska behöva flytta oss (på mig). När de är han i denna situation som ska bli av med händer och fötter. Ihopsydd mun. O.s.v. för de är så det känns. Jag ville inte och klarade inte av ta i mig själv efter våldtäkten. Klarade inte av att tvätta mig själv. Idag är jag anti rött och babyblå. (Ljusblått) och massa mer saker som är svåra än idag efter ca 5 år. Men sen kan jag vara ett levande tex. På att Jag är inte sexmissbrukare. Jag tog inte mitt liv även om jag har försökt flera ggr under mitt livs gång. För de sa dom hos brottsofferjouren att man kunde b.la bli. Men jag är tacksam att jag lever även om jag än idag kämpar med mina ätstörningarna, självskadebeteende. jag kan ha sex även om det ibland/ganska ofta kommer upp känslan ögonblicket som att de skulle vara han igen . Som att jag är där igen o blir våldtagen. Och att jag drömmer mardrömmar. Men vi kvinnor. Måste hålla ihop. Streck på dig. Jag vet att det är svårt. Men du är inte ensam. Jag finns där. Det låter jätte fel och dumt. Men Jag är en stolt psykiskt och fysiskt misshandlad tjej på 28 år idag 2017.

Massa kramar och kärlek till alla orättvist behandlade därute och massa förakt och skambeläggande till er s.k. män som någonstans på vägen gick vilse i sin manlighet.

Jag bryr mej

Strutsarnas rike Jag gick nyligen med i en grupp på Facebook där man hanterar en del tuffa ämnen som ångest etc. Det blir så uppenbart hur många som mår dåligt och hur många likheter det finns mellan människor i livskriser. För visst blir det nog enklare om vi får känna igen varandra och kan prata med andra som förstår.

Jag har länge jobbat för att få fram ett budskap kring problematiken sexuella övergrepp. En fråga som jag tror många känner sej obekväma med vilket även märks i debatten. Snälla dra inte upp det där jobbiga ämnet igen jag måste få dricka mitt kaffe i lugn och ro.

Kanske vet man inte hur man ska förhålla sej till ett så tungt ämne, kanske vill man inte ha frågan till frukosten, eller kanske tänker man att man ändå är maktlös så varför må dåligt över det, eller så kanske man tänker att det bara är påhitt och självklart så är det väl inte så illa.

Det har ju också blivit någon slags låsning i frågan då det helt plötsligt blev en höger vänsterfråga genom att invandrarfrågan kom emellan. Många ville skylla en överdriven del av sexualbrottsproblematiken på invandrare och andra svarade upp med att rättssystemet fungerar finfint och vi pratar lite samtycke så har vi löst en stor del av problemet.

Så nu säger jag dom förbjuda orden. Olika kulturer och bakgrunder spelar absolut roll för våra förutsättningar och handlingar. Växer jag upp i förorten i fattigdom och med alkoholiserade föräldrar kan det vara så att jag har större risk att göra några misstag. Växer jag upp i ett land med krig så får jag lära mej en del andra värderingar och prioriteringar. Låter det konstigt?

Självklart inget man alla gånger förstår om man bara levt livet i lyx på Östermalm och röstar SD och såklart samma om man trampar på Södermalms gator och handlar secondhand för att vara lite rebell.

Givetvis har båda grupperna fel och på vissa punkter rätt. Men det har blivit en låsning och återigen så är det offret som får betala priset för vår okunskap och feghet. Ingen orkar debattera och kämpa för något då vi gör om frågan till något annat och stångar pannorna blodiga i vår egenkärlek.

Jag ska inte reta upp er mer utan går tillbaka till problemet. Alltså det riktiga problemet inte dom som vi skapar. För det har blivit ännu tydligare för mej hur gigantiskt problemet är med de sexuella övergreppen i Sverige.

De människor jag möter bär på sådana historier av orättvisa att jag fullständigt håller på att explodera av frustration och maktlöshet. Frustrerad av att inget gör och det får bara fortsätta.

Så många personer som utsätts och de få som har modet och styrkan att anmäla går i regel inte ens till åtal. Man väljer alltså inte ens att pröva för att ge dom rättvisa.

I gruppen jag är med i så är det person efter person som berättar om samma sak och hur övergrepp nr två alltid kommer i form av ett svikande rättssystem.

En person förklarar fint till en annan att man inte kan bygga sitt mående på om förövaren blir dömd eller ej. Faktiskt kloka ord, men samtidigt så otroligt sorgligt att behöva kapitulera på det sättet.

Ord mot ord och hellre fria än fälla. Är det inte dags att se över hur vi kan förbättra systemet. Delar jag några filer på nätet eller som det nu är tal om bara går in på en förbjuden streamingtjänst kan det bli tal om en dom. Ja visst de kan se att jag tittat på en film, men uppsåtet där då? Där krävs det inga ytterligare bevis.

Men gäller det sexuella övergrepp så är det en annan femma. Vi vill inte ens pröva det och om vi mot förmodan gör det så ska personen dras i skam och bombaderas av ett vidrigt förnedrande system av ifrågasättande av personens existens.

Så varför är mörkertalet så stort och varför är det sådan skam att ha blivit våldtagen. För skammen lägger vi hos offret. Att ha blivit utsatt för ett övergrepp gör personen till ett brottsoffer enbart och skammen ska ligga hos förövaren och samhället som sviker.

En stor del av den psykiska ohälsan kan härledas till sexuella övergrepp. Det är så vanligt att vi inte vill acceptera vidden av problemet och istället så pratar vi ångest och annat som bara är en effekt av det riktiga problemet. Orättvisan.

Fungerar inte rättssystemet måste det utvecklas då gamla trötta lagmän som det växer mossa på behöver räta på sej. Kom igen nu och vakna till vi kan bli bättre, FATTA!

Almedalen 2017

Visby Jag har känt några dagar att jag vill skriva något om NMRs planerade deltagande under Almedalsveckan. Men då frågan är så glödhet och jag har så mycket åsikter kring det så väljer jag att ta kontakt med en annan person för att få hans åsikt kring det hela.

Det kan alltid vara skönt att lyssna på en äldre människa och vila sin ungdomliga iver något. Även om mina 39 år har hunnit snappa upp en del erfarenhet så har även jag en del lärdom kvar, tro det eller ej.

Emerich Roth som knappast behöver någon övrig presentation på Gotland är trött efter en resa och med en viss ålder så kan man ju förstå det. Det var längesedan jag pratade med honom, men det kändes kul då han lät pigg och närvarande trots dålig sömn och en viss ålderdom.

Jag åkte ju själv på ett stipendie av Emerich för några år sen, vilket kändes både kul och lite märkligt för en gammal buse som mej. Men jag fick väl lita på att deras bedömning var någorlunda okej så att jag kunde godkänna utmärkelsen. 

När jag lyssnar på honom så känner jag instinktivt av hans erfarenhet och han når mitt inre bara genom att öppna sin mun. Det är verkligen märkligt och jag kan inte riktigt förstå det. Han pratar med en sådan erfarenhet och sanning att det inte går att värja sej. Han snappar upp det lilla äkta barnet inom mej och det är inte svårt att se varför han kan nå de hatande grabbarna.

Jag berättar för honom om NMR och beskriver dom som nationalsocialistisk organisation eller vad man också kan kalla nynazister. Men Emerich vägrar direkt den beskrivningen och förklarar att det är fel. Han säger att ”de kan inte ens stava till ordet nazist, och att kalla dem vid det namnet ger dom direkt en form av legitimitet”.

Vad han istället vill beskriva dom som och det han tycker är relevant är vilka dom är som personer. De är pojkar som saknat närvaron av en pappa. De är pojkar som faller in i droger och kriminalitet, vilket han menar är gemensamma nämnare och snarare det vi behöver prata om. Det är ingen slump att det är barnet som saknade kärleken som söker sej till de destruktiva tillhörigheterna.

Jag vet själv med mej både av egen erfarenhet, mina gamla vänner och även när jag jobbat att mönstret är alltid detsamma.

Jag själv växte upp utan någon riktig fadersgestalt och det är ett under att jag själv är där jag är idag. Trots ett galet liv av ständig sökan efter spänning var kampsporten och annan träning något som höll mej på banan. Jag hittade mitt eget kall på en mycket slingrig väg.

Har man inte fadersgestalten(även om det inte anses pk att skriva så idag) så söker man den någon annanstans.

Men för de flesta av mina gamla vänner där det kunde räknas in skinheads, kriminella invandrare, vänsterextremister eller gängmedlemmar som utåt sett av samhället bedömdes som helt olika grupper. Var likheterna alltid genomgående i grunden även om man inte såg det då.

En vänsteraktivist kan älska att hata den som hatar och jag såg redan i ungdomen hur nära ”nazisten” stod den ”extrema” vänsteraktivisten. Faktum var att vissa till och med gick från den ena gruppen till den andra.

Det var inte kärleken till andra människor som drev vänsteraktivisten till hatet utan det var ”kärleken” till hatet som drev. Hat är hat, men i olika fina förpackningar bara.

Det är så otroligt enkelt, men ändå pratar vi bara om symptomen istället för vad det egentligen handlar om.

Om någon har låt säga Klamydia så kan man ju behandla att det svider vid toabesök, men helt säkert bättre att fokusera grundproblemet inte symptomen och ge lite pencilin. Annars blir det ju ett evigt medicinerande utan något bra resultat(utan att jag nu vet så mycket om klamydia).

Hittar man inte sitt kall eller sitt uppdrag så söker man det på andra platser. Emerich fick de hatande grabbarna att göra goda gärningar till sitt kall och mission. De längtar efter att få ett uppdrag och en tillhörighet.

För som han säger så ger han dom en riktig förklaring som de inners inne vet är rätt. Det är det som kan nå dom. Han gillar inte det dom gjort men han hatar dom inte ändå utan ger dom kärlek.

Han menar att media har ett enormt viktigt uppdrag idag att skriva utifrån verkligheten om sanningen för att saker ska kunna förändras. Det är en erfarenhet han med åren förstått är så enormt viktigt, medians roll. Det som skrivs ska bygga på fakta och verkligheten för det är enbart det som når människor i grunden.

Jag är för yttrandefrihet "men!"  

Min egna syn på det hela är att jag har svårt att se vad en organisation som NMR ska kunna uppnå på Almedalsveckan. Då de står för något som är helt oförenligt med vad veckan handlar om.

Aldrig någonsin vad jag vet har något som helst land effektivt lyckats med att tömma ett land på en redan etablerad folkgrupp eller ras utan att det slutar i folkmord. Att tro att de skulle vara genomförbart idag är ju helt orimligt.

Så för mej blir det lite som att visa skräckfilm på en barnfilmsfestival. Det är helt enkelt fel forum för det. Vill de få fram sitt budskap så finns det såklart andra lämpligare tillställningar, eller?

Kram till alla, även er "nazister"

Sluta förgifta min kropp!

Visby Du åker och tankar din bil och är såklart väldigt noga med vad du fyller på din bil med. Samma gäller med service och saker som oljebyten. Du vet att det både håller värdet uppe på bilen och förlänger livstiden. Detta gäller bilen.

Men så kommer vi till oss själva ja då blir det en helt annan sak. Vi tror att bara för att det vi kallar mat kallas mat så är det mat. Vi använder oss av rättfärdigande som att vi inte har tid och allt är farligt i perioder så varför bry sej. Ena dagen kan vi äta det, men inte det etc.

Skitsnack idag har vi ganska bra koll på vad vi mår bra av så den gamla slänggungan kan vi montera ner. 

Stressade familjer som kastar i sina barn allt bara det går fort och de får i sej något. Jag har förståelse för att det blir så med tanke på vårt utbud och deras situation, men jag ljuger om jag säger att barnen inte blir förgiftade av skräpet. Även om de blir mätta och belåtna en stund så kommer det tillbaka i form av trötthet, oro, dålig sömn, stress och sammantaget en försämrad hälsa.

Så hur påverkas vi av alla skräpmat och vad är skräpmat? Pizza, hamburgare och annan snabbmat är synonymt med skräpmat. Visst jag håller med, men halvfabrikat och faktiskt mycket annat av det vi tror är bra är inte alltid så bra som vi tror.

Faktum är att hela matindustrin är uppbyggd på försäljning av ”mat” som är som rena gifter för våra kroppar. Mat som skapar hormonell obalans(ex sockrets påverkan på insulin) och framförallt! mat som skapar små inflammationer i kroppen upprepat år efter år.

Det handlar inte om vi kommer ta skada utan när något händer i form av sjukdom som tex cancer.

Till detta ska det sägas att maten även är näringsfattig och tillsammans med vår miljö och stress skapar en negativ spiral av ohälsa.

Vi säger att tränar man så kan man ju ändå äta lite vad som helst och visst ska man leva och unna sej njutning. Fel, fel och återigen fel då kroppen kommer skrika av oro av den dåliga kosten även om vi tränar. Träningen kan ses som ett komplement och även om den är central och viktig så är det fortfarande kosten som är den viktiga nöten att knäcka. Sen om vi får till båda delarna så är det ju såklart topp-noche.

En annan aspekt är på induviduell variation hur mycket vi påverkas av kosten. En sjuk person, ett barn med autism eller ADHD, en med känslig mage, en med nedsatt immunförsvar kommer sannolikt påverkas olika mycket. Men säkert är att vi alla kan styra mycket med hjälp av kosten. 

Mat är livet och vi ska unna oss dess delikata beståndsdelar. Men är det njutning att få en liten sockerkick och insulinet rusar i panik? Är det njutning att slänga i sej en pizza full med gluten som lägger sej som ett nät i tarmar och blockerar upptaget av livsnödvändig näring? Mat som ofta gör oss trötta, ökar stressen i kroppen eller kanske förstör vår sömn. Stress i vardagen och kost som förslöar oss är en enormt dålig formel för personlig framgång.

Skulle njutningen kunna vara större av rätt val av nyttiga råvaror som vi faktiskt vet stärker och fyller vår kropp med både kärlek och energi. På samma sätt som vi tar hand om vår bil.

Kosten är en central fråga när vi pratar om hälsa och välbefinnande. Tyvärr har vi så otroligt mycket bristande kunskap ihop med ett utbud av gifter som kombinerat gör en god kost till en svår fråga och något som väldigt få får till.

Vi väljer själva till stor del hur vi lever våra liv och jag anser att det är en viktig fråga att vi återerövrar maten till det vi behöver och vägrar allt skräp som skapar enorma kostnader både för samhället och såklart den enskilda individen mej själv.

Jag kommer i en senare blogg gå in på lite enkla knep om vad man kan tänka på så att man minimerar de värsta fällorna. För det är ganska enkelt att utesluta vissa delar och plocka in lite annat nyttigt. Med en liten kunskap kan vi göra underverk för oss själva och de vi bjuder hem på middag.

Idag börjar man kunna se ett större intresse för värdet i fina närproducerade råvaror där vi vet vad vi stopper i magen. Det är en våg som tillsammans med lite kunskap kan göra underverk för folkhälsan.

En början kan vara fina råvaror, ingen gluten, ekologiskt, dra ner på raffinerat socker och välj bort halvfabrikat och annan skräpmat.

Eller unna dej lite gift om det känns bättre;)

Det vi inte vill veta

Visby På Gotland skrivs det ut enormt mycket läkemedel till barn för olika diagnoser. Talar man med folk på BUP så är ofta förklaringen att vi är så duktiga på Gotland att identifiera diagnoser. Visst är det ju så också att vi är ivriga på att sätta diagnoser, men den är ju frågan vad mer? Vad gör vi mer än medicinerar? Kanske har barn som uttrycker sej kraftigt fler behov?

Barn som har en viss lättare problematik kan säkert ha nytta av några möten på BUP någon medicin som tar bort dalar och toppar. Men jag möter ofta förtvivlade föräldrar som har en annan bild om än det där fina mötet på BUP där allt förändrades.

De barn som har större problem och som befinner sej i kris redan i barndomen hur fångas dom upp? Min upplevelse är att det behövs sannerligen bra mycket mer. När BUP och socialtjänst inte räcker blir det problem och vi står frågande vad vi ska göra. Möten efter möten utan resultat och barnet bygger upp frustration och faller djupare i det oändliga mörkret.

Jag vet att ni anhöriga som står i det skriker efter hjälp och är av samhället övergivna på ett stormigt hav där deras barn drunknar.

När inte vi kan hjälpa och skydda barnen så kan man ju fundera på vad barnen gör för att skydda sej själva. Deras kamp ser ni varje dag om ni öppnar ögonen och försöker se verkligheten för vad den är. För det ligger i människans natur att kämpa och likväl kommer barnet kämpa på det sätt det kan till dess att det ger upp.

Hon skriker, bråkar, skär sej, förnedrar sej, men hon har inte gett upp än så varför kan vi inte hjälpa henne när vi ser hur dåligt hon mår och hur hon kämpar som ett skadat djur?

Det finns idag ingen barnpsykiatrisk avdelning på Gotland, vilket innebär att ett barn som mår riktigt dåligt hamnar i bästa fall på barnavdelningen på lasarettet. Barnavdelningen syftar på fysisk sjukdom och ohälsa. Men tyvärr saknar personalen den psykiatriska kunskapen som krävs och BUP får tillhandahålla de resurser de har. Sjukvården, BUP och socialtjänst. Otydligt vem som har ansvaret och stor förvirring råder.

Nyligen placerades ett barn på vuxenpsykiatriska avdelningen i brist på en bättre lösning. Hen var kraftigt självmordsbenägen efter att ha upplevt trauman. Barnet blev med andra ord inlåst som ett svar på behov av hjälp med vuxna psykiskt sjuka. Frustrerat och skrikandes efter hjälp under längre tid blev svaret inlåsning. Även personalen på avdelningen reagerade på att hanteringen av flickan.

Gotland kunde inte erbjuda något bättre, men man kan ju fundera på vad praxis äger i ett sådant fall. Är det ett fysiskt medicinsk tillstånd köper man vård på fastlandet eller hittar en lösning, så varför inte tänka större när det gäller ett oskyldigt barn som efter trauman inte orkar leva mer. Vårt svar blev inlåsning och kraftig medicinering av bla Suprexa(psykosmedicin). 

En klassiker på inom barnpsykiatrin "vi drogar ner offret i brist på bättre lösningar". Kanske hade barnet istället ett större behov av att få trygghet omkring sej och få möjlighet att bearbeta trauman. 

Vad som ska sägas är att hen trots sin traumatiska upplevelser sattes med vuxna psykiskt sjuka män och vid en period i rummet jämte en misstänkt välkänd pedofil på gemensam avdelning. Två olåste rum jämte varandra med alla möjligheter för mannen att tassa in till flickan på natten.

Man kan fundera vilka signaler detta skickade till det utsatta barnet. Hur hade man tänkt säkerställa att den misstänkta pedofilen inte smög in till barnet på natten, eller kanske hann det hända? Hur gjordes den riskanalysen och hur kan sådan få hända och utan att någon ifrågasätter.

En person som har misstänkt koppling till barnets trauman vistades också på sjukhuset, vilket såklart sannolikt skickade märkliga signaler till barnet. Man ansåg att det var helt okej att de skulle vistas under samma tak. Barnet ifråga var livrädd att träffa personen ifråga så fort hon skulle lämna sin ”trygga” avdelning. Hur rättssäkert var det med tanke på att det är en pågående utredning av sexuell karaktär.

En utredning som varit öppen och FORTFARANDE inte lett till åtal efter sisådär sju månader. Det ska tilläggas att det ovanligt nog i detta fallet finns ytterligare vittnen till aktuella händelser, vilket man kan tycka ihop med barnets berättelse skulle kunna ses som bra underlag till åtal. Eller är det så obehagligt med sexualbrott mot barn att man väljer att lägga det på kylning tills man vågar peta i det? Jag kan komma och hålla er i handen om ni är nervösa så att vi får lite rättvisa någon gång. Det finns även mer kusliga detaljer kring detta som jag väljer att inte gå in på. 

Kan det vara så att hanteringen av ärendet helt enkelt skötts fel eller kanske till och med skulle kunna ses som högst grym?  

Det är en barnpsykiatrisk avdelning på gång, men vad gör vi under tiden och hur mycket kan vi utsätta dessa barn för? Ska fler barn behöva ta livet av sej innan vi förstår att handla. Det är en inhuman behandling av oskyldiga barn. Sen, sen kommer lösningen tramsas det om. I min värld slår man näven i bordet och hittar en lösning på en gång.

Nu befinner sej barnet på ett HVB-hem och har efter en månad där redan börjat med tyngre droger, då hemmet inte klarar hantera barnets problematik. Självmordsbenägen, ny påbörjad känslig medicinering för bipolär kombinerat med droger, ADHD, autism och självklart ett otroligt skört barn som nu debuterar i droger i en totalt havererad insats.

Hur kan vi betala flera tusen per dag till ett vinstdrivande företag som blir en del i ett barns förfall? Hur kan en krona av vinst i ett sådant fall kunna motiveras?

Detta är ett klassiskt fall på hur en ung människa slås ur samhället helt framför våra ögon.

Det finns så många sorgliga fall av den här karaktären och vi möter dessa en gång så livliga annorlunda själar inom vuxenpsykiatrin, stupfulla på Östercentrum, på ett fängelse eller när vi strör jorden över deras grav. Förundrade hur det kunde gå så snett och varför dom inte gick samma väg som oss. För i Sverige har vi ju alltid ett val.

Snälla, snälla kan vi inte bara bli lite medmänskliga och förnuftiga.

Namn: Kalle Fritz Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare 


Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com


Instagram: kallethetiger

Bloggare

Krönikörer