Logga in
Logga ut

Tack, alla poliser

Jag ser på en livesändning från Nordiska motståndsrörelsens planerade demonstration i Göteborg. Rakade män med svarta huvtröjor och sköldar skanderar ”nordisk revolution – utan pardon”. De har hat i blicken. Det ser ut som att de är redo att slåss för sina liv. Jag märker hur svetten börjar rinna längs min rygg samtidigt som klumpen i magen bara växer. Jag förvånas över hur rädd jag blir bara av att följa rapporteringen via min telefon. Jag befinner mig på tryggt avstånd från Göteborg men känner mig ändå skräckslagen.

Sedan tänker jag på hur poliserna måste känna sig. Mitt i tumultet. Mitt i stormens epicentrum. Öga mot öga med våldsförespråkande nazister som anser att Hitler är ”vår ras främste man”. Det är ju att stå öga mot öga med ondskan. Jag hade bajsat på mig.

Jag märker hur nazisterna avviker från sin rutt på väg mot demonstrationsstarten. Polisen ingriper blixtsnabbt utan att tveka. Med resoluta steg och bestämd blick hindrar de NMR från att fortsätta. Inte ett spår av rädsla från poliserna.

Jag däremot förvandlas till en huligan hemma i soffan. Jag skriker både det ena och det andra som inte gör sig lämpligt i text. Det är en mänsklig reaktion från min sida, och jag är övertygad om att majoriteten av poliserna egentligen känner detsamma för nazister som jag gör. Men ändå lyckades poliserna vara iskalla och kontrollerade situationen ypperligt när det var skarpt läge. Polisen fick utstå våld och provokationer från både nazister och motdemonstranter, men tack vare deras lugn skadades bara två stycken (en polis och en privatperson) i tvåfrontskriget. Det är beundransvärt.

Annat är det i Spanien. Under söndagen hölls självständighetsval i Katalonien. Att jämföra de spanska polisernas agerande med de svenska är som att jämföra natt och dag. Filmer visar hur polisen oprovocerat sparkar, slår och sliter omkull människor som bara ska avlägga sin röst. Över 800 personer har i skrivande stund skadats genom polisvåld under valdagen. Vi ska vara tacksamma för att vi inte har det så.

Därför borde vi nu också visa uppskattning för de svenska poliserna. Poliskåren får ofta oförtjänt mycket skit och jobbar ständigt i motvind. Absolut, det finns och kommer alltid att finnas rötägg i varje yrkeskår, och polisen har och kommer fortsätta att göra misstag, men agerandet i Göteborg var närmast fläckfritt.

Och att riskera sin egen säkerhet för att vara våra demokratiska fotsoldater för en slavlön när nazister marscherar på gatorna får åtminstone mig att lyfta på hatten. Det är definitionen av mod. Tack för att ni vågar.

Jag är rädd för minnet

Jag berättar om en händelse jag varit med om för mina vänner. Det är en bra historia, det vet jag. När jag belåtet lutar mig tillbaka efter att ha berättat klart säger en av mina kompisar häpet: ”Det är ju för bra för att vara sant!”. Han säger det ironiskt. Han tror ju på historien. Han menar det inte som något anklagande.

Men plötsligt börjar jag själv ifrågasätta min berättelse. Var det verkligen det som hände? Har jag inte bara kryddat den och fyllt i de luckor som fattats i mitt minne med information som just är ”för bra för att vara sann”?

Jag vacklar.

Snodde jag inte bara historien från någon annan? Jag minns inte längre.

Mitt minne har alltid varit dåligt. Det är därför jag är rädd för det.

Minnet bestämmer åt dig vad du ska komma ihåg och hur länge du ska komma ihåg det med brutal selektivitet. Något jag med klarhet visste för en vecka sedan finns plötsligt en dag inte i min minnesbank. Utan att jag kan göra något åt det.

Jag kan minnas en händelse tydligt, och när jag tänker på minnet spelas det upp som en film i mitt huvud. Det är HD. Kristallklar bild. Sedan bleknar minnet långsamt bort. Minnet seglar iväg ifrån mig. Minnesbilderna blir grumligare och grumligare, kvalitén på filmen blir sämre och sämre. Till slut är det bara fragment. Filmen i mitt huvud försvinner.

Dock har jag respekt för minnet. Jag beundrar det. Jag fascineras av hur lite det krävs för att jag i tankarna ska förflyttas i tid och rum. Det kan vara doften av blöt asfalt som får mig att minnas när jag var på väg hem efter en utekväll. Det kan vara en takt i en låt som får mig att tänka på en annan låt med samma takt som jag lyssnade på precis när min hund dött och jag kände mig ledsnast i världen.

Men minnet skrämmer mig fortfarande, eftersom människan i mångt och mycket bara är minnen. Det är grunden till vår identitet. Utan mina minnen är ju jag inte jag. Jag är beroende av mina minnen för att veta vem jag är.

Vi har Alzheimers i släkten, och skräcken inför vad sjukdomen i vissa fall innebär är enorm. Tänk att inte kunna minnas sig själv, sina egna barn, eller att inte veta vad din livspartner heter. Det är att vara kvar rent fysiskt men att inte vara där. Att långsamt förlora sin identitet, sina minnen, sitt liv.

Så när jag inte minns blir jag rädd. För då vet jag inte längre vem jag är.

Gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen

Jag har länge känt en sorg över att inte ha upplevt det gamla Sverige. Inte för att jag har något emot det nya. Jag älskar det nya Sverige. Våra värderingar är rimligare nu än då, och den tekniska utvecklingen har gjort att vi har det bättre än någonsin. Men jag önskar att jag upplevt känslan av det gamla Sverige.

Ni vet, det Sverige där man gick till grannen för att fråga om mjölk, det Sverige där man bytte tjänster med varandra och kunde betala med krita i affären, det Sverige när en glass inte kostade mer än några kronor. Det Sverige där man gömde hemnyckeln på ett dåligt ställe nära dörren och litade på att ingen skulle ta sig in. Om man ens låste dörren, vad vet jag, jag har ju inte upplevt det gamla Sverige.

Men jag får varje sommar ett litet smakprov på hur jag tror att det var. Eller i alla fall hur jag hoppas att det var. För den sista sköra tråden mellan oss och det gamla Sverige finns kvar vid sommarhusen.

När man kommer ut till sommarhuset, det där som gått i arv från generation till generation, inte som din vanliga bostad som du köpt alldeles för dyrt på en skev bostadsmarknad, så är det som att åka tillbaka i en tidsmaskin.

Ställer du dig mitt på tomten och bara iakttar kommer du finna spår av det gamla Sverige överallt, bara genom att lyssna, se och dofta.

Det är ljudet av en brusande radio med dålig mottagning som står på hela dagen. Först svensktoppen, med samma gamla låtar nästan varje år. En stund senare är det sjörapporten. En monoton och betryggande röst som pratar om sikten och vindarna på havet. 

Grannarna tvärs över tomten sitter i vita plaststolar med blåa sittdynor. Sittdynor som från början var mörkblåa men som med åren blivit så solblekta att de nu nästan är turkosa. Grannarna dricker kaffe ur koppar med blommigt mönster. Samma kaffekoppar som de haft varje år.  

I fjärran hörs en gräsklippare. Ljudet är fint. Distinkt. Man kan bara genom att lyssna höra hur det går med klippandet. Ibland åker en sten eller en stor gren in i gräsklipparen, och maskinen ger ifrån sig ett skärande ljud. Gräsklipparen stängs av och man kan nästan se framför sig hur ägaren kontrollerar skadorna. Allt som oftast är det ingen fara, och bara efter någon sekund sätts gräsklipparen igång igen och det betryggande ljudet är tillbaka.

Lyssnar man noga kan man höra ljudet av trä som slår mot trä när människor spelar kubb ett kvarter bort. Eller varför inte ljudet av flagglinan som slår mot stången.

På den lilla smala asfaltsvägen utanför huset, den väg som är så smal att om två bilar möts så måste ena stanna intill gräskanten, så susar barn med skrapsår på knäna och rufsigt hår förbi på sina cyklar. Precis som deras föräldrar susade förbi på den där vägen när de var små.

Några meter bakom vandrar en äldre gubbe harmoniskt. Han har färgfläckar på sin gråa t-shirt. Jag tänker att när han kommer till sommarstugan i början av juni sätter han på sig den där tröjan och sedan tar han inte av sig den på hela sommaren. Han tycks inte ha bråttom någonstans, han går nog bara för att gå. Han kollar noggrant in på varje tomt, som att han bara vill försäkra sig om att det ser ut som det gjorde förra sommaren.

Inne hos oss ägnas det mycket tid åt att måla, snickra, plantera, gräva i potatisland och planera för nästa måltid. Oftast blir det grillat. Det är inmurat i den svenska folksjälen att det är grillat som gäller på sommaren. Det ligger alltid som ett täcke med kolrök i luften.

Jag cyklar ned till affären innan middagen för att köpa en cola. Jag får väja mig för grenarna när jag åker genom skogsdungen. På vägen känner jag doften av målarfärg, olja och soltorkad tvätt. Jag stannar utanför den lokala matbutiken med samma gulnade skyltar som suttit där så länge jag kan minnas. Jag köper en cola och en påse nappar. När jag kommer hem ser jag att både colan och godisets utgångsdatum har passerat. Det gör ingenting, det ska vara så på landet. Det är så det kanske var i det gamla Sverige.

Alla dessa dofter, alla dessa ljud, alla dessa syner, har funnits vid sommarhuset så länge jag kan minnas. Inne i städerna förändras samhället i snabb takt och inte mycket finns kvar av det gamla Sverige. Men här ute vid sommarstugorna står tiden stilla. Det är alltid likadant, år in och år ut. Enda skillnaden är att glassen blir lite dyrare för varje år.

Kan inte män börja kramas?

Jag är känd för att vara dålig på att veta hur man hälsar. Frågan om det är handtag, famntag, klapp eller kyss som jag ska använda cirkulerar ständigt runt i mitt huvud när jag möter en annan människa. Otaliga gånger har jag fått spetsiga fingertoppar rakt in i buken när jag gått för kramen samtidigt som min motpart valt att sträcka fram sin hand. Efter det är hela mötet förstört. För båda vet att det enda vi kommer ta med oss härifrån är att hälsningen var fruktansvärd. 

Svårigheten är att det finns så många alternativ. Vissa vill gå för en high-five, visa för en traditionell handskakning och vissa tycker det känns bäst med en fist bumb. Varenda gång jag ska använda mina händer för att hälsa är det en sten sax och påse-tävling där jag ständigt väljer fel alternativ. Problemet är också att jag aldrig avbryter min manöver. Om personen sträcker fram sin knytnäve och jag redan mött den med min öppna handflata förmår jag mig inte att knyta min näve och göra en fist bump tillbaks, utan istället tar jag tag i knytnäven och skakar den intensivt. Det blir en smått komisk scen, när jag står där och skakar i en knytnäve och frågar om hur läget är.

Därför hade det varit bättre om alla bara kramades. Åtminstone för mig som känner skräck inför hälsningar med händerna. För andra är dock situationen den motsatta, och många känner en fobi för att kramas. Framförallt killar. Män tycks inte ha några större problem med att krama kvinnor, men tycker inte om att krama andra män. Bara 29 procent av svenska män kramar sina manliga vänner, att jämföra med kvinnorna där 71 procent hälsar på varandra med en kram.

Ofta när jag kramar en annan man är det ingen genuin kram, utan tre klappar på ryggen och sedan ett plötsligt ryck för att ta sig ur den obehagliga situationen. Den osäkerheten inför kramen skvallrar om en historia som sträcker sig hundratals år tillbaka. Ett arv från tidigare generationer där män inte kramades. Från en tid då det var mer hårda tag och klassades som ”bögigt” att kramas.

Denna beröringsskräck män emellan har spritt sig som ett virus från generation till generation, och kommer säkerligen även drabba våra barn. Det hela har skapat en struktur där man lär sig att det är omanligt att ha fysisk kontakt med sina killkompisar. Och det är synd, för jag tror att en kram leder till en starkare intimitet som gör att man kommer varandra närmare och kan prata om sina känslor.  

Men det går ändå åt rätt håll. I de yngre generationerna vågar fler och fler krama sina killkompisar, och förhoppningsvis kan det leda till att det manliga könet äntligen vågar öppna upp sig och visa sig sårbara. Det hoppas jag, både för samhällets skull och för min egen. För jag är trött på att behöva tänka på om jag ska göra en high-five, handskakning eller fist bump.

Svensk politik har aldrig varit sämre

Den 9e september är det riksdagsval och jag har aldrig känt mig så vilsen. För jag har inte en aning om vad jag ska rösta på.

För att försöka få lite mer klarhet kring partiernas ståndpunkter i olika frågor tittade jag därför på en gammal partiledardebatt från Agenda. Jag hoppades att det under programmets gång skulle utkristalliseras var mina sympatier egentligen ligger. Men jag blev bara mer förvirrad.

Alla stod och pekade mot varandra, anklagade varandra, skrek mot varandra. Ingen lyssnade. Det påminde mer om en stökig tredjeklass på valfri lågstadieskola än om riksdagspartiernas partiledare. Knappt någon gång under de dryga två timmarna kunde det presenteras konkreta lösningar på landets problem. De ideologiska visionerna och de spännande framtidsplanerna lyste med sin frånvaro. Istället ägnades all tid åt att hitta brister hos andra partier och det var genomskinligt att fokus låg på att inte tappa väljare till motståndarna.

Då är det inte konstigt att människor inte orkar engagera sig. Svensk politik har aldrig varit sämre än nu, och nästan alla partier gör sig omöjliga att tycka om.

Moderaterna försöker efter misslyckandet med Anna Kinberg Batra att "rebranda" sig som ett hippt parti som ska locka till sig yngre väljare. På varenda tunnelbanestation i Stockholm möts man av reklam med töntiga slagord som "Aina ska med", "Tack the police", "Kniv i skolan – bara på träslöjden” och: "Det vanligaste tjejnamnet i stan ska inte vara ett skällsord". Tyvärr känns det inte som att det här är något som lockar unga väljare, utan snarare som något fem skalliga gubbar i kostym som vill vara ”down with the kids” har kommit på under ett lunchmöte på Riche. Samtidigt som detta sitter Hanif Bali och sprider invandringsfientlig dynga på Twitter för att flirta med alla väljare som lämnat Moderaterna för SD.

Men Moderaterna är inte ensamma. Miljöpartiet exempelvis känns kallare än en vinternatt i Kiruna. Opinionssiffrorna är körda i botten och partiet verkar varken kunna ta hand om sig själva eller sina väljare. Jag tror inte att Miljöpartiet har lyckats med någonting förutom att göra folk besvikna sedan de satte sig i regeringen. Regeringskollegorna Socialdemokraterna lyckades i alla fall häromdagen arbetsbefria två personer på partikansliet som startat ett trollkonto på Twitter.

Självklart ska vi inte heller glömma bort Vänsterpartiet vars ungdomsförbund bara timmar efter att IKEA-grundaren Ingvar Kamprads död offentliggjordes anklagade honom för stöld. Ung Vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot passade även på att konstatera att Kamprad har byggt hela sitt imperium på att utnyttja människor. Barbro Sörman, tidigare ordförande för Vänsterpartiet i Storstockholm, ville inte vara sämre och menar att Kamprad var en nazistisk kapitalist vars bortgång man inte bör sörja.

Ett parti jag däremot jag höll på att glömma bort var Kristdemokraterna. Deras närvaro i den svenska politiken känns mer och mer irrelevant och partiets värderingar är så omoderna att de hör hemma i ett annat århundrade.

Allianskollegan Liberalerna svävar inte heller på några moln och kämpar i opinionsmätningarna mot fyraprocentsspärren, vilket i och för sig inte är så underligt med tanke på att Jan Björklund på något otroligt märkligt sätt fortfarande är partiledare trots alla misslyckanden han har varit ansvarig för under sin tid vid rodret. Sedan vet man inte ens längre om Liberalerna är särskilt liberala. Centerpartiet har ju tydligen blivit det nya liberala partiet, vilket gör att man inte vet om det är Centern som är mest liberala eller om det är Liberalerna som är mest liberala.

Sist men inte minst har vi SD vars politiker verkar ha en intern tävling om vem som kan vara det största svinet och mest rasistisk.

Det är alltså inget lätt val vi står inför när vi svenskar ska vandra mot vallokalerna i höst. Det finns ju knappt några bra alternativ att välja emellan. Men det är fortfarande drygt sju månader kvar till valet, så vi får hoppas att politikerna snart börjar tänka på oss medborgare som faktiskt har tänkt att lägga en röst på något parti den 9e september. 

Under semestern slutar vi att vara människor

Jag ligger och guppar i det kristallklara havet i Thailand. Jag stirrar rakt ut mot den blåa horisonten. Jag tänker inte en tanke. Jag bara ligger där, guppandes. Jag följer med vågorna och försöker bli ett med vattnet. Jag kommer på mig själv med att ha legat där i nästan en halvtimme utan att ha gjort en tillstymmelse till rörelse. Snart inser jag att jag inte är ensam. Runt mig ligger fyra andra människor och gör precis samma sak. Vi ligger där och gör just ingenting. En äldre man bredvid mig tar två slöa simtag men orkar snart inte mer börjar återigen stirra ut i intet. En annan försöker flyta på rygg men ger också upp och ställer sig intill oss andra. 

När jag efter en stor kraftansträngning till slut tar mig ur transen och går upp till solstolen så stöter jag genast på problem. Jag lägger mig ned men märker att jag bränt mig och att jag borde fälla upp parasollet. Men jag orkar inte, så jag ligger kvar och bränner mig ännu mer. En bit bort ser jag samtidigt en kvinna och en man bråka om vem som ska gå och beställa dricka. Bredvid dem ligger en kille vars handduk åkt ner från stolsryggen och lagt sig över hans huvud utan att han tar bort den. Vart jag än vänder min blick ser jag beteenden som tyder på att folk inte längre försöker. Desto mer jag tänker på det desto underligare inser jag att det är. Hur lata vi blir på semestern. Hemma hade vi gjort dessa saker utan att blinka. Men här slutar vi fungera som människor.

Det måste finnas en kärna till det här tänker jag. Någonstans måste förvandlingen ske då vi från fungerande och intelligenta varelser övergår till att bli en enda massa av kött som inte är kapabla till att göra eller tänka någonting. Och jag tror mig ha hittat var skiftet sker: på flyget. Ingen beter sig normalt i samband med resor, och inte jag heller. Men alla förvandlas inte till idioter på samma sätt. Jag har därför noga studerat och därefter tagit fram fem olika sätt som det sker på.

1: Skrattarna. Tänk dig en nedsläckt kabin på flygplanet. Det är mitt i natten och de flesta passagerarna har somnat. Men när du kollar dig omkring ser du ett fåtal starkt lysande skärmar. Det är de hängivna filmtittarna som är igång. Oftast är det män mellan 40–55 år med högavlönade jobb. Under den tio timmar långa flygturen avverkar de systematiskt skitfilm efter skitfilm (som de aldrig hade tittat på hemma i Sverige eftersom de då är vid ett normalt sinnestillstånd). De skrattar ljudligt åt varje skämt. Det är inga fnitter vi pratar om, utan skratt som ekar över hela passagerarutrymmet. Hänsynen till medpassagerarna existerar inte. Men det spelar ingen roll, för i luften på väg mot semestern slutar skrattarna att tänka. Nu är de lika hjärndöda som filmerna de kollar på.

2: De flygrädda. Den här kategorin tillhör jag själv. Vi som ändå ser på det här med att flyga med nyktrast ögon. Vi som vet att vi sitter i en dödsmaskin som för oss mot en säker död. Vi som insett att det inte är naturligt för människan att sitta 10 000 meter över marken i ett fordon som är så tungt att det inte borde kunna flyga. Vi som noga letar efter osäkerhet i flygvärdinnornas blick för att få bekräftat att det här kommer gå åt helvete. Vi som sitter på helspänn och lyssnar efter varje ljud, när vingklaffarna fälls ner, när hjulen fälls upp, och när motorerna kämpar och skorrar. Vi som stör oss på alla som sover, som läser tidningar och som äter mat samtidigt som vi flygrädda ber en bön för att överleva. Och när vi väl (mot alla odds) landar så är vi så glada att vi lever att vi inte orkar tänka mer under semestern.

3: Småbarnsföräldrarna. Jag har egentligen en regel att inte klaga på barnfamiljer. Jag förstår att det måste vara fruktansvärt att flyga med barn. Jag accepterar till fullo föräldrarnas kamp när de står i mittgången och försöker vagga sina ungar till söms med spyor över hela bröstet. Övergången från människa till köttklump sker när barnen ska gå på toaletten. Treåringen har precis slutat skrika och berättar att hen vill gå på toa. När trycket väl har lättats så tror föräldrarna att faran är över. Men de glömmer den värsta fienden av dem alla. Spolningen. De trycker ovetandes på spolknappen och så börjar ett obehagligt spektakel. Ljudnivåerna flyger i taket och toaletten vrålar högt. Man blir lika rädd varje gång man spolar på en flygplanstoalett. Det tycker barnen också, och sedan väntar fyra timmar till med öronskärande barnskrik. Föräldrarna blir så slut så att när de väl kommer fram till slutdestinationen så finns det helt enkelt ingen kraft för att orka utföra de mest basala sakerna under semestern.

4: De nedklädda. Jag drömmer mig ofta tillbaka hur det var förr på flygplan. När passagerarna klädde upp sig och hade skjorta, slips och nyputsade skor. År 2017 är verkligheten en annan. Det är som att alla passagerare har en tävling om vem som kan ha skitigast kläder. Det är linnen med matrester på, mjukisbyxor med chipssmulor i fickorna och flip-flops som köptes under någon grabbresa till Rhodos för fem år sedan. Jag kan inte tänka mig att de klär sig så till vardags. Den här personlighetstypen har redan innan resan bestämt sig för att lämna alla hjärnceller hemma för att njuta av två veckor i utlandet utan aktiv tankeverksamhet vilket de visar utåt genom sin klädsel.

5: Köarna. Sist men inte minst har vi de allra mest stressade. De som inte kan lämna vardagen hemma. Vid boardingen står de alltid först i kö trots att det finns massivs med sköna stolar runtomkring där man kan sitta och vänta. De verkar tro att flyget är som tunnelbanan där man måste kämpa för en sittplats. De tycks inte inse att alla har sin plats och att ingen kommer sno den på ett flygplan. Det är också dessa som ställer sig upp för att plocka ned handbagaget så fort bältetsskylten släcks. Vid bagagebandet en stund senare ställer sig köarna också längst fram och bildar en mänsklig mur som är omöjlig att ta sig förbi. Det är som frontrow på en konsert. De är ett blodigt krig om vem som ska få väskorna först. Deras värsta mardröm är om deras väskor läggs på sist. För då är allt slit förgäves. Om de trots allt kämpande inte tjänar några minuter på att stressa så är utlandsvistelsen förstörd. Så under semestern ligger köarna där i vattnet, oförmögna att göra något annat än att tänka på hur de hade kunnat komma fram till hotellet snabbare.

För till sist hamnar vi ändå där allihopa i det varma thailändska vattnet bredvid varandra blickandes ut mot horisonten. De flygrädda, köarna, skrattarna, de nedkläddda och småbarnsföräldrarna. Vi guppande själar som på olika sätt har tagit oss dit men som har en sak gemensamt. Att vi inte är kapabla till att tänka en enda tanke.

Den här bloggen handlar om: Mina reflektioner kring aktuella nyhetshändelser och kring människans ibland märkliga psyke 

Bor: Stockholm


Intressen: Nyheter, politik, sport 


Yrke: Studerar journalistik


Kontakt:
Twitter:@Bernopettersson 
E-mail: nichlaspettersson@hotmail.com

Bloggare

Krönikörer