Krävs handling igen!

Visby Hur mycket droger finns det bland ungdomarna på Gotland? Finns nog ingen som kan svara på det, men alla kan nog göra en egen uppskattning och att det nog cirkulerar en hel del. Visst är det lite surrigt på Öster och lite här och var i stan nu. 

Min tanke efter några år på ön är att jag tror att vi alla har underskattat problemet. Kanske till stor del för en ovanligt lyckad insats kring drogen Spice som tills alldeles nyligen var ett gigantiskt problem. Vi har släppt lite på garden och slår oss lite över bröstet, med all rätt.

För att lite kort beskriva problemet med Spice så var det en drog som till en början uppfattades som ofarlig och kanske inte riktigt som en drog. Ungdomarna kunde ju köpa det lagligt på internet och i princip röka det helt öppet. Men efter flera dödsfall och allvarliga tillbud stod det klart att drogen var mycket svårdocerad och direkt livsfarlig. Drogen skadade på ett helt annat sätt än cannabisen den skulle syntetiskt efterlikna.

Med en jättekampanj i Sverige och en oöverträffad insats på Gotland så lyckades för en gång skull en större insats förändra hela synen på en drog. Även ungdomarnas attityd till drogen blev att man är en idiot om man röker Spice. Så hatten av för alla som jobbade mot Spicet, ni lyckades ovanligt bra.

Skälet att det gick hem var att man satsade på så många fronter samtidigt och jobbade med skadeverkningarna och ungdomars egna attityder och syn. Ungdomarna hjälpte varandra då de förstod att deras vänner faktiskt riskerade att dö. Ingen moralpredikan utan ren skär verklighet och en kampanj som faktiskt hade grymt bra effekt.

Men hur är det då idag i ungdomskulturen i Gotland och synen på droger. Jag menar på att det i nuläget är ovanligt mycket droger bland ungdomarna. Det är också fler ungdomar som testar där vi tänker att just dom inte är i riskzonen. Inte skulle väl lilla Pelle testa en drog va?

Ungdomar med problem hemma, ungdomar med diagnoser, sexuellt utsatta ungdomar, ungdomar som inte passar in i prestationen eller ytan och alla krav ja dom ungdomarna är i riskzonen när drogerna flödar. Det är väldigt många ungdomar som inte passar in i det samhället vi skapat så räkna med att det just nu är ett gigantiskt problem på ön då galet många är i riskzonen.

Det är allvarligt eftersom drogerna i sej direkt kan göra illa de unga, men det är också skadligt eftersom de bjuds in i en värld av faror. Finns inga Fi-aktivister eller planer för jämställhet som skyddar 13 åriga flickor med självskadebeteende som bjuds på den där första drogen på Östercentrum. Hon har enbart en sak de äldre och grabbarna söker och risken för henne kan vi ju räkna ut i någon tjusig riskanalys. Hon kommer sugas in som i en virvelvind och i bästa fall spottas ut tömd på livslust och mött av ett samhälle som dömer henne som en slampa och ett vrak.

Det är inte de som gjort henne illa som vi väljer att döma egentligen, nej det är henne och hon gör bäst i att vara tyst om sin historia så hon slipper lite av skammen.

Vår syn idag är så skev på offer och förövare att jag helst vill dra täcket över huvudet och försvinna när det kommer på tal, alternativt kräkas.

Att drogerna trillar ner i åldrarna och att det som jag påstår just nu är en ökning av droger bland unga är något mycket allvarligt.

Även om lite ökning av väktare under en period fick Östercentrum att kännas till lugnare så räcker inte lite symptomlindring för att få bukt på problemen. Insatsen som gjordes mot Spicet borde kunna fungera vägledande för nya friska tag. Ingen tjänar på att fler ungdomar testar knark på Gotland. Kriminella och missbrukare kommer störas i sin verksamhet då påtända 13-åringar kommer skapa röra i deras verksamhet och några hekto knark på stan är inga större pengar för någon tungt kriminell.

Såhär tänker jag på några punkter:

  • Rör till det och skapa en kultur bland äldre missbrukare att säljer man till yngre så får man problem. Polisen bör på riktigt markera och prioritera de lurkar som säljer till barn. De som säljer drogerna har stor möjlighet att styra vart de hamnar och kan uppfostra sina små springare.
  • Jobba med nätverk kring de unga. Samarbeta mellan BUP, socialtjänsten, polisen, skolan eller vilka som nu finns kring de unga. Ofta idag görs mängder av små försök till utredningar och planer parallellt kring de unga och de tappar förtroendet för systemet, med all rätt. Samla alla tidigt och visa på handlingsförmåga. Även om det finns försök till detta idag så är det för fjuttigt.
  • Få politiker att fatta att besparingar på framförallt barn är ALDRIG besparingar. Gör insatserna i tid så kommer vi på sikt spara pengar. Inget är mer värdefullt än en tidig lyckas insats ur ett ekonomiskt perspektiv. Satsa på välfärden för det skapar sådan otrolig välfärd.
  • Jobba med de ungas attityder till droger. Att våga tycka och ifrågasätta drogerna bland sina vänner(Spicekampanjen, den gick ju bra). Idag är filmer, musik, nätet och allt till stor del faktorer som skapar drogkulturer där man istället lyfter fram argument för droger. Unga är påverkningsbara på gott och ont.

 

Barn ska inte ta droger.

Lite fred hade ju suttit fint

Visby Visst är det en orolig tid vi lever i både nationellt och internationellt. Väpnade konflikter och flyktingströmmar kommer allt närmre oss och media pumpar ut mängder av information. Information som vi försöker ignorera, men ändå ligger det nog i vårt bakhuvud som en oro. Farmen på TV, idrottsgalor och allt var det är kan inte helt få oss att glömma.

Sverige ett land med över 200 år av fred och en plats för trygghet som stått pall för oron runtomkring oss. Välstånd, diplomati och demokrati är några av de nyckelord som till stor del har varit vår framgång.

Men handel, politik och annat som bidragit till vår lycka har kunnat bli en annans olycka. Att stötta en konflikt då vi i nuläget uppfattar en sida som rätt kan på ett ögonblick bli till något vi inte alls vill tro oss vara en del av.

Svenskutvecklade vapen har dykt upp i Syrien i det krig vi skådar från våra trygga hem. Svenska demokratiska politiska partier har haft kännedom om vapenexport till högs tvivelaktiga stater. Sida pengar för utveckling samtidigt som vi lurigt säljer vapen med andra handen.

De flesta konflikter idag handlar ju om stormakternas proxykrigsföring och det är mycket svårt att avgöra den bra och dåliga sidan. Den bra sidan kan plötsligt bli den dåliga och aliera sej med våra vapenbröder.

Jag pratade idag med Svenska Freds ordförande Agnes Hellström. Hon bekräftar min syn på hur vår vapenexport bidrar till konflikter och oro i världen.

Det var ett intressant samtal och jag minns andan från min mamma när jag var liten och hon tog med mej och min syster på demonstrationer för fred. Hon var aktiv i PAX som är en av Svenska Freds lokalföreningar lokaliserat i Göteborg. det avbrutna geväret som då som idag är deras symbol är för mej ett djup inpräntat barndomsminne.

Svenska Fred bildades 1883 och är världens äldsta fredsförening. En förening som bl.a. bidrog  till en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge när unionen upplöstes 1905. Föreningens grundare K P Arnoldsson mottog även Nobels fredspris 1908. Men föreningen har under sin tid bidragit till många andra viktiga händelser.

Men Agnes verkar inte på något sätt nöjd med hur Sverige agerar idag. Det finns mer att göra och fredsfrågan är idag högst aktuell. Vår roll måste ses ur ett internationellt perspektiv.

Tandlösa svenska direktiv för export av vapen som lätt kan tolkas lite hur som helst. Nya lagar som dröjer och vår export fortsätter till länder som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Jag själv hade en naiv tanke att vi såklart slutat exportera vapen dit.

Svenska Freds jobbar på flera plan för att skapa fred idag. Dels genom nedrustning, men också genom påverkan och demokratisk utveckling i världen. Ett långsiktigt arbete som utan tvekan kommer gagna oss alla mer än försäljning av vapen. Vapenexport ger smalt kortsiktig vinning, men fred skapar långsiktig rikedom. Hur är det för ett barn att växa upp i krig och mötas av de vapen vi säljer?

Även om vi har slutanvändaravtal för vapen vi säljer så kan vi ju inte vara så naiva att vi tror att det skulle vara en garanti hela vapnets livslängd. Säljer vi vapen till en sida som förlorar lär de knappast ta hänsyn till vår byråkrati. Ett land i fred som hamnar i en konflikt, inte tänker de på något fånigt avtal när det smäller. När slutar vårt ansvar för ett vapen vi producerat?

Så vad händer om vi bidrar till fred? Som jag innan nämnt så kan ju både Åkesson och Sjöstedt dela den framgången. Sjöstedt slipper se människor fly och Åkesson slipper dela med sej av sin plånbok. Faktum är ju att Sjöstedt också kan behålla lite mer i plånboken och kanske flytta tillbaka till Östermalm.

Självklart kan ju ett land i fred bli en stor handelspartner med hållbara varor istället för vapen. Inte behöver vi vara oroliga och stingsliga som små barn för att bli fattiga om vi inte säljer vapen. Vi kan få del av deras pengar genom andra varor istället för de pengar som rinner genom flyktingströmmarnas blod från våra vapen.

Men tänker vi inte på våra kortsiktiga vinster genom vapenhandel så är ju generellt en värld i fred också tilltalande på många sätt. Tänk att lägga all ekonomi och utveckling av medicin, hållbar miljö, nya häftiga upptäckter, upptäcka rymden och annat mycket större än vårt stökande på jorden.

Det är ju sorgligt att vi lägger så mycket energi på dumheter istället för nyfikenhet och utveckling.

Jag vill också vara tydlig med att Sverige lär behöva ett försvar som det ser ut i omvärlden. Men för mej finns det ingen motsättning(eller jo lite, men vi måste nog vara lite cyniska) i att ha ett försvar som bygger på försvar och samtidigt använda det mest produktiva försvaret verka för fred.

Släpa tillbaka kanonerna till Gotland från Saudiarabien, dom har inget därborta att göra.

 

Svenska Freds hemsida. 

http://www.svenskafreds.se/

Fler färger än rött och blått

Visby Hela mitt liv har jag haft ett stort intresse för skapandet i bild och form. En inre glöd att komponera och forma så fort jag får chansen. En sprudlande iver inom mej som på ett ögonblick kan tända till.

Kreativitet har jag på sätt och vis tagit med mej i det mesta både i det egna estetiskt skapandet och yrkesmässigt i jobbet. Det går att göra något av allting, så har min känsla alltid varit. Från att hålla på med mer traditionella kneg till att arbeta med utsatta unga.

På gymnasiet gick jag på den bohemiska skolan Schillerska på konst och formgivningsprogrammet i Göteborg. Det vore lögn att säga att jag var särskilt intresserad av andra ämnen än just de estetiska. Det var en svår skola att komma in på för skoltrötta ungdomar och som tur var så kunde man söka in på arbetsprover istället för betyg. Gissa vad jag kom in på.

Skolan var ju också får rätt många allt annat än bara skola. Göteborgs flummare, ravare och annat märkligt folk samlades på en lekplats. Nere i ”smokers corner” längs ner på skolgården bolmade cannabisröken ur buskaget. Droger som ecstasy, LSD och amfetamin såldes i uppehållsrummet. På riktigt det visste ju alla och rätt märkligt att inget gjordes åt det. Från nattliga ravefester i industriområden trillade många direkt ner i skolbänken utan någon sömn. Inte undra på att skaparglöden var magisk för många.

Från skapande till fördärvelse.

Hannes Westberg som senare blev skjuten av polisen under göteborgskravallerna när hela Göteborg blev ett slagfält, var en av stollarna i min klass. Har inget minne av att han var så särskilt intresserad av politik på den tiden åtminstone.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur Schillerska gymnasiet var. Men det är för många rader att gå den vägen.

När jag jobbat och som alla andra ingått i snurret och stressen har det varit svårt att få ro och utlopp för det kreativa. Stressen har ju en förmåga att ta död på det kreativa, åtminstone för mej. Vet inte om det är en ursäkt eller en förklaring förvisso. Då allt enligt min uppfattning går att använda som bränsle för skapandet så misstänker jag ursäkt.

Men på senare år har jag haft svårt att hålla tillbaka min kreativitet och lusten att skapa har utan tvekan växt inom mej.

Gotland är ju en underbar plats för skapande både i sitt arv och sin miljö. Inte undra på att inspirationen växer för var dag när man öppnar sina ögon. Det är en skam att inte låta sej påverkas av öns kraft.

Det som känns kul är att med livserfarenheten så utvecklas skapandet och ger mer perspektiv och fler regler kan överträdas inom det konstnärliga. Om man nu vill vara lite konstnärligt rebellisk. Det blir fler färger på paletten och det kan bli mer lekfullt igen.

Som ung hade jag en högre prestation i skapandet, men nu har jag en tanke att lära mej att måla fult och levande på samma gång som traditionellt vackert och efter regler. Som ett barn som inte förstörts och med sprudlande glädje kan ”kladda” på ett ark.

Jag har också sökt efter nya uttrycksformer som foto som nyligen landat i mitt knä, då jag inspirerats av den fina gruppen ”Gotland i bilder”. Jag har börjat upptäcka det spännande i att jaga bilder och det roliga med att lära mej min lilla systemkamera. Prestigelöst och så underbart kreativt i sin enkelhet.

Konsten för mej är precis som samhällsdebatten något som mår bra av att inte vara fången i mallar eller tråkiga förutsägbara mönster av rött eller blått.

Något nytt tar vid

Det var med ett visst vemod vi i onsdags klubbade igenom att avsluta Gotland Muay Thai & MMA föreningen som under många år huserat bl.a. thaiboxning och MMA här på ön. Styrelsen som ber att få tacka för sej har bestått Kris Erlander, Alex Safapay, Jocke Hägg, Mats Pettersson och jag då såklart mr Fritz AKA Bonecrusher.

Skälet till avslutet ligger i tränarbrist, hög hyra, fel placering av lokal och samlat en ohållbar långsiktig situation. Inget unikt problem inom kampsporten på ön. 

Föreningen har utan tvekan vart en av de största och mest populära som dragit massor med gamla som unga till mycket svett och ibland även en skvätt blod.

När jag flyttade till ön fanns det ingen direkt träning med MMA eller varianter av brottning som grappling. Staple ungdomshem hade haft en hel del på norra Gotland, men det var på väg bort och låg för långt bort för de flesta. Lite tokbrottning med den gamla kampsporträven Kaj Thuresson på söndagar i gamla Form citys lokaler, men i övrigt dåligt.

Tyvärr fanns(eller finns) inte ens traditionell brottning som är så grundläggande grymt bra träning. Talade för några år sen med en äldre gotländsk herre som berättade att det förr fanns flera brottarklubbar på ön. Vad hände med dom?

Men med sporternas stora intresse i Sverige och världen över till stor del genom UFC så såg vi ett underlag bland medlemmar i och utanför Gotland Muay Thai & Kickboxning att lägga till ovan nämnda discipliner.

Föreningen blev med detta Gotland Muay Thai & MMA. Tillägget MMA står får mixed martial arts och är en idrott som växt fram genom utmaningar mellan olika kampsporter där man med tiden plockat ut det mest effektiva teknikerna och skapat en ny modern stil. Den första kampsporten som visade sej totalt överlägsen var den brasilianska jiujitsun som i princip varken innehöll sparkar eller slag. Men effektiv genom sin markkontroll och avslutande tekniker med olika lås och strypningar som tvingar motståndaren att ge upp eller se stjärnor på himlen.

Gotland tillhör ju Stockholms regionala kampsportförbund, vilket jag själv tror påverkar klubbarna på ön. Gotland blir lite bortglömt och det finns inga direkta gemensamma forum och förbundet ser man ju inte röken av på ön. Kampsportklubbarna blir som små avskilda öar och alla kämpar individuellt med brist på lokaler och ekonomi.

Det skall kommas ihåg att Gotland har en mycket gammal tradition av kamp som härstammar från den nordiska brottningsformen Glima med anor från vikingatiden. Gotland är en av få platser som fortfarande har kvar delar av brottningen i de gutniska lekarna. Ryggtag och ryggkast är exempel på detta.

Jag vet att det funnits planer på ett större kampsportcenter där klubbarna kunde gå ihop, men tyvärr blev det aldrig något. Tråkigt då jag själv vart runt lite överallt och tränat och sett stort intresse och engagemang, men utan något övergripande arbete för utveckling.

Jämför man med moderna traditionella idrotter som fotboll eller bandy så finns fint samarbete mellan föreningar och förbund. Serier där man kam mötas och klubbar hjälper varandra till utveckling, toppen.

Efter att vi klubbat igenom beslutet att fimpa klubben, så stod vi ändå kvar med en vilja som sannolikt kommer resultera i en fortsättning men i annan form bara. Vi har en ny tränare i thai från Linköping som är högst kompetent och i nuläget filar vi på ett samarbete med en annan förening samt planer för en utomstående att dra igång Judo för barn. Högst intressant då jag själv som 10 åring först kom i kontakt med kampsport genom Judo.

Fortsättning följer! Kram

Låt ungar få vara ungar ja

Visby Kunde inte motstå frestelsen i att svara upp på Antonia Broens krönika idag. Vill också passa på att tacka henne för intressanta inlägg som berikar och skapar en spännande debatt som i nuläget är absolut nödvändig. Tycker också att hon är modig som står för sina åsikter.

Men jag får ju då kontra(kastar pajen, men dock ganska löst och lite barnsligt) med att skriva ”låt ungar få vara ungar du med”.

Så lite förtydligande:

En pojke kan absolut få vara Lucia om HAN vill och jag blir inte alls besvärad av det, om jag nu får bestämma. Vad jag känner lite frustration över är mångas vilja och tro att saker blir rättvisa bara för att man plockar bort något i detta fallet könet. Jag tillhör ju den lite konservativa gruppen lite höger, men som samtidigt vill att alla ska vara lyckliga mycket vänster.

Könsdebatten är lite som att om jag föds utan ett ben så ska alla kapa av sina ben för mer jämställdhet. Om man istället tänker att alla människor oavsett hur många ben dom har är lika mycket värda så löser vi det enklare än att kapa alla dom andras ben.

För en person som berikar oss med en annan läggning än enbart en ”klassisk” pojke eller flicka så ska självklart HEN få samma möjligheter. Finns kärlek och kunskap i klassen så bjuds aven denne in att få välja sin roll i Luciatåget på samma premisser. Det är ju ingen tvekan om att man kan ha fler tillhörigheter och det är väl de som ska läggas till bara. Jag tror bara att ett barn inte tar skada av att inte få välja om de ska ha en strut eller krona på huvudet.

”Ger vi barn tillräckligt många val så kommer de bli lyckliga”. Ganska många förvirrade barn med diagnoser idag också vad om vi nu ser till alla val förutom roller i Luciatåg.

Så därför tänker jag att vi kan behålla traditionen och förändra den för de som har ett faktiskt behov av det. Kanske fel, men man måste ju våga titta på alternativet.

Bättre att köpa en glass till Stefan istället för att ta allas glassar. Eller?

Eller så kan vi ju tillverka en dress i samma färg, samma storlek som alla måste ha, så då kommer samhället vara jämställt och alla dumma har blivit snälla.

Att sudda ut könet är en lösning att släppa in fler, men jag tror bara inte det är den snabbaste och mest effektiva lösningen. Dessutom innefattar ju det enorma arbetet som en ganska stor andel av folket motsäger sej med en högst oklar effekt. Då måste vi ju också tro att den typen av elakhet föds ur att vi har könsroller.

Elakhet föds ur brist på kärlek, förtryck och otrygghet enligt min syn på världen. Det andra är mer slumpmässigt hur vargen visualiseras. Det är inte hans utseende det är hans onda avsikt som skadar.

Vi vet ju att Sverige är polariserat idag och en stor del vill behålla mycket av det gamla och den andra sidan vill ha något nytt som en del i ett rättvisare samhälle för alla. Det finns också en tydlig skillnad i individers personlighet och hur det faller samman med deras politiska tillhörighet. Exempel av några skillnader är behovet av traditioner och struktur. Precis som en antitraditionell struktur faktiskt kan tolkas som en kultur och sedermera en tillhörighet.

Det är ingen slump att vi ser två läger och jo utan tvekan så är det höger och vänster som förtydligar detta, det är så svårt att enas. Visserligen spär vi med vår politik på detta, men det finns ändå en skillnad i grunden med vilka vi är och var vi kommer ifrån. Det blir jättetydligt då jag redan i förhand kan spå hur mina ord kommer tolkas. Oftast felaktigt då jag tro det eller ej varken kan nöja mej med höger eller vänster. Men för mej är det viktigt att visa att alla människor kan mötas i något gemensamt. Våga vara lite tokig och måla om kartan. 

Ett exempel kunde vara att Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt skulle kunna söka en väg tillsammans. De kunde enas i att båda vill ha mindre flyktingar. För det vill de ju? Åkesson vill helt enkelt inte ha hit dem och Sjöstedt vill inte se folk behöva fly från krig. Banderollen kunde lyda ”inga flyktingar” och faktiskt så hade ALLA tjänat på det och särskilt de som slipper kriget. Så om vi istället kunde enas och hitta lösningar istället för att bevisa att andra sidan har fel så skulle vi kanske ha en bättre värld.

Om föräldrarna bråkar hur kan vi förvänta oss att barnen konstruktivt bygger upp vår värld?

Nu är exemplet ovan kanske lite burdust, men jag tänker mer övergripande så kanske vi behöver omvärdera våra metoder och se till det större. Någon blir kanske grinig och tänker hur ska vi kunna acceptera dom och självklar behöver vi inte. Men det går ju inte att ignorera varandras existens. Inte idag då allvaret står med ena foten innanför vår dörr.

Målet är ju att människor ska få må bra och det är det viktiga. Vi kanske behöver sluta kriga med varandra. Vi behöver inte tycka om varandra eller acceptera men vi möts ändå så att vi kan uppnå resultat.

Sen till Broens tolkning med att jag inte ser skillnaden i rasism och mobbning. Om vi börjar med hennes egen beskrivning av mobbning:

"Mobba, utesluta ur kamratkretsen, illa behandla, förtrycka kamrat."

Ja låter det inte som rasism? Låter det inte som mobbning? Utesluta ur vårt gemensamma kamratgäng. Tror att en invandrare känner ganska mycket så när man inte släpps in i varken landet eller det gemensamma. På samma sätt som en kvinna kan känna eller en flicka som fötts i en pojkes kropp när hon nekas fira Lucia.

Man kan hitta en mer specifik beskrivning på all typ av mobbning, men i grunden så ser jag det som samma sak. Ur ett större perspektiv så förstår jag Broens synpunkt, men i slutänden så talar vi om existerande individer och inget flytande begrepp. Det är fysiskt existerande personer och faktiska situationer.

Nu är ju inte mitt syfte att motbevisa Broen utan mer att förklara hur jag tänker. För gör man kampen mot orättvisa till något som inkluderar alla så tror jag vi får med fler på tåget. Bra att vi kan förenas och fint även för den traditionellt mobbade. För mobbning är för lågt prioriterat och så många glöms bort. Inga demonstrationer eller sammankomster för dom särskilt ofta.

Att mobbas för hudfärg, läggning, stor näsa, konstiga föräldrar, fula kläder och sådant där är för alla nog ganska likt. Finns ingen akademisk skillnad när en människa förminskas.

Namn: Kalle Fritz Läs även: Han är Gotlands nya samhällsbloggare 


Kontakt: kallefritz1978@hotmail.com


Facebook: Karl Bonecrusher

Bloggare

Krönikörer