Krävs handling igen!

Visby Hur mycket droger finns det bland ungdomarna på Gotland? Finns nog ingen som kan svara på det, men alla kan nog göra en egen uppskattning och att det nog cirkulerar en hel del. Visst är det lite surrigt på Öster och lite här och var i stan nu. 

Min tanke efter några år på ön är att jag tror att vi alla har underskattat problemet. Kanske till stor del för en ovanligt lyckad insats kring drogen Spice som tills alldeles nyligen var ett gigantiskt problem. Vi har släppt lite på garden och slår oss lite över bröstet, med all rätt.

För att lite kort beskriva problemet med Spice så var det en drog som till en början uppfattades som ofarlig och kanske inte riktigt som en drog. Ungdomarna kunde ju köpa det lagligt på internet och i princip röka det helt öppet. Men efter flera dödsfall och allvarliga tillbud stod det klart att drogen var mycket svårdocerad och direkt livsfarlig. Drogen skadade på ett helt annat sätt än cannabisen den skulle syntetiskt efterlikna.

Med en jättekampanj i Sverige och en oöverträffad insats på Gotland så lyckades för en gång skull en större insats förändra hela synen på en drog. Även ungdomarnas attityd till drogen blev att man är en idiot om man röker Spice. Så hatten av för alla som jobbade mot Spicet, ni lyckades ovanligt bra.

Skälet att det gick hem var att man satsade på så många fronter samtidigt och jobbade med skadeverkningarna och ungdomars egna attityder och syn. Ungdomarna hjälpte varandra då de förstod att deras vänner faktiskt riskerade att dö. Ingen moralpredikan utan ren skär verklighet och en kampanj som faktiskt hade grymt bra effekt.

Men hur är det då idag i ungdomskulturen i Gotland och synen på droger. Jag menar på att det i nuläget är ovanligt mycket droger bland ungdomarna. Det är också fler ungdomar som testar där vi tänker att just dom inte är i riskzonen. Inte skulle väl lilla Pelle testa en drog va?

Ungdomar med problem hemma, ungdomar med diagnoser, sexuellt utsatta ungdomar, ungdomar som inte passar in i prestationen eller ytan och alla krav ja dom ungdomarna är i riskzonen när drogerna flödar. Det är väldigt många ungdomar som inte passar in i det samhället vi skapat så räkna med att det just nu är ett gigantiskt problem på ön då galet många är i riskzonen.

Det är allvarligt eftersom drogerna i sej direkt kan göra illa de unga, men det är också skadligt eftersom de bjuds in i en värld av faror. Finns inga Fi-aktivister eller planer för jämställhet som skyddar 13 åriga flickor med självskadebeteende som bjuds på den där första drogen på Östercentrum. Hon har enbart en sak de äldre och grabbarna söker och risken för henne kan vi ju räkna ut i någon tjusig riskanalys. Hon kommer sugas in som i en virvelvind och i bästa fall spottas ut tömd på livslust och mött av ett samhälle som dömer henne som en slampa och ett vrak.

Det är inte de som gjort henne illa som vi väljer att döma egentligen, nej det är henne och hon gör bäst i att vara tyst om sin historia så hon slipper lite av skammen.

Vår syn idag är så skev på offer och förövare att jag helst vill dra täcket över huvudet och försvinna när det kommer på tal, alternativt kräkas.

Att drogerna trillar ner i åldrarna och att det som jag påstår just nu är en ökning av droger bland unga är något mycket allvarligt.

Även om lite ökning av väktare under en period fick Östercentrum att kännas till lugnare så räcker inte lite symptomlindring för att få bukt på problemen. Insatsen som gjordes mot Spicet borde kunna fungera vägledande för nya friska tag. Ingen tjänar på att fler ungdomar testar knark på Gotland. Kriminella och missbrukare kommer störas i sin verksamhet då påtända 13-åringar kommer skapa röra i deras verksamhet och några hekto knark på stan är inga större pengar för någon tungt kriminell.

Såhär tänker jag på några punkter:

  • Rör till det och skapa en kultur bland äldre missbrukare att säljer man till yngre så får man problem. Polisen bör på riktigt markera och prioritera de lurkar som säljer till barn. De som säljer drogerna har stor möjlighet att styra vart de hamnar och kan uppfostra sina små springare.
  • Jobba med nätverk kring de unga. Samarbeta mellan BUP, socialtjänsten, polisen, skolan eller vilka som nu finns kring de unga. Ofta idag görs mängder av små försök till utredningar och planer parallellt kring de unga och de tappar förtroendet för systemet, med all rätt. Samla alla tidigt och visa på handlingsförmåga. Även om det finns försök till detta idag så är det för fjuttigt.
  • Få politiker att fatta att besparingar på framförallt barn är ALDRIG besparingar. Gör insatserna i tid så kommer vi på sikt spara pengar. Inget är mer värdefullt än en tidig lyckas insats ur ett ekonomiskt perspektiv. Satsa på välfärden för det skapar sådan otrolig välfärd.
  • Jobba med de ungas attityder till droger. Att våga tycka och ifrågasätta drogerna bland sina vänner(Spicekampanjen, den gick ju bra). Idag är filmer, musik, nätet och allt till stor del faktorer som skapar drogkulturer där man istället lyfter fram argument för droger. Unga är påverkningsbara på gott och ont.

 

Barn ska inte ta droger.

Jag bryr mej

Strutsarnas rike Jag gick nyligen med i en grupp på Facebook där man hanterar en del tuffa ämnen som ångest etc. Det blir så uppenbart hur många som mår dåligt och hur många likheter det finns mellan människor i livskriser. För visst blir det nog enklare om vi får känna igen varandra och kan prata med andra som förstår.

Jag har länge jobbat för att få fram ett budskap kring problematiken sexuella övergrepp. En fråga som jag tror många känner sej obekväma med vilket även märks i debatten. Snälla dra inte upp det där jobbiga ämnet igen jag måste få dricka mitt kaffe i lugn och ro.

Kanske vet man inte hur man ska förhålla sej till ett så tungt ämne, kanske vill man inte ha frågan till frukosten, eller kanske tänker man att man ändå är maktlös så varför må dåligt över det, eller så kanske man tänker att det bara är påhitt och självklart så är det väl inte så illa.

Det har ju också blivit någon slags låsning i frågan då det helt plötsligt blev en höger vänsterfråga genom att invandrarfrågan kom emellan. Många ville skylla en överdriven del av sexualbrottsproblematiken på invandrare och andra svarade upp med att rättssystemet fungerar finfint och vi pratar lite samtycke så har vi löst en stor del av problemet.

Så nu säger jag dom förbjuda orden. Olika kulturer och bakgrunder spelar absolut roll för våra förutsättningar och handlingar. Växer jag upp i förorten i fattigdom och med alkoholiserade föräldrar kan det vara så att jag har större risk att göra några misstag. Växer jag upp i ett land med krig så får jag lära mej en del andra värderingar och prioriteringar. Låter det konstigt?

Självklart inget man alla gånger förstår om man bara levt livet i lyx på Östermalm och röstar SD och såklart samma om man trampar på Södermalms gator och handlar secondhand för att vara lite rebell.

Givetvis har båda grupperna fel och på vissa punkter rätt. Men det har blivit en låsning och återigen så är det offret som får betala priset för vår okunskap och feghet. Ingen orkar debattera och kämpa för något då vi gör om frågan till något annat och stångar pannorna blodiga i vår egenkärlek.

Jag ska inte reta upp er mer utan går tillbaka till problemet. Alltså det riktiga problemet inte dom som vi skapar. För det har blivit ännu tydligare för mej hur gigantiskt problemet är med de sexuella övergreppen i Sverige.

De människor jag möter bär på sådana historier av orättvisa att jag fullständigt håller på att explodera av frustration och maktlöshet. Frustrerad av att inget gör och det får bara fortsätta.

Så många personer som utsätts och de få som har modet och styrkan att anmäla går i regel inte ens till åtal. Man väljer alltså inte ens att pröva för att ge dom rättvisa.

I gruppen jag är med i så är det person efter person som berättar om samma sak och hur övergrepp nr två alltid kommer i form av ett svikande rättssystem.

En person förklarar fint till en annan att man inte kan bygga sitt mående på om förövaren blir dömd eller ej. Faktiskt kloka ord, men samtidigt så otroligt sorgligt att behöva kapitulera på det sättet.

Ord mot ord och hellre fria än fälla. Är det inte dags att se över hur vi kan förbättra systemet. Delar jag några filer på nätet eller som det nu är tal om bara går in på en förbjuden streamingtjänst kan det bli tal om en dom. Ja visst de kan se att jag tittat på en film, men uppsåtet där då? Där krävs det inga ytterligare bevis.

Men gäller det sexuella övergrepp så är det en annan femma. Vi vill inte ens pröva det och om vi mot förmodan gör det så ska personen dras i skam och bombaderas av ett vidrigt förnedrande system av ifrågasättande av personens existens.

Så varför är mörkertalet så stort och varför är det sådan skam att ha blivit våldtagen. För skammen lägger vi hos offret. Att ha blivit utsatt för ett övergrepp gör personen till ett brottsoffer enbart och skammen ska ligga hos förövaren och samhället som sviker.

En stor del av den psykiska ohälsan kan härledas till sexuella övergrepp. Det är så vanligt att vi inte vill acceptera vidden av problemet och istället så pratar vi ångest och annat som bara är en effekt av det riktiga problemet. Orättvisan.

Fungerar inte rättssystemet måste det utvecklas då gamla trötta lagmän som det växer mossa på behöver räta på sej. Kom igen nu och vakna till vi kan bli bättre, FATTA!

Ensam är stark, eller?

Destination Gotlands färja Ibland blir jag så otroligt trött på denna yta av perfektion vi förväntas hålla uppe. Vi ska prestera, vi ska vara som alla andra men vi ska samtidigt vara unika, vi ska inte störa, vi ska ta för oss, vi ska hålla masken och allt det där som vi dagligen möter.

Det är inte bara TV och reklamen som påverkar oss och styr oss. Det är folket från vänstern som är benhårda med hur vi ska vara, det är folket från högern som är stenhårda med hur vi ska vara och sen är det allt det där gemensamma som man bara måste förhålla sej till.

Människor med dåligt mående ska inte skämmas, men samtidigt så av någon märklig anledning är det stor skam att visa på ”svaghet”. Det spelar ingen roll om det är samhället som svikit utan det faller alltid på individen. Så benhårt att samma regler gäller ett barn.

Jag pratade idag med en kvinna från Iran som berättade för mej att hon inte kan förstå varför vi alla vill sitta ensamma i en lägenhet när man istället kan vara tillsammans. Det är så dumt och hon kunde inte förstå det. Men nu har vi ju bestämt i Sverige att det ska vara så om jag är feminist och likaså om jag är en karriärskvinna på högerkanten.

Individulism har kanske en liten tendens att exkludera? Med det menar jag inte att induvidulism måste vara dålig, men när den blir ett mode eller ett ideal är den kanske inte alltid hälsosam i det kollektiva.

Ensam är stark är en missbrukad term. Varför skulle ensam så ofta vara så otroligt bra? Visst står du med en arg björn i skogen förstår jag om tanken slår dej att du hellre hade vart själv. 

Det är viktigt att vi är självständig starka individer som inte behöver någon. Att vilja ha kärlek är ju nästan ett svaghetstecken idag. Att visa ”för mycket?” kärlek är det definitivt och samtidigt som man ska vara kärleksfull så är det en otroligt svår gräns för när det blir till något enormt fult.

Jag får som mest kärlek av kvinnor när jag är onåbar, men jag blir samtidigt känslokall och en elak person. Det är så motsägelsefullt att det för mej är ett mysterium utan dess like. Men jag har bevis för så är det verkligen.

Faktum är att alla bedöms olika från alla läger. En man, en kvinna, en utlänning, en gay, en svag, en stark och alla bidrar till det på olika sätt. I Sverige är vi unikt grymma på att visa intolerans när vi är toleranta. Det finns koder i alla grupper hur vi ska vara och jag är säker på att jantelagen ligger där i botten och bubblar. Gruppen tittar på mej med uppspända ögon och underförstått ”så får du inte vara”.

Jag har ju alltid varit en rebell på bara älskar att bryta dessa tråkiga regler om hur man ska vara. Att stå på mej som vad jag kallar ”alfahanne”, att visa känslor och omtanke när ingen förväntar sej, att prata lite för högt, att vara tyst när jag förväntas vara högljudd. En färgstark person enligt vissa och väldigt jobbig enligt andra.

Det är underbart att känna att när gruppen försöker utöva påtryckning hur jag ska vara så gör jag ändå precis som jag vill. Jag kan anpassa mej, men jag gör det helst av omtanke inte för att någon individ eller grupp försöker utöva tyst underförstådd makt.

Testa att skriv en blogg så kommer ni märka vilka pirayor som vakar i viken. Jag älskar att läsa min bloggkollega Shamimas inlägg och väntar ivrigt på dom. Men kan ibland inte begripa vad vissa personer vill få fram med sina negativa kommentarer till henne. Hon har ju en historia att berätta hur svårt kan det vara att förstå?

Jag tycker en person som kommer ut som gay är väldigt uppfriskande, en person som berättar om sitt dåliga mående är en hjälte, en person som berör förbjudna ämnen är viktig för det kan vara enormt konstruktivt, en konstnär som bara är helt komplett galen ger mej sköna rysningar.

 Saker som borde vara självklara men vi alla bidrar till att hålla tillbaka och det ska behöva bli en stor grej av något naturligt. Lika är naturligt, men inte mer naturligt än olika.

Tänk vad många saker som kunde bli lättare om vi alla fick vara lite mer som vi vill.

Vi är intoleranta allihopa på olika sätt, men vissa är elakare än andra och vissa saknar bara insikt om sitt tråkiga sätt. Sen finns det såklart en del bara sköna personer som gör en glad.

 

Almedalen 2017

Visby Jag har känt några dagar att jag vill skriva något om NMRs planerade deltagande under Almedalsveckan. Men då frågan är så glödhet och jag har så mycket åsikter kring det så väljer jag att ta kontakt med en annan person för att få hans åsikt kring det hela.

Det kan alltid vara skönt att lyssna på en äldre människa och vila sin ungdomliga iver något. Även om mina 39 år har hunnit snappa upp en del erfarenhet så har även jag en del lärdom kvar, tro det eller ej.

Emerich Roth som knappast behöver någon övrig presentation på Gotland är trött efter en resa och med en viss ålder så kan man ju förstå det. Det var längesedan jag pratade med honom, men det kändes kul då han lät pigg och närvarande trots dålig sömn och en viss ålderdom.

Jag åkte ju själv på ett stipendie av Emerich för några år sen, vilket kändes både kul och lite märkligt för en gammal buse som mej. Men jag fick väl lita på att deras bedömning var någorlunda okej så att jag kunde godkänna utmärkelsen. 

När jag lyssnar på honom så känner jag instinktivt av hans erfarenhet och han når mitt inre bara genom att öppna sin mun. Det är verkligen märkligt och jag kan inte riktigt förstå det. Han pratar med en sådan erfarenhet och sanning att det inte går att värja sej. Han snappar upp det lilla äkta barnet inom mej och det är inte svårt att se varför han kan nå de hatande grabbarna.

Jag berättar för honom om NMR och beskriver dom som nationalsocialistisk organisation eller vad man också kan kalla nynazister. Men Emerich vägrar direkt den beskrivningen och förklarar att det är fel. Han säger att ”de kan inte ens stava till ordet nazist, och att kalla dem vid det namnet ger dom direkt en form av legitimitet”.

Vad han istället vill beskriva dom som och det han tycker är relevant är vilka dom är som personer. De är pojkar som saknat närvaron av en pappa. De är pojkar som faller in i droger och kriminalitet, vilket han menar är gemensamma nämnare och snarare det vi behöver prata om. Det är ingen slump att det är barnet som saknade kärleken som söker sej till de destruktiva tillhörigheterna.

Jag vet själv med mej både av egen erfarenhet, mina gamla vänner och även när jag jobbat att mönstret är alltid detsamma.

Jag själv växte upp utan någon riktig fadersgestalt och det är ett under att jag själv är där jag är idag. Trots ett galet liv av ständig sökan efter spänning var kampsporten och annan träning något som höll mej på banan. Jag hittade mitt eget kall på en mycket slingrig väg.

Har man inte fadersgestalten(även om det inte anses pk att skriva så idag) så söker man den någon annanstans.

Men för de flesta av mina gamla vänner där det kunde räknas in skinheads, kriminella invandrare, vänsterextremister eller gängmedlemmar som utåt sett av samhället bedömdes som helt olika grupper. Var likheterna alltid genomgående i grunden även om man inte såg det då.

En vänsteraktivist kan älska att hata den som hatar och jag såg redan i ungdomen hur nära ”nazisten” stod den ”extrema” vänsteraktivisten. Faktum var att vissa till och med gick från den ena gruppen till den andra.

Det var inte kärleken till andra människor som drev vänsteraktivisten till hatet utan det var ”kärleken” till hatet som drev. Hat är hat, men i olika fina förpackningar bara.

Det är så otroligt enkelt, men ändå pratar vi bara om symptomen istället för vad det egentligen handlar om.

Om någon har låt säga Klamydia så kan man ju behandla att det svider vid toabesök, men helt säkert bättre att fokusera grundproblemet inte symptomen och ge lite pencilin. Annars blir det ju ett evigt medicinerande utan något bra resultat(utan att jag nu vet så mycket om klamydia).

Hittar man inte sitt kall eller sitt uppdrag så söker man det på andra platser. Emerich fick de hatande grabbarna att göra goda gärningar till sitt kall och mission. De längtar efter att få ett uppdrag och en tillhörighet.

För som han säger så ger han dom en riktig förklaring som de inners inne vet är rätt. Det är det som kan nå dom. Han gillar inte det dom gjort men han hatar dom inte ändå utan ger dom kärlek.

Han menar att media har ett enormt viktigt uppdrag idag att skriva utifrån verkligheten om sanningen för att saker ska kunna förändras. Det är en erfarenhet han med åren förstått är så enormt viktigt, medians roll. Det som skrivs ska bygga på fakta och verkligheten för det är enbart det som når människor i grunden.

Jag är för yttrandefrihet "men!"  

Min egna syn på det hela är att jag har svårt att se vad en organisation som NMR ska kunna uppnå på Almedalsveckan. Då de står för något som är helt oförenligt med vad veckan handlar om.

Aldrig någonsin vad jag vet har något som helst land effektivt lyckats med att tömma ett land på en redan etablerad folkgrupp eller ras utan att det slutar i folkmord. Att tro att de skulle vara genomförbart idag är ju helt orimligt.

Så för mej blir det lite som att visa skräckfilm på en barnfilmsfestival. Det är helt enkelt fel forum för det. Vill de få fram sitt budskap så finns det såklart andra lämpligare tillställningar, eller?

Kram till alla, även er "nazister"

Sluta förgifta min kropp!

Visby Du åker och tankar din bil och är såklart väldigt noga med vad du fyller på din bil med. Samma gäller med service och saker som oljebyten. Du vet att det både håller värdet uppe på bilen och förlänger livstiden. Detta gäller bilen.

Men så kommer vi till oss själva ja då blir det en helt annan sak. Vi tror att bara för att det vi kallar mat kallas mat så är det mat. Vi använder oss av rättfärdigande som att vi inte har tid och allt är farligt i perioder så varför bry sej. Ena dagen kan vi äta det, men inte det etc.

Skitsnack idag har vi ganska bra koll på vad vi mår bra av så den gamla slänggungan kan vi montera ner. 

Stressade familjer som kastar i sina barn allt bara det går fort och de får i sej något. Jag har förståelse för att det blir så med tanke på vårt utbud och deras situation, men jag ljuger om jag säger att barnen inte blir förgiftade av skräpet. Även om de blir mätta och belåtna en stund så kommer det tillbaka i form av trötthet, oro, dålig sömn, stress och sammantaget en försämrad hälsa.

Så hur påverkas vi av alla skräpmat och vad är skräpmat? Pizza, hamburgare och annan snabbmat är synonymt med skräpmat. Visst jag håller med, men halvfabrikat och faktiskt mycket annat av det vi tror är bra är inte alltid så bra som vi tror.

Faktum är att hela matindustrin är uppbyggd på försäljning av ”mat” som är som rena gifter för våra kroppar. Mat som skapar hormonell obalans(ex sockrets påverkan på insulin) och framförallt! mat som skapar små inflammationer i kroppen upprepat år efter år.

Det handlar inte om vi kommer ta skada utan när något händer i form av sjukdom som tex cancer.

Till detta ska det sägas att maten även är näringsfattig och tillsammans med vår miljö och stress skapar en negativ spiral av ohälsa.

Vi säger att tränar man så kan man ju ändå äta lite vad som helst och visst ska man leva och unna sej njutning. Fel, fel och återigen fel då kroppen kommer skrika av oro av den dåliga kosten även om vi tränar. Träningen kan ses som ett komplement och även om den är central och viktig så är det fortfarande kosten som är den viktiga nöten att knäcka. Sen om vi får till båda delarna så är det ju såklart topp-noche.

En annan aspekt är på induviduell variation hur mycket vi påverkas av kosten. En sjuk person, ett barn med autism eller ADHD, en med känslig mage, en med nedsatt immunförsvar kommer sannolikt påverkas olika mycket. Men säkert är att vi alla kan styra mycket med hjälp av kosten. 

Mat är livet och vi ska unna oss dess delikata beståndsdelar. Men är det njutning att få en liten sockerkick och insulinet rusar i panik? Är det njutning att slänga i sej en pizza full med gluten som lägger sej som ett nät i tarmar och blockerar upptaget av livsnödvändig näring? Mat som ofta gör oss trötta, ökar stressen i kroppen eller kanske förstör vår sömn. Stress i vardagen och kost som förslöar oss är en enormt dålig formel för personlig framgång.

Skulle njutningen kunna vara större av rätt val av nyttiga råvaror som vi faktiskt vet stärker och fyller vår kropp med både kärlek och energi. På samma sätt som vi tar hand om vår bil.

Kosten är en central fråga när vi pratar om hälsa och välbefinnande. Tyvärr har vi så otroligt mycket bristande kunskap ihop med ett utbud av gifter som kombinerat gör en god kost till en svår fråga och något som väldigt få får till.

Vi väljer själva till stor del hur vi lever våra liv och jag anser att det är en viktig fråga att vi återerövrar maten till det vi behöver och vägrar allt skräp som skapar enorma kostnader både för samhället och såklart den enskilda individen mej själv.

Jag kommer i en senare blogg gå in på lite enkla knep om vad man kan tänka på så att man minimerar de värsta fällorna. För det är ganska enkelt att utesluta vissa delar och plocka in lite annat nyttigt. Med en liten kunskap kan vi göra underverk för oss själva och de vi bjuder hem på middag.

Idag börjar man kunna se ett större intresse för värdet i fina närproducerade råvaror där vi vet vad vi stopper i magen. Det är en våg som tillsammans med lite kunskap kan göra underverk för folkhälsan.

En början kan vara fina råvaror, ingen gluten, ekologiskt, dra ner på raffinerat socker och välj bort halvfabrikat och annan skräpmat.

Eller unna dej lite gift om det känns bättre;)

Det vi inte vill veta

Visby På Gotland skrivs det ut enormt mycket läkemedel till barn för olika diagnoser. Talar man med folk på BUP så är ofta förklaringen att vi är så duktiga på Gotland att identifiera diagnoser. Visst är det ju så också att vi är ivriga på att sätta diagnoser, men den är ju frågan vad mer? Vad gör vi mer än medicinerar? Kanske har barn som uttrycker sej kraftigt fler behov?

Barn som har en viss lättare problematik kan säkert ha nytta av några möten på BUP någon medicin som tar bort dalar och toppar. Men jag möter ofta förtvivlade föräldrar som har en annan bild om än det där fina mötet på BUP där allt förändrades.

De barn som har större problem och som befinner sej i kris redan i barndomen hur fångas dom upp? Min upplevelse är att det behövs sannerligen bra mycket mer. När BUP och socialtjänst inte räcker blir det problem och vi står frågande vad vi ska göra. Möten efter möten utan resultat och barnet bygger upp frustration och faller djupare i det oändliga mörkret.

Jag vet att ni anhöriga som står i det skriker efter hjälp och är av samhället övergivna på ett stormigt hav där deras barn drunknar.

När inte vi kan hjälpa och skydda barnen så kan man ju fundera på vad barnen gör för att skydda sej själva. Deras kamp ser ni varje dag om ni öppnar ögonen och försöker se verkligheten för vad den är. För det ligger i människans natur att kämpa och likväl kommer barnet kämpa på det sätt det kan till dess att det ger upp.

Hon skriker, bråkar, skär sej, förnedrar sej, men hon har inte gett upp än så varför kan vi inte hjälpa henne när vi ser hur dåligt hon mår och hur hon kämpar som ett skadat djur?

Det finns idag ingen barnpsykiatrisk avdelning på Gotland, vilket innebär att ett barn som mår riktigt dåligt hamnar i bästa fall på barnavdelningen på lasarettet. Barnavdelningen syftar på fysisk sjukdom och ohälsa. Men tyvärr saknar personalen den psykiatriska kunskapen som krävs och BUP får tillhandahålla de resurser de har. Sjukvården, BUP och socialtjänst. Otydligt vem som har ansvaret och stor förvirring råder.

Nyligen placerades ett barn på vuxenpsykiatriska avdelningen i brist på en bättre lösning. Hen var kraftigt självmordsbenägen efter att ha upplevt trauman. Barnet blev med andra ord inlåst som ett svar på behov av hjälp med vuxna psykiskt sjuka. Frustrerat och skrikandes efter hjälp under längre tid blev svaret inlåsning. Även personalen på avdelningen reagerade på att hanteringen av flickan.

Gotland kunde inte erbjuda något bättre, men man kan ju fundera på vad praxis äger i ett sådant fall. Är det ett fysiskt medicinsk tillstånd köper man vård på fastlandet eller hittar en lösning, så varför inte tänka större när det gäller ett oskyldigt barn som efter trauman inte orkar leva mer. Vårt svar blev inlåsning och kraftig medicinering av bla Suprexa(psykosmedicin). 

En klassiker på inom barnpsykiatrin "vi drogar ner offret i brist på bättre lösningar". Kanske hade barnet istället ett större behov av att få trygghet omkring sej och få möjlighet att bearbeta trauman. 

Vad som ska sägas är att hen trots sin traumatiska upplevelser sattes med vuxna psykiskt sjuka män och vid en period i rummet jämte en misstänkt välkänd pedofil på gemensam avdelning. Två olåste rum jämte varandra med alla möjligheter för mannen att tassa in till flickan på natten.

Man kan fundera vilka signaler detta skickade till det utsatta barnet. Hur hade man tänkt säkerställa att den misstänkta pedofilen inte smög in till barnet på natten, eller kanske hann det hända? Hur gjordes den riskanalysen och hur kan sådan få hända och utan att någon ifrågasätter.

En person som har misstänkt koppling till barnets trauman vistades också på sjukhuset, vilket såklart sannolikt skickade märkliga signaler till barnet. Man ansåg att det var helt okej att de skulle vistas under samma tak. Barnet ifråga var livrädd att träffa personen ifråga så fort hon skulle lämna sin ”trygga” avdelning. Hur rättssäkert var det med tanke på att det är en pågående utredning av sexuell karaktär.

En utredning som varit öppen och FORTFARANDE inte lett till åtal efter sisådär sju månader. Det ska tilläggas att det ovanligt nog i detta fallet finns ytterligare vittnen till aktuella händelser, vilket man kan tycka ihop med barnets berättelse skulle kunna ses som bra underlag till åtal. Eller är det så obehagligt med sexualbrott mot barn att man väljer att lägga det på kylning tills man vågar peta i det? Jag kan komma och hålla er i handen om ni är nervösa så att vi får lite rättvisa någon gång. Det finns även mer kusliga detaljer kring detta som jag väljer att inte gå in på. 

Kan det vara så att hanteringen av ärendet helt enkelt skötts fel eller kanske till och med skulle kunna ses som högst grym?  

Det är en barnpsykiatrisk avdelning på gång, men vad gör vi under tiden och hur mycket kan vi utsätta dessa barn för? Ska fler barn behöva ta livet av sej innan vi förstår att handla. Det är en inhuman behandling av oskyldiga barn. Sen, sen kommer lösningen tramsas det om. I min värld slår man näven i bordet och hittar en lösning på en gång.

Nu befinner sej barnet på ett HVB-hem och har efter en månad där redan börjat med tyngre droger, då hemmet inte klarar hantera barnets problematik. Självmordsbenägen, ny påbörjad känslig medicinering för bipolär kombinerat med droger, ADHD, autism och självklart ett otroligt skört barn som nu debuterar i droger i en totalt havererad insats.

Hur kan vi betala flera tusen per dag till ett vinstdrivande företag som blir en del i ett barns förfall? Hur kan en krona av vinst i ett sådant fall kunna motiveras?

Detta är ett klassiskt fall på hur en ung människa slås ur samhället helt framför våra ögon.

Det finns så många sorgliga fall av den här karaktären och vi möter dessa en gång så livliga annorlunda själar inom vuxenpsykiatrin, stupfulla på Östercentrum, på ett fängelse eller när vi strör jorden över deras grav. Förundrade hur det kunde gå så snett och varför dom inte gick samma väg som oss. För i Sverige har vi ju alltid ett val.

Snälla, snälla kan vi inte bara bli lite medmänskliga och förnuftiga.

Namn: Kalle Fritz Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare 


Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com


Instagram: kallethetiger

Bloggare

Krönikörer

  • Senaste krönikorna