Krävs handling igen!

Visby Hur mycket droger finns det bland ungdomarna på Gotland? Finns nog ingen som kan svara på det, men alla kan nog göra en egen uppskattning och att det nog cirkulerar en hel del. Visst är det lite surrigt på Öster och lite här och var i stan nu. 

Min tanke efter några år på ön är att jag tror att vi alla har underskattat problemet. Kanske till stor del för en ovanligt lyckad insats kring drogen Spice som tills alldeles nyligen var ett gigantiskt problem. Vi har släppt lite på garden och slår oss lite över bröstet, med all rätt.

För att lite kort beskriva problemet med Spice så var det en drog som till en början uppfattades som ofarlig och kanske inte riktigt som en drog. Ungdomarna kunde ju köpa det lagligt på internet och i princip röka det helt öppet. Men efter flera dödsfall och allvarliga tillbud stod det klart att drogen var mycket svårdocerad och direkt livsfarlig. Drogen skadade på ett helt annat sätt än cannabisen den skulle syntetiskt efterlikna.

Med en jättekampanj i Sverige och en oöverträffad insats på Gotland så lyckades för en gång skull en större insats förändra hela synen på en drog. Även ungdomarnas attityd till drogen blev att man är en idiot om man röker Spice. Så hatten av för alla som jobbade mot Spicet, ni lyckades ovanligt bra.

Skälet att det gick hem var att man satsade på så många fronter samtidigt och jobbade med skadeverkningarna och ungdomars egna attityder och syn. Ungdomarna hjälpte varandra då de förstod att deras vänner faktiskt riskerade att dö. Ingen moralpredikan utan ren skär verklighet och en kampanj som faktiskt hade grymt bra effekt.

Men hur är det då idag i ungdomskulturen i Gotland och synen på droger. Jag menar på att det i nuläget är ovanligt mycket droger bland ungdomarna. Det är också fler ungdomar som testar där vi tänker att just dom inte är i riskzonen. Inte skulle väl lilla Pelle testa en drog va?

Ungdomar med problem hemma, ungdomar med diagnoser, sexuellt utsatta ungdomar, ungdomar som inte passar in i prestationen eller ytan och alla krav ja dom ungdomarna är i riskzonen när drogerna flödar. Det är väldigt många ungdomar som inte passar in i det samhället vi skapat så räkna med att det just nu är ett gigantiskt problem på ön då galet många är i riskzonen.

Det är allvarligt eftersom drogerna i sej direkt kan göra illa de unga, men det är också skadligt eftersom de bjuds in i en värld av faror. Finns inga Fi-aktivister eller planer för jämställhet som skyddar 13 åriga flickor med självskadebeteende som bjuds på den där första drogen på Östercentrum. Hon har enbart en sak de äldre och grabbarna söker och risken för henne kan vi ju räkna ut i någon tjusig riskanalys. Hon kommer sugas in som i en virvelvind och i bästa fall spottas ut tömd på livslust och mött av ett samhälle som dömer henne som en slampa och ett vrak.

Det är inte de som gjort henne illa som vi väljer att döma egentligen, nej det är henne och hon gör bäst i att vara tyst om sin historia så hon slipper lite av skammen.

Vår syn idag är så skev på offer och förövare att jag helst vill dra täcket över huvudet och försvinna när det kommer på tal, alternativt kräkas.

Att drogerna trillar ner i åldrarna och att det som jag påstår just nu är en ökning av droger bland unga är något mycket allvarligt.

Även om lite ökning av väktare under en period fick Östercentrum att kännas till lugnare så räcker inte lite symptomlindring för att få bukt på problemen. Insatsen som gjordes mot Spicet borde kunna fungera vägledande för nya friska tag. Ingen tjänar på att fler ungdomar testar knark på Gotland. Kriminella och missbrukare kommer störas i sin verksamhet då påtända 13-åringar kommer skapa röra i deras verksamhet och några hekto knark på stan är inga större pengar för någon tungt kriminell.

Såhär tänker jag på några punkter:

  • Rör till det och skapa en kultur bland äldre missbrukare att säljer man till yngre så får man problem. Polisen bör på riktigt markera och prioritera de lurkar som säljer till barn. De som säljer drogerna har stor möjlighet att styra vart de hamnar och kan uppfostra sina små springare.
  • Jobba med nätverk kring de unga. Samarbeta mellan BUP, socialtjänsten, polisen, skolan eller vilka som nu finns kring de unga. Ofta idag görs mängder av små försök till utredningar och planer parallellt kring de unga och de tappar förtroendet för systemet, med all rätt. Samla alla tidigt och visa på handlingsförmåga. Även om det finns försök till detta idag så är det för fjuttigt.
  • Få politiker att fatta att besparingar på framförallt barn är ALDRIG besparingar. Gör insatserna i tid så kommer vi på sikt spara pengar. Inget är mer värdefullt än en tidig lyckas insats ur ett ekonomiskt perspektiv. Satsa på välfärden för det skapar sådan otrolig välfärd.
  • Jobba med de ungas attityder till droger. Att våga tycka och ifrågasätta drogerna bland sina vänner(Spicekampanjen, den gick ju bra). Idag är filmer, musik, nätet och allt till stor del faktorer som skapar drogkulturer där man istället lyfter fram argument för droger. Unga är påverkningsbara på gott och ont.

 

Barn ska inte ta droger.

Flyktingreform

Världens bästa Ö Jag har länge förundrats över vårt märkliga system för flyktingmottagande. Människor flyr från krig vilket för mej är en naturlig reaktion då det är krig. Vem vill ha bomber och otrygghet kring sej själv och sin familj? Ingen kan väl på fullt allvar säga att det vore logiskt att stanna kvar och tillbringa sina dagar på jorden i ett sådant olustigt klimat.

Vi är snälla många gånger och debatterar hur många som ska få komma och självklart är det också naturligt. Det är ju ett ganska osäkert system vi har både för flyktingar och oss själva. Ska förklara hur jag menar.

Vem som lyckas komma till Sverige beror ju på vem som har kraften att fly, vem som har pengar till att fly, om dom är pojke eller flicka och att det finns flyktingsmugglare som är så pass humana att dom erbjuder en någorlunda säker tjänst. Vi ska ju också minnas att flyktingsmugglare ofta inte är godvilliga västlänningar som vill hjälpa till utan i regel ingår i organiserad brottslighet.

Vi chockas över hemska bilder på nyheterna från drunknande på havet och förfaras över hur människor tar sej sådana risker. Men det är ju samtidigt det system vi har så vi ska väl acceptera det eller helt enkelt fundera på om vi kan bättre.

Så vilka som kommer hit avgörs inte av behovet av en fristad utan det tar vi när de om dom nu kommer fram på plats och kanske bedöms dom som icke godkända och skickas ut. Medeltidklass på den skulle jag vilja påstå. 

Med andra ord har vi inget system utan som det ser ut idag blir det lite som det blir. Inte bra enligt mej och jag tror att man kan tänka på ett annat sätt.

Det är svårt att tänka rationellt när det gäller människor och humanitet, men det måste nog göras för att ta oss framåt lite. Frågan som man såklart inte vill ställa, men indirekt tar beslut på med skygglapp är ju hur många vi kommer ta emot.

Det är behovet som ska avgöra, men samtidigt vet ju alla att det inte fungerar så idag. Ala som jobbar med flyktingar ser ju hur de principen faller då det snarare är slumpen som avgör vem som får stanna.

För mej känns ett system som bygger på att man mer på plats bedömer behovet och helt enkelt flyger flyktingar dit dom ska få leva, så att dom får leva. Inte kan man väl ta beslut om detta tänker väl någon, men självklart är rätten till liv och lycka en fråga vi måste ta beslut om för annars görs det åt oss och sannolikt med ett dåligt utfall.

Alla länder får ha kvoter som inkluderar ett komplett mottagande och en planerad integration. Sverige kan vara först med detta och andra kan ta efter när dom ser hur bra det fungerar. Ingen tror ju på att andra kommer ta efter, men hur det än är så behöver ju inte det hindra oss från att göra rätt.

Flykten kan vara tillfällig till ett grannland, men såklart också permanent till Sverige. Detta innebär att de slipper drunkna, våldtas eller kanske misshandlas på vägen. Vi stödjer inte heller organiserad brottslighet indirekt som vi faktiskt gör idag.

Skulle SD eller nazister ta över Sverige så är ju inget förlorat för dom då har dom ju ett system där dom enkelt kan reglera mottagandet så att vi slipper tänka på andras lidande och fokusera på vår egna framgång. Ingen förlorar på att vi skaffar ett fungerande system. 

Rent ekonomiskt så bör ju flera år av prövningar för medborgarskap och ett återvändande kosta minst lika mycket. För visst lär det kosta att hantera även en flykting som ska skickas tillbaka? Det rättsliga, transport och vad vet jag, men en hel del bör det ju vara.

Vi ser också till att funktionsnedsatta, flickor, gamla och MÄNNISKOR med andra behov också får möjligheten till ett bra liv. Som det ser ut idag är det galet orättvist och jag är säker på att det finns grupper i krigen som helt glöms bort. Detta innebär en jämställdhet som jag är övertygad om kommer få en humanitär god effekt och legitimera vårt flyktingmottagande än mer.

Finns säkert en mer delikat lösning än min, men visst kan vi få till det lite mer humant. Kan vi planera turer till Mars så kan det kanske gå att lösa saker på jorden med. 

Tänk nu lite möjligheter inte bara problem som hinder för att handla.

Mångfald

Visby Jag minns en gång för några år sen när jag var i Stockholm på besök. Jag satt på centralen och slog ihjäl lite tid med att studera folk omkring mej. Som någon form av outsider så är det mycket som jag inte förhåller mej lika lätt till.

En man kommer in på centralen på det mest graciösa sätt. Han nästintill sveper in och glider ner på en bänk med en data som han plockar upp i samma fina rörelse. För mej som alltid varit van att umgås med buffliga svettiga män blev det intressant och se vad jag upplevde som evolutionen av människan.

I min värld såg han nästan ut som en smal rymdvarelse med långa fingrar som så nätt nuddade vid tangenterna på datorn. Känns logiskt att det är just så en rymdvarelse måste se ut då de helt klart inte tar sej till jorden med hjälp av en svettig bringa och stenklubba.

Jag antar att denna välklädda eleganta nätta man nog skulle kunna beskrivas som metrosexuell. Jag tänker mej också att det är så vi kommer se ut om några hundra år om vi slipper krig och olycka. Människan blir mer jämn och delikat. Mer lika och könen suddas ut mer och mer.

Jag hade aldrig kunnat röra mej på sådant elegant och fint sätt och i förhållande till honom så kände jag mej som en förvildad grottman. Så olika trots att vi vistas på samma plats och jag kan inte låta bli att fundera på vad skillnaden mellan oss är. Är det en genetisk skillnad eller kanske helt och hållet de sociala förhållandena som skiljer oss åt.

Mins så väl hur jag funderade på vår Emerich Roths ord om hur många stökiga pojkar(han inkluderade flickorna i ett annat sammanhang) saknar en plats i vårt samhälle idag. Förr var de krigare och hade en roll och ibland till och med kallats hjältar, men idag utan någon riktig funktion. Deras sökande efter en plats och något att kämpa för. Ett gäng, en kultur eller annat där de får en funktion och ett mål i livet.  Så ivriga att hitta något att vara lojala emot och strida med. Illojala mot samhället, men går i döden för något annat. Kanske Oklahomabombaren eller kaparna som flög in i World Trade Center. Men också som de unga män som byter livsstil och lojalt mot Emerich sluter upp i kampen för rättvisa. Lika förmögna att älska såväl som hata. 

Jag själv har ju också alltid haft en del av det där primitiva inom mej. På ett sätt i det konstnärliga uttrycket där jag hungrig alltid sökt något, men också i min syn på mej själv som en grottman.

Jag har alltid fascinerats av det annorlunda och lite djuriska. Svett, träning och ibland även lite blod. Glädjen i det harmoniska och lugna samtidigt som hjärtat klappar för spänning.

Att gå min egna väg och inte böja mej under auktoriteter eller strukturer i samhället som försöker tvinga in mej i fack. Jantelagen som idag vävts in i strukturerna så otroligt fint där floskler styr hur man ska tycka eller vara. Så otroligt fantasilöst, men såklart samtidigt kanske nödvändigt i ett samhälle. Eller?

Tror många(inte alla) skulle må bra av att vara lite som dom vill. Vara en träningskille som mej, vara en träningstjej som gillar smink och göra sej vacker, vara osminkad, vara homosexuell, göra snälla saker, ändra livsstil, ifrågasätta politik, lyssna, skärpa till sin livsstil och kort och gott vara som man trivs med. Ett samhälle går inte under för att vi är olika, så länge vi inte armbågar andra.

Allt fler och fler börjar träna och ofta mer extrema former. Det är som att alla mer eller mindre har ett behov av något annat än bara sitta på ett kontor och vara administrativa. Samhället går snabbt framåt i all stress men frågan är ju om evolutionen av människan alla gånger hänger med.

Det är ju också som jag upplever det en enorm skillnad mellan olika människor hur de hanterar att förhålla sej till allt det där nya. Vissa glider som på en räkmacka genom livet medans andra aldrig hittar sin plats riktigt. Elever i skolan med diagnoser, människor med ”psykisk ohälsa” och mängder av andra som inte passar in alla gånger. Människor som kanske har fantasi och kan om dom accepteras bidra med färg i allt det där svartvita. Vi kallar dom för galna istället för genier.

Den delikata mannen på centralen och skillnaden mellan mej själv är något mer än bara valet av kläder. Jag kan ju inte tala för honom, men för mej är det kört att bli som honom. Jag varken kan eller har något som helst intresse av det även om jag tycker att han var fantastiskt fin.

Gammal och go

Götlaborg Jag åker till gymmet där jag brukar träna när jag är på besök i Göteborg. När jag kommer in så möts jag av i princip bara pensionärer. Antar att det är eftersom det är tidig förmidag och de har någon form av pensionärstid då. De rycker och sliter i maskiner och hantlar med bestämda blickar.

Känns nästan som jag är personen som hamnat på fel ställe med mina smäckra förhållandevis unga starka muskler. Men det är något positivt jag vädrar på gymmet med alla dessa äldre som kämpar och sliter efter deras bästa förmåga.

Jag funderar lite på om detta är ett nytt fenomen för äldre. Vad jag minns så satt min gammelmormor och morfar mest hemma med en tickande klocka på väggen. Lugnt och skönt men också med en känsla av acceptans av ålderns rätt.

Min mormor är mer aktiv och både tränar och tar sej några glas vin ute på en jazzklubb med sina väninnor regelbundet. Är det en ny generation av äldre vi ser idag och hur påverkar detta vår folkhälsa. Något säger mej att vi sannolikt får både gladare och friskare äldre.  

Jag kör mina tunga övningar på gymmet samtidigt som en äldre man leder in vad jag tolkar som hans fru på gymmet. Kan tänka mej att de är en bra bit över 80 och mannen håller kvinnan i handen då hon uppenbart är i sämre fysisk form än honom. De kan knappt gå, men de tar sej ändå till gymmet och kör ett pass.

Det är en scen som är så vacker att jag har svårt att fokusera på annat. Hur fint kan något få vara? Så långt ifrån vårt moderna tänk med styrkan i självständighet och vår prisade individualism. Två äldre människor som tillsammans stöttar varandra in i det sista. Vill tillägga att det såklart kan vara hans vän, syster eller något annat, vilket för mej hade vart exakt lika fint. 

Men det är något positivt och hoppfullt med alla gamla som på gymmet visar att det inte är slut förens det är slut. Gamla som ofta glöms bort och framförallt prioriteras bort. De har en plats i vårt samhälle och jag hoppas att det är en grupp som kommer få större utrymme. De har mycket visdom och kan säkert lära oss en hel del utifrån deras perspektiv. Kanske är gymmet en plats där dom börjar att växa och bygga styrka till andra rum som behöver erövras.

Känner lite samma känsla när jag går ner till lasarettet och möts av vänliga äldre från Röda Korset. De visar vägen och ger någon slags trygghet bara genom sin närvaro. De söker med blicken efter någon som känns vilsen och behöver hjälp. Jäkla fint.

Sho bre jalla aina!

Visby Förorten står i brand heter det i rap-texterna och samhället splittras i frågan om växande klyftor där krav på hårda tag ställs mot omtanke. Ingen vet egentligen vad lösningen är och en del i det tänker jag beror på våra olika perspektiv. Vilka mijöer vistas vil själva i och vilken nivå exponeras vi för samhällets olika delar.

Jag ser inlägg på Facebook där det ryts om snabba effektiva åtgärder, men jag ser också röster som höjs för att frågan är överdriven. Det finns inga no-go zoner i Sverige, utan det hela är en fråga om retorik för att piska på olika politiska vinklar.  

Jag tror att dom flesta har goda ambitioner och menar väl, men jag ser också så otroligt mycket okunskap som färjar debatten. Har man mest upplevt trygghet är det lätt att förstå hur otryggt det kan vara.

Jag själv har ju själv upplevt mycket på gott och ont, vilket gjort mej aningen cynisk. Jag har svårt att förstå människors naivitet då jag själv upplevt något annat än deras koketta samhällsbild.

Precis som en annan som växt upp på Södermalm och surfat genom stadens politiskt korrekta välorganiserade strukturer. De har svårt att förstå min mörkt målade cyniska samhällsbild.

När jag växte upp var det precis som idag mycket spänningar då många gäng gjorde upp i Sverige. Människor mördades och andra försvann spårlöst. Redan då på 90-talet så var det lite vilda-western, så det är ju i sej inget nytt. Det är lätt att glömma bort att vi haft röriga perioder tidigare.

Men! Fenomenet gängkultur är hursom bara några decennier gammalt om vi ser till den organiserade brottsligheten med gatugäng vi talar om idag. Vad som också kan sägas är att det har tillkommit många nya gäng de senare åren och steget till organiserad brottslighet är sannolikt kortare idag.

Det är en enorm tillgång av vapen, vilket inte kan skyllas på sportskytte och jakt då medparten av alla vapen kommer från Östeuropa. Ygeman och myndigheterna gör sej stort besvär att stöka med samhällets troligtvis mest laglydiga i jakten på vapen.

När jag var 20 år så kunde jag utan några problem köpa en automatkarbin typ AK-47 på avbetalning av någon gammal klasskompis. Även andra tyngre vapen var enkelt att köpa, om jag nu hade velat. Då pratades det inte så mycket om utvecklingen, men jag själv begrep redan då att den enorma mängden vapen skulle ändra om mycket av kartan.

Till förorten.

I förorten är det enormt mycket större risk att hamna i kriminalitet och andra negativa subkulturer. Även om vi inte vill tro att det är så illa, så måste jag vara ärlig och servera min bild av det och varför det är så.

Det är en klassfråga till stor del då ekonomi styr var man kan hitta bostad. Att ha en annan nationell och kulturell tillhörighet binder många till förorten också. Dels på grund av utanförskap, men också det behovet av tillhörighet som utanförskap innebär.

Det är inget rasproblem utan ett utanförskapsproblem som tyvärr i bristande inkludering resulterar diskriminering av människor av annan kulturell bakgrund, annan ”ras” och av ”lägre klass”. Så Springare har ju till viss del rätt i sin syn, men samtidigt handlar det om utanförskap, inte sämre människor genetiskt. Att om man tror att det inte skulle innebära en förhöjd risk till utanförskap som ung invandrare från förorten ja då behöver man en realitycheck.

Samhället lämnar förorten i dålig ekonomi, havererad socialtjänst som går på knäna, skolan är i kaos och lärare saknar medel, polisen är ju som alla vet i kris och självklart är det ju de mest utsatta områdena som drabbas mest. Självklart växer kriminella kulturer och annat där samhället/demokratin lyser med sin frånvaro och prägel.

Det är väldigt illa hur det ser ut och något behöver göras nu. Då kommer ju frågan om det är tuffa tag i form av lag och ordning som gäller, eller om det är omtanke och sociala insatser som är rätt väg att gå?

Jag menar att det inte finns en väg att gå utan det mer handlar om att hitta en balans i förändringen. Även om många fått nog av curlande och tramsiga åtgärder utan effekt så måste vi också värna om våra demokratiska värden. Så tuffa tag, men utan att tappa bort oss själva. Att samhället själv lägger sej på de onda krafternas nivå kommer skada och är ingen hållbar lösning. Det är ett agerande i panik och oro.

Minns själv när jag var tonåring och jag första gången såg poliser misshandla en person. Ungefär ett 15 tal poliser runt en tonårsgrabb som matade slag med batonger när han låg och försökte skydda sin kropp och huvud. Jag själv kokade inombords då jag ville hjälpa honom ur smärta och förnedring. Skälet till misshandel var att han inte ville lägga sina händer på ett smutsigt kallt räcke. Inget unikt och absolut inget som bara händer i utländska diktaturer.

Ett människa bättras inte av våld och förnedring, inte som barn och inte som vuxen. Konsekvenser absolut, men de ska vara förutsägbara och rimliga. Rimliga behöver inte betyda mesiga och verkningslösa. 

Vi kan enbart utmätta demokratiska och rättvisa straff enligt regelboken om vi ska uppnå resultat. Saknas resurser och möjligheter behöver regelboken utvecklas och TILLÄMPAS. Så absolut plocka in och straffa för lagbrott, men att agera Judge Dredd blir fel. Så tänker jag åtminstone.

Blåljusperonal ska skyddas och det ska definitivs kosta att kasta sten på en samhällets hjälte i form av tex en brandman. Tyvärr så accepteras ofta allt för mycket ena gången och andra gången gås det istället över gränsen. Lite typiskt när man börjar tappa kontrollen över en situation kan jag känna.

Vi behöver inte acceptera förorten i uppror och vi behöver inte heller acceptera utanförskap. Två problem som egentligen är ett.

ADHD

Visby Här kommer ett par ord som jag tycker behövs kring barn med diagnoser som ADHD och andra som de inom autismspektrat etc. Barn som kännetecknas genom sin livlighet och kraftiga reaktioner. Ofta älskade charmiga, men samtidigt frustrerande för många i sina egenheter.

Jag har stött på så otroligt många föräldrar som kämpar för sina barn och att de ska få den hjälpen de behöver till ett fungerande liv. Kampen att få hjälp tidigt från BUP och efter år av misslyckande med mer beklagligande insatser från socialtjänsten.

Ett evigt jagande där inget serveras av sej självt där föräldrarna måste förvandlas till administratörer i djungeln samhällets stödfunktioner. Ofta okunniga och med tillit att de ska välkomnas och självklart få det stödet som behövs. Min erfarenhet är att så inte är fallet.

Det är inte enkelt då samhället är en spretig massa med dålig kommunikation mellan de stödjande funktionerna, om det nu finns några barnen berättigas till. Föräldrarna ser hur mycket barnen behöver samtidigt som det som de erbjuds är som små enstaka solstrålar som lyser genom en mulen himmel.

Möten på BUP, sjukvård, på skola, socialen, någon enskild insats och försök till kommunikation mellan dem. Alla tittar frågande på varandra och resultaten blir bara massa olika möten. Nätverksmöten där det ofta blir otydligt vem som bär ansvar och det helt saknas en rimlig hållbar planering. Ingens fel utan bara brist på rutiner och oklara riktlinjer.

Stödinsatserna räcker inte! Kanske hade de räckt om de samordnades och planerades riktig. Men för spretigt och bara ett evigt mötesgående där både föräldrar och barn tappar hopp och tilltro till systemet. Vilket system?

Okej det var en del som gäller själva insatserna. Sen kan vi ju titta på vårt prestationssamhälle där individualismen prisas. Frihet och möjligheter till val i skola och senare arbetslivet, men gäller det alla?

Hetsen då vi vill ha bättre resultat till nästa Pisamätning. Pumpar in fler uppgifter, specialarbete och högre krav så att vi kan mäta vår elit med resten av världen. Höjer standarden rätt över och förväntar oss goda resultat. Fungerande elever har svårt att mäkta med och är redan på högstadiet halvt utbrända. Men hur fixar alla barn och ungdomar med diagnoser dessa krav?

Hetsen diskriminerar en stor grupp barn från att få möjlighet att välja och få de liv de i ett modernt civiliserat samhälle förtjänar. Lite på samma sätt som att man försöker tvinga en person i rullstol att gå.

Jag menar att de är i princip utdömda att ta sej igenom utmaningen helskinnade. Sen kan man ju också fundera på hur mycket smartare vi blir av all hets. Mycket kunskap och krav genom tester och prover kan tyckas märkligt då kunskap och information idag mer handlar om att spara på en disk och sprida den där den behövs.

Det är en grupp som är mycket stigmatiserad och då de annorlunda funktionerna ofta kan ses i ett utagerande, men som många gånger ur barnets perspektiv är en logisk reaktion.

Priset för barnet blir ofta att det faktiskt erbjuds väldigt få valmöjligheter. Till det så är risken för missbruk och annan problematik skyhög. Detta blir väldigt tydligt när man jobbar med stökiga ungdomar i samhällets utkant. Alla har diagnoser, så lite märkligt att just de är dom som spärras in som vilda djur. Samhället misslyckas och dom får betala priset på de enda platser där misslyckande blir till lyckande.

Jag tror att vi har mycket av hjälpmedlen som behövs, men det behövs bättre samarbete mellan insatserna. Vi måste se till helheten för barnet och vad som är rimligt kontra vad som behövs.

Det är otroligt mycket billigare att göra det rätt än fel.

Föräldrar har rätt att veta vilken hjälp deras barn kan få. De ska också få avlastning när bördan blir övermäktig av allt fix. Lite förtydligande, lite styrande processer så skulle vi kunna tjäna in massor med ekonomiska medel och främja barns möjlighet till utveckling och i slutänden ett värdigt liv.

Dessa barnen har styrkor som gör dom unika om vi inte tar död på deras kreativitet.

Namn: Kalle Fritz Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare 


Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com


Facebook: Karl Bonecrusher

  • Senaste blogginläggen

Bloggare

Krönikörer

  • Senaste krönikorna