Som svensk är det bara att sträcka sig.
Tre Kronor är för andra året världsmästare i ishockey.
Det har inte hänt på 25 år.
Och för andra året i rad efter ett gastkramande straffavgörande.

Inte nog med det. Tre Kronor är bäst i världen trots att starka hockeynationer som Kanada, Ryssland och USA hade flera av sina superstars.
Men när dessa vek ner sig stod Tre Kronor rakryggat även om det blev lite darr mot Lettland i kvartsfinalen.
Finalen blev en söndagsrysare där Schweiz ledde med både 1-0 och 2-1, men Tre Kronor kom tillbaka båda gånger.
Dessutom med en 25-åring från Fie i Lau i mitten av TV-puckshögen.
Johan Larsson har säkert spelat en drös VM-finaler som sork hemma i ladan.
Nu är han världsmästare på riktigt.
Dreams do come true.

Förbundskapten Rikard Grönborg visste precis vad han fick i Johan Larsson.
Han visste att han skulle få 100 procent i varje byte och en laglojal spelare som inte kvider om speltiden är begränsad och i mindre roliga lägen.
Eller som Larssons första A-lagstränare Göran "Tjorven" Lindqvist en gång sa:
- Skulle jag säga till Johan att köra rakt genom sargen så skulle han göra det.
Fritt översatt - han gör vad som krävs bara det gynnar laget.
Johan Larsson är än i dag den spelaren och därför är det så vansinnigt välförtjänt att han nu har en guldmedalj hängande runt halsen.
Alla älskar en sån lagkamrat.
Och att få avsluta en risig klubblagssäsong med att vinna VM-guld. Han kan flyga hem till ön med ett smile.
Det blir inte så mycket större.

VM-guldet är bara ytterligare en milstolpe i Larssons framgångsrika spelarkarriär som började med A-lagsdebut i division 2-klubben Sudret redan som 14-åring innan han som 16-åring lockades till Gävle av Michael Sundlöv (sportchef i Brynäs).
Snabbresumé av Larssons karriär så här långt.
2008-2009: SM-guld för J20 med Brynäs.
2009-2010: SM-guld i J18 och utsedd  till MVP (most valuable player). Dessutom VM-silver i U18 och SM-silver i J20.
2011-2012: Det stora genombrottet. SM-guld med Brynäs, JVM-guld (J20), utsedd till årets rookie i SHL och debut i Tre Kronor.
2012-2013: NHL-debut (en match för Minnesota Wild). Trejdad till Buffalo.
2017-2018: VM-guld.

Nästa år hoppas jag inte att jag får se Johan Larsson i VM - då är det väl ändå dags för det första Stanley Cup-slutspelet.

SILLY SEASON Sagan är över.
Efter tre lysande säsonger lämnar Sammy Gustafsson Visby Roma.
Laget tappar därmed sin starkast lysande stjärna och en matchvinnare i en klass för sig.
I kvalserien till Hockeyallsvenskan (16/17) där Visby Roma fick agera slagpåse slutade "Super-Sammy" med en räddningsprocent på 91.6, vilket är riktigt starkt.
De två playoff han spelat för klubben har han räddat 94,8 respektive 94.9 procent av skotten. Det är hisnande siffror för alla, men också ett bevis för att Sammy Gustafsson är de stora matchernas man.
Inte särskilt fladdrig eller spektakulär utan snarare lugn och säker.
Det är alltid svårt att jämföra spelare, men Sammy Gustafsson är en av de bästa målvakter som jag sett i gotländsk hockey och i paritet med namn som Patrick Backlund och Jonatan Bjurö.
Ny klubbadress för publikfavoriten blir moderklubben Lindlöven. Cirkeln sluts. 

I motsatt riktning går 20-årige Daniel Marmenlind. I Lindlöven snittade han 91,6 i räddningsprocent.
Marmenlind har trots sin unga ålder hunnit med nio klubbar och spelade i supereliit med Djurgården och Örebro.
Han har tillhört landets mest lovande målvakter och har tillhört Småkronorna från U16 och upp till J20 (totalt 17 U-landskamper).
2016-2017 lånades han ut till Vita Hästen i Hockeyallsvenskan och gjorde där sex matcher men en räddningsprocent på 87,2. Marmenlind har också en SHL-match på meritlistan med Örebro.
Visby Roma får en väldigt intressant och utvecklingsbar ersättare i början av sin karriär och potential att spela i SHL på sikt, men tappar samtidigt den kanske bästa keepern i hela Hockeyettan.

Jens Wedeborg fick 31 seriematcher som huvudtränare i FC Gute.
I tisdags klockan 14 fick han besked från styrelsen att tiden var ute.
Säsongsinledningen med en seger och fyra förluster var inte tillräckligt för ett lag med ambitioner om att avancera till division 1. Det också var vad som kommunicerades till media när han presenterades på en presskonferens i oktober 2016.

Jag var så sent som i måndags kväll klockan 18.56 i kontakt med Patrik Engqvist som är fotbollsansvarig i styrelsen. Jag frågade då om det fanns några planer på att göra några förändringar i spelartrupp eller tränarstab.
- Det är inte aktuellt att göra förändringar i spelartruppen, sade Patrik Engqvist.
Och i tränarstaben?     
- Nej, det är inte aktuellt.
Bullshit förstås eftersom klubben mindre än 24 timmar senare väljer att skjuta ut en blänkare på sin webbsida att man sparkat Jens Wedeborg med omedelbar verkan. Sanningen är att diskussionen med efterträdaren Mikael Waktel redan pågick sedan en tid tillbaka.
Att klubben inte kommenterar skälen mer än att man "vill ha in mer energi" är för mig häpnadsväckande och lämnar utrymme för en hel del spekulationer.
Enligt Jens Wedeborg ska de stora skälen ha varit att han "ansågs för drivande för att nå division 1" tillsammans med årets poängskörd.

Rent poängmässigt har Jens Wedeborg bara misslyckats den här säsongen, men över den 31 matcherna har han ett poängsnitt på 1,70 per match vilket exempelvis är ett högre poängsnitt än hans föregångare haft.
Med det sagt förfogade han också över en av starkaste trupperna på tio år.
Men vad betyder en stor poängskörd när tre andra klubbar tagit fler.
Inte ett dugg och särskilt när du inte premieras med åtminstone en kvalplats.
Gute var 15 poäng från kval i fjol och det är underkänt. Det tror jag att klubben, spelare och Jens Wedeborg själv håller med om.

Jag har följt FC Gute nära rätt länge nu och varit med under den ökenvandring i division 2som nu är inne på sitt elfte år.
Det ska sägas direkt att till Wedeborgs försvar har han knappast kommit till dukat bord under sina 1 1/4-delssäsonger.
Inför debutsäsongen hade spelare som Elias Stenhoff, Jonas Sandhagen, Aleksandar Avric, Alexander Ilic och Robert Mambo Mumba lämnat Gute, men bortsett från Marcus Nobell bland nyförvärven var det rätt många nödlösningar i ärlighetens namn.

Inför årets säsong lämnade inte mindre än elva spelare klubben, vilket gjorde att den där planen att spetsa till konkurrenssituationen i truppen skissades om till att se till att det fanns en trupp överhuvudtaget.
Detta i kombination med målsättningen om serieavancemang har gjort att Jens Wedeborg i sin tur krävt nya spelare, vilket han också fått men med facit i hand har flertalet av de spelare som tränaren gett klartecken till inte färgat: David Thorngren, Tyrin Hutchings och Max Onambele etc.
Nu har bara fem matcher av årets serie spelats och för tidigt att recensera årets nyförvärv, men så här långt har mina farhågor  besannats.
Efter förstahandsvalen Chika Ezeh och Benjamin Fadi inte gick att lösa andas beslutsfattandet kring vissa värvningar panik. Samtidigt är det inte rättvist att ta fram den stora sågen efter fem omgångar och särskilt när det rör sig om spelare som inte är stöpta för spelsystemet, är i matchform eller får spela på sina ordinarie positioner. Från sidan har det uppfattats som Wedeborg satsat stenhårt på "sina" värvningar medan talangfulla juniorer fått stå åt sidan.
Här tror jag att vi har en av de utlösande faktorerna till uppsägningen.

Även spelmässigt hade föreningen hoppats på en större utväxling under den här tiden. Det är klart att vissa punkter utvecklats under Wedeborgs tid, konstigt vore det annars. Men sett ur ett helikopterperspektiv ser jag faktiskt ingen större utveckling. Med det sagt vill jag understryka att hovrar jag inte över laget under varje fotbollsträning utan baserar min uppfattning på vad jag ser under match.

Jag kan känna att 4-3-3 kanske borde skrotats efter 2017 och särskilt när klubben lider brist på naturliga yttrar.
Å andra sidan är 4-3-3 Jens Wedeborgs system och han har alltid varit tydlig med att det är det spelsystem han känner sig trygg i, men för att skaffa alternativ började man repa in 3-5-2 i vintras. Det projektet tappade fart när ett antal matcher mot Dalhem ställdes in, men har också testats i skarpt läge på sistone 
Det har funnits ett visst missnöje i spelartruppen. Wedeborgs spelidé har ansetts något otydlig och hans taktiska kunskaper inte varit tillräckliga. Samtidigt är det viktigt att påminna om att även spelartruppen bär ett ansvar ute på planen. Tränaren kan inte lastas om spelare missar markering, inte tar hemjobbet eller slår bort den sista passningen. Och fortfarande släpper FC Gute in alldeles för många billiga mål om man på allvar vill vara med däruppe.

Jag såg inte Gute som ett topplag i toppen i år utan snarare som ett lag strax under och där kan man fortfarande hamna.
Lika lite såg jag att Gute skulle aktivera optionsåret på Jens Wedeborg efter den här säsongen. 
Nu gick det aldrig så långt.
På fredagskvällen spelar FC Gute en viktig match mot nykomlingen Täby FK på Gutavallen.
På måndag börjar laget om på ny kula med ny tränare.

Silly season Endre IF är silly seasons stora vinnare i SSL dam.
Det säger jag trots att det återstår månader och nu är vägen mot en SM-final i Globen öppen.
Maja Liljeroth var aptitretaren. Sedan knöt man till sig svensk innebandys största talang i Ellen Bäckstedt som var jagad av i stort sett hela ligan och med en gränslös utvecklingspotential.
Därefter hämtade man en av finska ligans största talanger i Milla Nordlund.
Nu är man också på väg att göra klart med svenska mästarna Iksus skyttedrottning Sofia Joelsson.
22-åringen är troligen ligans vassaste avslutare. 34 mål i år och totalt 81 på 77 SSL-matcher är världsklass.
Apropå världsklass så har hon på sina 25 A-landskamper stänkt in 42 kassar.
Sofia Joelsson är precis vad Endre behöver och känner dessutom stora delar av Endres spelartrupp från tiden på RIG Umeå och i landslaget.

Tidigare har Sara Steen fått dra ett för tungt lass och när hon gick sönder lämpades produktionsansvaret över på spelare som Anna Moberg, Alva Olofsson och Linnéa Wallgren som alla imponerat under hösten, men dessvärre inte klarade att uppfylla leveranskraven under den senare delen av säsongen.
Det har Endre lärt av.
Med en spelare som Sofia Joelsson och de tidigare värvningarna Maja Liljeroth, Milla Nordlund och Ellen Bäckstedt ökar Endres offensiva slagstyrka rejält och klubben har nu skapat sig en så pass bred trupp att man inte står och faller med enskilda spelare.
Och den där bristen på rightare kan vi nu begrava eftersom både Liljeroth och Joelsson har den eftertraktade egenskapen.
Att det dessutom osar "vinnare" om henne gör ju inte saken sämre för ett guldjagande lag. Sofia Joelsson har i de två senaste SM-finalerna klivit fram och avgjort.

Vi får se om Endre är färdigt med detta, jag är inte så säker på det.
Föreningen gör sin mest seriösa satsning mot SM-guld sedan klubben gick upp i elitserien.
Jag har aldrig ackrediterat mig till en SM-final tidigare.
Nästa år får jag nog ae till att göra det.