Ekonom-Pontus börjar ju gråta så fort det går bra för någon i vilket sportevenemang som helst.
Han är lite blödig på det sättet.
Men att sport väcker känslor är inget nytt eller oväntat.
Så är det bara, det engagerar helt enkelt.
En gång har jag haft nära till tårar under detta OS.
Och det handlar inte om svenska framgångar.
Det handlar om landet som är "best i heimi".

****

Jag bodde i Reykjavik under ett år i början på 2000-talet. Jobbade på IKEA och plugga på Universitetet.
Sedan dess så går vi hand i hand, jag och Island.
Jag gläds åt dess framgång och sörjer med nederlagen. Lite på avstånd följer jag dess öde.
Och nu blir jag glad in i själen.

****

Under matchens sista sekunder så bröt storstjärnan Olafur Stefansson ihop.
Han är 35 år gammal och har aldrig fått vara med om att ta sitt Island till final i något mästerskap över huvud taget.
Nu har han visat vägen för sitt lag hela vägen till en OS-final. Det största man kan vara med om.
Då brast det för Olafur och då brast det för mig också.
Island alltså...
Ön som tror att dom är bäst på allt men sanningen är man har det svårt i det mesta.
Det är kallt, det är blåsigt.
På helgerna dricker man och åldern för förstagångs graviditeter är bland de lägsta i västvärlden.
Man tycker nog inte man har så mycket annat att göra än att röka, kröka och föröka.
Sen besitter man ett så kraftigt mindervärdeskomplex mot resten av Norden så det nästan bara är löjligt.
Nu när ekonomin har gått bra på Island så ökar andelen nyrika lavinartat och arbetslösheten är praktiskt taget obefintlig.
Men samma framgångar finns inte inom den idrottsliga världen.
När Vala Flosadottir tog brons i damernas stav i Sydney var det bara den tredje medaljen någonsin.
Nu har man redan den fjärde klar.
Och det känns nästan osannolikt att denna nation med bara 300 000 innevånare ska kunna göra det som Sverige misslyckades med i tre OS i rad - att vinna en OS-final.
Men jag tror på Olafur Stefansson, jag håller på jättebjörnen Sigfus Sigurdsson. Jag tror på Island.

****

Den 17 juni 1811 föddes självständighetskämpen Jon Sigurdsson i Arnarfjördur på Island.
När Island 1944 förklarade sig sjävständiga från Danmark valdes hans födelsedag som nationaldag för den nya och modiga nationen.
Den 24 augusiti 2008 delas den sista medaljen ut i detta OS och det är handbollsguldet på herrsidan.
Får Island guldet kan Jon Sigurdssons födelsedag ligga bra skrynkligt till som den viktigaste dagen för de där tokiga människorna som vill bo på en ö i nordatlanten.
Så stort är det här.
Om inte större.
På Islands största morgontidnings hemsida säger Olafur Stafansson: "Jag vill ha guldet och den isländska nationalsången".
Jag med Olafur...Jag med.
Jag säger bara en sak: Áfram Island! Heja Island.
Kom igen nu för helvete. 

****

Men lite distans har man såklart på Island. På en av tidningarna har handbollen redan blivit nedknuffad en nyhet om makrill.
Man kommer alltid ihåg sina rötter.
Faan, vad jag gillar islänningar!