Logga in
Logga ut

Svensk politik har aldrig varit sämre

Den 9e september är det riksdagsval och jag har aldrig känt mig så vilsen. För jag har inte en aning om vad jag ska rösta på.

För att försöka få lite mer klarhet kring partiernas ståndpunkter i olika frågor tittade jag därför på en gammal partiledardebatt från Agenda. Jag hoppades att det under programmets gång skulle utkristalliseras var mina sympatier egentligen ligger. Men jag blev bara mer förvirrad.

Alla stod och pekade mot varandra, anklagade varandra, skrek mot varandra. Ingen lyssnade. Det påminde mer om en stökig tredjeklass på valfri lågstadieskola än om riksdagspartiernas partiledare. Knappt någon gång under de dryga två timmarna kunde det presenteras konkreta lösningar på landets problem. De ideologiska visionerna och de spännande framtidsplanerna lyste med sin frånvaro. Istället ägnades all tid åt att hitta brister hos andra partier och det var genomskinligt att fokus låg på att inte tappa väljare till motståndarna.

Då är det inte konstigt att människor inte orkar engagera sig. Svensk politik har aldrig varit sämre än nu, och nästan alla partier gör sig omöjliga att tycka om.

Moderaterna försöker efter misslyckandet med Anna Kinberg Batra att "rebranda" sig som ett hippt parti som ska locka till sig yngre väljare. På varenda tunnelbanestation i Stockholm möts man av reklam med töntiga slagord som "Aina ska med", "Tack the police", "Kniv i skolan – bara på träslöjden” och: "Det vanligaste tjejnamnet i stan ska inte vara ett skällsord". Tyvärr känns det inte som att det här är något som lockar unga väljare, utan snarare som något fem skalliga gubbar i kostym som vill vara ”down with the kids” har kommit på under ett lunchmöte på Riche. Samtidigt som detta sitter Hanif Bali och sprider invandringsfientlig dynga på Twitter för att flirta med alla väljare som lämnat Moderaterna för SD.

Men Moderaterna är inte ensamma. Miljöpartiet exempelvis känns kallare än en vinternatt i Kiruna. Opinionssiffrorna är körda i botten och partiet verkar varken kunna ta hand om sig själva eller sina väljare. Jag tror inte att Miljöpartiet har lyckats med någonting förutom att göra folk besvikna sedan de satte sig i regeringen. Regeringskollegorna Socialdemokraterna lyckades i alla fall häromdagen arbetsbefria två personer på partikansliet som startat ett trollkonto på Twitter.

Självklart ska vi inte heller glömma bort Vänsterpartiet vars ungdomsförbund bara timmar efter att IKEA-grundaren Ingvar Kamprads död offentliggjordes anklagade honom för stöld. Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot passade även på att konstatera att Kamprad har byggt hela sitt imperium på att utnyttja människor. Barbro Sörman, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Storstockholm, ville inte vara sämre och menar att Kamprad var en nazistisk kapitalist vars bortgång man inte bör sörja.

Ett parti jag däremot jag höll på att glömma bort var Kristdemokraterna. Deras närvaro i den svenska politiken känns mer och mer irrelevant och partiets värderingar är så omoderna att de hör hemma i ett annat århundrade.

Allianskollegan Liberalerna svävar inte heller på några moln och kämpar i opinionsmätningarna mot fyraprocentsspärren, vilket i och för sig inte är så underligt med tanke på att Jan Björklund på något otroligt märkligt sätt fortfarande är partiledare trots alla misslyckanden han har varit ansvarig för under sin tid vid rodret. Sedan vet man inte ens längre om Liberalerna är särskilt liberala. Centerpartiet har ju tydligen blivit det nya liberala partiet, vilket gör att man inte vet om det är Centern som är mest liberala eller om det är Liberalerna som är mest liberala.

Sist men inte minst har vi SD vars politiker verkar ha en intern tävling om vem som kan vara det största svinet och mest rasistisk.

Det är alltså inget lätt val vi står inför när vi svenskar ska vandra mot vallokalerna i höst. Det finns ju knappt några bra alternativ att välja emellan. Men det är fortfarande drygt sju månader kvar till valet, så vi får hoppas att politikerna snart börjar tänka på oss medborgare som faktiskt har tänkt att lägga en röst på något parti den 9e september. 

Konflikträdslan är starkare än mina värderingar

Gick och beställde sushi igår. ”Jag äter här, tack”, sa jag.

Jag fick maten i en take away-låda. Förmådde mig inte säga till dem att ge mig en vanlig tallrik så jag kunde äta i restaurangen som jag sa att jag skulle göra när jag beställde. Istället gick jag till en parkbänk en bit bort och åt skamset sushin som packats för hemtagning.

Jag tror inte personalen hade blivit arga om jag bett dem lägga upp sushin på en tallrik. Men jag vill inte vara till besvär. Det blir bäst så. Bättre att jag blir besviken på er än att ni blir besvikna på mig, tänker jag samtidigt som jag slafsar i mig sushin från take away-lådan som jag inte ville ha men som jag ändå har eftersom jag var för konflikträdd för att säga till.

Nyligen ringade Andrev Walden i en tweet fint in känslan av konflikträdsla:

”Peak konflikträdsla nyss när jag beställde (och betalade) för en bamse med mos, fick en bamse med bröd och sa ”perfekt”. Äter nu bamse med bröd och undrar hur långt under beställningen de hade kunnat gå utan min protest. Ett korvbröd med ketchup? En servett vikt som en svan?”.

Jag hade accepterat en servett som inte var vikt som en svan också.

Det kan tyckas harmlöst att vara en ängslig själ som inte vill ställa till med trubbel för medmänniskor. En kille man är sams med och som inte säger emot. Men konflikträdslan finns med mig när det är allvarligare konflikter än om jag ska äta maten från en tallrik eller från en take away-låda.

Om jag sitter på en middag och någon i sällskapet (oftast en man, men jag vet inte, eller, jo, jag vet ju, det är oftast en man) säger något rasistiskt, så borde jag naturligtvis höja rösten och fråga varför han säger sådär. Men jag gör det inte. Jag piper. Vill inte förstöra den goda stämningen. Snart kommer ju maten in och om jag gör ett mothugg blir det irriterad tystnad när vi äter och jag hatar tystnaden och därför är jag tyst när han är rasistisk.

Konflikträdslan visar sig vara starkare än mina värderingar. Det gör mig feg eftersom det betyder att jag anser att människor kan vara idioter utan att mötas av protest. Bara idioterna inte är sura på mig.

Nazister står utanför mitt hus

Jag går vid mitt hus som ligger intill Södertorg i centrala Visby. Ni vet, precis vid den där lilla gräsplätten med det harmoniskt vackra körsbärsträdet. En trygg plats, fram tills nu. För plötsligt demonstrerar nazister bara ett stenkast bort. 

Hitlerhyllande och öppet nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen har fått tillstånd av polismyndigheten att under veckan få ställa upp bokbord, talarutrustning och att dela ut flygblad där man kan läsa hyllningar till våldsdömda nazister och texter med budskapet att demokratin ska avskaffas. Detta mitt på Södertorg. Det är så fruktansvärt att se det hända på den plats som är så förknippat med min barndom. Den plats som för mig är så förknippat med trygghet. 

Jag ser de skräckslagna blickarna på förbipasserande vid torget, samma skräck som jag känner själv. Vi alla tänker ”hur kan detta få ske igen”. Det fullständigt kokar inom mig när jag ser de vita pikétröjorna med NMR-tryck på ryggen, de obehagligt mörka solglasögonen och de rakade skallarna. 

Min första instinkt är såklart att skrika något. Jag vill bara få ut min frustration, vill få dem att försvinna från mitt barndomstorg. Vill försöka banka in i deras tomma skallar att de inte förstår. Men jag vågar inte. För jag är rädd.

Och det finns fog för att vara rädd. Jag är inte heller ensam. Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca trakasserades av en grupp NMR:are. Snart bokade hon om sin båtbiljett och lämnade Gotland. Hon är också rädd.

Utanför Vänskapsförbundet Sverige-Israels tält kastades Christina Toledano-Åsbrink till marken när hon försökte hindra nazister från att veckla ut sin banderoll. Hon är också rädd.

Tänk er de unga HBTQ-personer som inte vågar åka till Almedalen för att nazisterna begränsar deras friheter. De är också rädda.  

Vi är alla rädda. 

Jag vill inte vara med om att vakter ska behöva stå utanför tälten för att skydda våra demokratiska samtal mot nazister. Jag vill inte att misshandel och trakasserier kastar ett mörker över veckan som ska vara den största hyllningen till demokratin. Jag vill inte att människor flyr Almedalsveckan av ren rädsla.

Men vad kan vi göra? Motdemonstrera? Ja, vi gör så gott vi kan, men det krävs mer än så. Lagstiftningen räcker uppenbarligen inte till. Den måste helt enkelt skärpas. För NMR är våldsbejakande. Det är en nazistorganisation som Säpo bedömer har förmåga att begå terrordåd. Att deras närvaro under veckan ens diskuteras är ofattbart. De har inget på Almedalsveckan att göra. NMR är demokratins fiender.

Det är först när nazisterna försvinner från våra torg som vi inte behöver vara rädda längre. 

Jag är rädd för minnet

Jag berättar om en händelse jag varit med om för mina vänner. Det är en bra historia, det vet jag. När jag belåtet lutar mig tillbaka efter att ha berättat klart säger en av mina kompisar häpet: ”Det är ju för bra för att vara sant!”. Han säger det ironiskt. Han tror ju på historien. Han menar det inte som något anklagande.

Men plötsligt börjar jag själv ifrågasätta min berättelse. Var det verkligen det som hände? Har jag inte bara kryddat den och fyllt i de luckor som fattats i mitt minne med information som just är ”för bra för att vara sann”?

Jag vacklar.

Snodde jag inte bara historien från någon annan? Jag minns inte längre.

Mitt minne har alltid varit dåligt. Det är därför jag är rädd för det.

Minnet bestämmer åt dig vad du ska komma ihåg och hur länge du ska komma ihåg det med brutal selektivitet. Något jag med klarhet visste för en vecka sedan finns plötsligt en dag inte i min minnesbank. Utan att jag kan göra något åt det.

Jag kan minnas en händelse tydligt, och när jag tänker på minnet spelas det upp som en film i mitt huvud. Det är HD. Kristallklar bild. Sedan bleknar minnet långsamt bort. Minnet seglar iväg ifrån mig. Minnesbilderna blir grumligare och grumligare, kvalitén på filmen blir sämre och sämre. Till slut är det bara fragment. Filmen i mitt huvud försvinner.

Dock har jag respekt för minnet. Jag beundrar det. Jag fascineras av hur lite det krävs för att jag i tankarna ska förflyttas i tid och rum. Det kan vara doften av blöt asfalt som får mig att minnas när jag var på väg hem efter en utekväll. Det kan vara en takt i en låt som får mig att tänka på en annan låt med samma takt som jag lyssnade på precis när min hund dött och jag kände mig ledsnast i världen.

Men minnet skrämmer mig fortfarande, eftersom människan i mångt och mycket bara är minnen. Det är grunden till vår identitet. Utan mina minnen är ju jag inte jag. Jag är beroende av mina minnen för att veta vem jag är.

Vi har Alzheimers i släkten, och skräcken inför vad sjukdomen i vissa fall innebär är enorm. Tänk att inte kunna minnas sig själv, sina egna barn, eller att inte veta vad din livspartner heter. Det är att vara kvar rent fysiskt men att inte vara där. Att långsamt förlora sin identitet, sina minnen, sitt liv.

Så när jag inte minns blir jag rädd. För då vet jag inte längre vem jag är.

Gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen

Jag har länge känt en sorg över att inte ha upplevt det gamla Sverige. Inte för att jag har något emot det nya. Jag älskar det nya Sverige. Våra värderingar är rimligare nu än då, och den tekniska utvecklingen har gjort att vi har det bättre än någonsin. Men jag önskar att jag upplevt känslan av det gamla Sverige.

Ni vet, det Sverige där man gick till grannen för att fråga om mjölk, det Sverige där man bytte tjänster med varandra och kunde betala med krita i affären, det Sverige när en glass inte kostade mer än några kronor. Det Sverige där man gömde hemnyckeln på ett dåligt ställe nära dörren och litade på att ingen skulle ta sig in. Om man ens låste dörren, vad vet jag, jag har ju inte upplevt det gamla Sverige.

Men jag får varje sommar ett litet smakprov på hur jag tror att det var. Eller i alla fall hur jag hoppas att det var. För den sista sköra tråden mellan oss och det gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen.

När man kommer ut till sommarhuset, det där som gått i arv från generation till generation, inte som din vanliga bostad som du köpt alldeles för dyrt på en skev bostadsmarknad, så är det som att åka tillbaka i en tidsmaskin.

Ställer du dig mitt på tomten och bara iakttar kommer du finna spår av det gamla Sverige överallt, bara genom att lyssna, se och dofta.

Det är ljudet av en brusande radio med dålig mottagning som står på hela dagen. Först svensktoppen, med samma gamla låtar nästan varje år. En stund senare är det sjörapporten. En monoton och betryggande röst som pratar om sikten och vindarna på havet. 

Grannarna tvärs över tomten sitter i vita plaststolar med blåa sittdynor. Sittdynor som från början var mörkblåa men som med åren blivit så solblekta att de nu nästan är turkosa. Grannarna dricker kaffe ur koppar med blommigt mönster. Samma kaffekoppar som de haft varje år.  

I fjärran hörs en gräsklippare. Ljudet är fint. Distinkt. Man kan bara genom att lyssna höra hur det går med klippandet. Ibland åker en sten eller en stor gren in i gräsklipparen, och maskinen ger ifrån sig ett skärande ljud. Gräsklipparen stängs av och man kan nästan se framför sig hur ägaren kontrollerar skadorna. Allt som oftast är det ingen fara, och bara efter någon sekund sätts gräsklipparen igång igen och det betryggande ljudet är tillbaka.

Lyssnar man noga kan man höra ljudet av trä som slår mot trä när människor spelar kubb ett kvarter bort. Eller varför inte ljudet av flagglinan som slår mot stången.

På den lilla smala asfaltsvägen utanför huset, den väg som är så smal att om två bilar möts så måste ena stanna intill gräskanten, så susar barn med skrapsår på knäna och rufsigt hår förbi på sina cyklar. Precis som deras föräldrar susade förbi på den där vägen när de var små.

Några meter bakom vandrar en äldre gubbe harmoniskt. Han har färgfläckar på sin gråa t-shirt. Jag tänker att när han kommer till sommarstugan i början av juni sätter han på sig den där tröjan och sedan tar han inte av sig den på hela sommaren. Han tycks inte ha bråttom någonstans, han går nog bara för att gå. Han kollar noggrant in på varje tomt, som att han bara vill försäkra sig om att det ser ut som det gjorde förra sommaren.

Inne hos oss ägnas det mycket tid åt att måla, snickra, plantera, gräva i potatisland och planera för nästa måltid. Oftast blir det grillat. Det är inmurat i den svenska folksjälen att det är grillat som gäller på sommaren. Det ligger alltid som ett täcke med kolrök i luften.

Jag cyklar ned till affären innan middagen för att köpa en cola. Jag får väja mig för grenarna när jag åker genom skogsdungen. På vägen känner jag doften av målarfärg, olja och soltorkad tvätt. Jag stannar utanför den lokala matbutiken med samma gulnade skyltar som suttit där så länge jag kan minnas. Jag köper en cola och en påse nappar. När jag kommer hem ser jag att både colan och godisets utgångsdatum har passerat. Det gör ingenting, det ska vara så på landet. Det är så det kanske var i det gamla Sverige.

Alla dessa dofter, alla dessa ljud, alla dessa syner, har funnits vid sommarhuset så länge jag kan minnas. Inne i städerna förändras samhället i snabb takt och inte mycket finns kvar av det gamla Sverige. Men här ute vid sommarstugorna står tiden stilla. Det är alltid likadant, år in och år ut. Enda skillnaden är att glassen blir lite dyrare för varje år.

Kan inte män börja kramas?

Jag är känd för att vara dålig på att veta hur man hälsar. Frågan om det är handtag, famntag, klapp eller kyss som jag ska använda cirkulerar ständigt runt i mitt huvud när jag möter en annan människa. Otaliga gånger har jag fått spetsiga fingertoppar rakt in i buken när jag gått för kramen samtidigt som min motpart valt att sträcka fram sin hand. Efter det är hela mötet förstört. För båda vet att det enda vi kommer ta med oss härifrån är att hälsningen var fruktansvärd. 

Svårigheten är att det finns så många alternativ. Vissa vill gå för en high-five, visa för en traditionell handskakning och vissa tycker det känns bäst med en fist bumb. Varenda gång jag ska använda mina händer för att hälsa är det en sten sax och påse-tävling där jag ständigt väljer fel alternativ. Problemet är också att jag aldrig avbryter min manöver. Om personen sträcker fram sin knytnäve och jag redan mött den med min öppna handflata förmår jag mig inte att knyta min näve och göra en fist bump tillbaks, utan istället tar jag tag i knytnäven och skakar den intensivt. Det blir en smått komisk scen, när jag står där och skakar i en knytnäve och frågar om hur läget är.

Därför hade det varit bättre om alla bara kramades. Åtminstone för mig som känner skräck inför hälsningar med händerna. För andra är dock situationen den motsatta, och många känner en fobi för att kramas. Framförallt killar. Män tycks inte ha några större problem med att krama kvinnor, men tycker inte om att krama andra män. Bara 29 procent av svenska män kramar sina manliga vänner, att jämföra med kvinnorna där 71 procent hälsar på varandra med en kram.

Ofta när jag kramar en annan man är det ingen genuin kram, utan tre klappar på ryggen och sedan ett plötsligt ryck för att ta sig ur den obehagliga situationen. Den osäkerheten inför kramen skvallrar om en historia som sträcker sig hundratals år tillbaka. Ett arv från tidigare generationer där män inte kramades. Från en tid då det var mer hårda tag och klassades som ”bögigt” att kramas.

Denna beröringsskräck män emellan har spritt sig som ett virus från generation till generation, och kommer säkerligen även drabba våra barn. Det hela har skapat en struktur där man lär sig att det är omanligt att ha fysisk kontakt med sina killkompisar. Och det är synd, för jag tror att en kram leder till en starkare intimitet som gör att man kommer varandra närmare och kan prata om sina känslor.  

Men det går ändå åt rätt håll. I de yngre generationerna vågar fler och fler krama sina killkompisar, och förhoppningsvis kan det leda till att det manliga könet äntligen vågar öppna upp sig och visa sig sårbara. Det hoppas jag, både för samhällets skull och för min egen. För jag är trött på att behöva tänka på om jag ska göra en high-five, handskakning eller fist bump.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggare

Krönikörer