Nu kan jag äntligen börja kalla mig för gotländska, på riktigt.

   Mina fastlandsvänner - som lämnat ön för denna gång - blev nästan chockade i somras när de hörde mig säga: "Det är ingen ide´!"

Jag som inte brukar ge upp I första taget när det gäller en viktig fråga eller mänskliga rättigheter, har nu precis som de flesta av mina grannar gett upp när det gäller den eländiga tvättstugan.

   I början var det svårt för mig att ta in hur hyresgästerna suckade uppgivet över att de kände sig nästan kränkta över behandlingen från Gotlandshem. Ingen där verkade ta problemen med de gamla maskinerna och de usla torkmöjligheterna på allvar. När man dessutom vid införandet av ett modernt bokningssystem kortade ner tvättpassen utan att uppdatera maskinparken då kan man som människa känna sig riktigt osynlig. Som att ingen makthavare bryr sig.

Människor jag möter i tvättstugan - unga som gamla - de bär med sin våta tunga tvätt genom den mörka källargången. Ibland både två och tre våningar upp till lägenheten för att torka där. Då ska man veta att det bara finns en- och tvårums lägenheter i fastigheten. Inte mycket utrymme att hänga lakan på tork här inte.

   Jag blir lite ledsen över att se uppgivenheten i mina medmänniskors ögon när de pratar om detta och om att de gett upp. "Ingen lyssnar ändå på oss".

Sån ville jag inte bli så jag försökte säga att det visst är idé. Idé att klaga att berätta hur det ser ut i vår vardag. Att det finns möjlighet för alla att påverka. Och även Gotlandshems hyresgäster har rättigheter. Det ingår så att säga när man betalar hyra.

Men nu är jag alltså där själv. Jag rycker på axlarna åt eländet, gnäller inför vännerna och ältar orättvisorna med de lika trötta grannarna i tvättstugan.

Missa inte filmen om detta miljöelände:
http://www.youtube.com/watch?v=KLBpIGJCAng

   Gotländskt kynne, finns det något speciellt sådant?

   Jag läste min yngre GA- kollega, Jöran Svahnströms krönika i Annonsbladet där han säger att det skulle finnas. Men jag håller inte med. Tvärtom. Miljön där man föds, bor, vistas påverkar. Och att bo på en ö innebär att särskilda överlevnadsinstinkter aktiveras. Det känner man extra när det stormar och blåser. När båtar och flyg ställs in.

På olika sätt påverkar det oss som bor här och vi som växt upp i familjer som levat på ön i generationer, vi har med oss starka bilder och minnen av gamla gotländska seder och bruk. Däri räknar jag anpassning och beteenden. Som att tro att demokrati inte gäller oss som bor på en ö ute i havet.

   Min humoristiske vän Torbjörn, som numera befinner sig på fastlandet, oroar sig ibland när han ringer. Han undrar lite vad man tänker om hans tid här på ön. Jag tröstar honom med att säga att han är bortglömd, ingen bryr sig längre. Då piggnar han till och svarar att det är typiskt gotländskt. När man tar upp en svår och obekväm fråga är det få som vill lyssna och engagera sig. Oftast får man det här svaret, säger han med ett härligt skrattt:

- Jaha du, jaha du…

Lite sån har jag faktiskt också blivit när mina vänner frågar hur jag orkar, vågar och klarar den omoderna otympliga tvättstugan. Jag rycker på axlarna och säger att jag inte har något val. Det är tydligen bara att finna sig i eländet…

… eller kanske ändå inte?!

   Med nervöst intresse följer vi Zlatanaffären i Spanien. Det är ju inte bara här det stormar. Personligen vill jag att Zlatan den store ska stanna i Barca men då måste han ju få spela fotboll. Milan känns som första steget på väg till pensionen och det är väl lite för tidigt. Även om Zlatan närmaste tiden kanske får ha lite roligare på plan i Italien. Men sen...

Inte bara av solidaritet till en begåvad idol ska jag också tala ur skägget vad gäller min egen arbetssituation, hur jag ska göra med min blogg nu när höstterminen börjar. Sommaren är ju så slut den kan bli.

Jag känner mig trängd och lite utknuffad mellan alla herrarna som jag ska dela uppmärksamhet och förstasidesutrymme med. Både politik och sport intresserar mig men här är jag i definitivt i underläge.

   Tre killar på tidningssporten och en proffspolitiker lämnar inte mycket utrymme åt andra bloggrubriker.

Och såvitt jag vet  är jag den enda regelbundet bloggandet kvinnan här på hegaotland.se. Kanske ska jag föreslå könskvotering.

Jag gör väl som vanligt tröstar mig med en god middag och njuter av en stor höstfavorit. Biff med kantareller, sockerärtor, mandelpotatis och kokt rödbeta. En stor klick Bregott med havssalt. Pressad citron över grönsakerna förhöjer upplevelsen. I sällskap med ett glas trevlig Selvarossa.

   Så gott var det att jag höll på att glömma ta en bild av det hela på min favorittallrik av Agneta Livijn. Den har jag haft länge och nästan slitit ut. Därför kontaktade jag henne i veckan för att köpa nya tallrikar. Men tyvärr är de inte längre i produktion. Däremot berättade Agneta Livijn att snart kommer hennes nya vita tallrikar till Bertholdsson&Holm.

Kan knappt bärga mig. Affären i gamla Tempohuset är ju dessutom min absoluta Visbyfavorit!

   Zlatans kompis taxen Negus som bor i Lund  fyllde två år härom veckan. Han önskade sig en ny filt. Jag hade redan gissat det och jagade stan runt för att hitta just den rätta filten.

Till min förvåning fanns den på Rusta. För en tax boende i Skåne tyckte jag den var perfekt. Den var mjuk och med älgmotiv. Jaktsäsongen börjar ju snart och det är väl där kring de skånska slotten som jagande sker.

För säkerhets skull köpte jag en till Zlatan också. Det är han värd efter den här sommarens plågor. Än har inte pälsen kring skadan på halsen vuxit ut. Bakifrån ser det ut som han har ett halvt huvud.

   Filten blev en succé (hos båda kompisarna) och Negus tack och hyllningar kommer fortfarande med jämna mellanrum. Han har kärat ner sig så totalt i filten att han varje kväll när det är läggdags tar ett ordentligt tag i den med tänderna, drar ner den från soffan och släpar den över golvet till sängen. Där sätter han sig och bligar stint på sin matte. För han klarar inte att bära upp den själv.

När det är gjort sover han så gott vid mattes fötter. Och vi här i Visby känner oss väldigt nöjda med filtfyndet.

   På väg hem från Rusta cyklade jag som vanligt den asfalterade gång- och cykelvägen bakom Jysk. Men jag kom inte många meter för på marken mitt i vägen låg en stor snigel som jag inte ville köra över. Det kraschar så äcklig och så vill jag ju inte döda i onödan.

   Jag svängde precis förbi den och såg att hela snigeln hade kommit ut ur sitt hus. Precis samtidigt såg jag att hela vägen framför mig var fylld av sniglar. På asfalten och gräset intill. Men inte bara där utan i hela buskaget vid kanten var fullt med små sniglar. I alla färger och modeller. Det såg ut som buskarna var fyllda med snigelbär.

Meter efter meter …

   Snigelvägen var tom på mirakel igår när jag gjorde en ny utflykt till Skarphäll men jag är glad jag tog bilder med mobilen när det var "snigelblomning".

Jag har aldrig sett något liknande. Kanske någon av mina läsare kan förklara det här naturfenomenet?

  Ica´s stora kinesiska kräftor som DN´s testpanel gav högsta betyg får bara G som i godkänt av mig. Lite mer än okej var de för att vara djupfrysta. Men i min smak för vattniga, för smaklösa. Spadet var klart och fint och den tunna smaken var fräsch med lagom dill- och salt. Skalen röda och hårda. I klorna fanns dock knappt något kött att peta ut.

   Zlatan däremot älskade kräftstjärtarna som jag fick skala i rasande fart till honom.

   Att han tyckte de var speciella, det kan jag klart konstatera eftersom jag också serverat honom inlagda kräftstjärtar på burk, från Ica. De vänder han bara ryggen.

   Så det blev en trevlig kräftskiva i alla fall. Men inget går upp mot svenska kräftor, speciellt de gotländska. Ett annat år…

   Det är fredagen den 13:e, men så mycket värre kan det väl inte bli ...

   Känner mig lite gnällig när jag nu tar tag i skrivandet igen efter en ordentlig fysisk dipp. Som om det inte räckte med att Zlatan varit sjuk och jag höll på att bryta samman så drabbades jag av ett virus som satte sig i halsen och gjorde mig nästan helt stum. 

Det var riktigt obehagligt, gjorde ont och kittlade så jag gick till Tant Grön, som jag gillar och litar på. Där köpte jag en god trögflytande hostmedicin - Alpenkraft. Tre doser senare hade jag nässelutslag i hela ansiktet och ner på halsen. Ganska matt var jag när jag kontaktade distributören som gav okej till hälsokostbutiken i Gallerian att ge tillbaka mina 165 kronor. Jag är väldigt nyfiken på vilken av alla örterna jag är allergisk mot.

   Hos Sjukvårdsrådgivningen sa den trevliga sköterskan helt krasst: "Du får inget penicillin om du inte har feber och det inte är någon beläggning i halsen. Det är alldeles säkert ett virus". Slemlösande hostmedicin och varmt att dricka var ordinationen.

Och så kära gamla Alvdeon mot huvudvärken, så klart.

Bisolvon och Läkerol var rådet jag fick på vanliga Apoteket. Efter fyra fem dagar var kunde jag hosta men - för att inte uttrycka mig alltför äckligt - jag gillade inte färgen på förkylningen. Nässelutslagen i ansiktet hade lagt sig och en torr skorpa började bildas. Det kändes som jag hade skäggstubb.

   Ansiktstpeeling på tub fanns redan hemma och återställde huden till nästan normal. Men nu började det istället sticka i halsen igen. Jag kände inte så mycket när jag satt inne och tittade ut på moln och regn, men när jag gick ut började det svida i halsen. Kändes som jag var röd och nästan skinnflådd.

Numera kan man ju köpa såna här mediciner på vilken mack som helst men jag behövde expertråd så det blev ett nytt apotektsbesök på Öster, av gammal vana. Ute på golvet fanns ingen att fråga. Så jag tog med tre alternativ till kassan. Det gamla välkända Bafucin, Strepsil och Mucoangin. Hur ska man välja?

Strepsil var medicinen för mig sa den unga rara bakom disken. "Sugtabletterna innehåller lite bakteriedödande", sa hon. 

Det kan ju var bra, tänkte jag som gärna provar något nytt. Ingen tv-tittare har väl missat den reklamen, så jag lade till ytterligare ett antal kronor till mina sjuka utgiftskassa. Jag började suga direkt på min medicin med mintsmak. Och det kändes åtminstone friskt. Så fort jag kom inomhus kändes det dessutom bättre i halsen. 

   Två dagar senare var det magens tur. De detaljerna ska jag helt bespara mina läsare. Men jag kan avslöja att natten till torsdag sov jag inte många timmar. Det berodde inte bara på bubblande mage utan Zlatan har nu lagt sig till med en (o)-vana. Han ska ut och spana på balkongen mellan fyra och sex. 

Då är det solljust och inte bara kvitter utan måsarna skriker ikapp med skator och kråkor. Bilarna låter som de passerar genom sovrummet. Och jag försöker stänga ljus och ljud ute men ligger vaken tills det behagar herr Katt att komma in. Då stänger jag igen och vi får sova några timmar.

När jag läser på Apotekets hemsida om förkylningsvirus står det bland annat att man bygger upp ett bra immunförsvar genom sömn och motion. Jag hoppas att jag snart gjort mig immun mot sjukdom och elände efter den här vårens och sommarens prövningar.

    Men jag fick G - som i godkänd.

   Jag gläder mig fortfarande och är oerhört stolt över att jag trots allt klarade min högskolekurs "Retorik och poltik". Det var ju mitt i dramatiken kring Zlatan och den tropiska hettan som kursen gick in i slutspurten. Då satt jag inlåst bakom de neddragna persiennerna och försökte acceptera att det var kört. Bara att hoppa av studierna.

Det gjorde ont för den här kursen som var ett samarbete med Uppsala universitet är band det intressantaste och mest utmanande jag gjort. Kursens höga kvalitet går inte att jämföra med något jag tidigare läst på hgo. Läraren Sofi Qvarnström var ung och kunnig, strikt, proffsig och samtidigt flexibel. Varje timme på kursen var spännande i den mycket blandade gruppen. Vi var 25 från början.

Som "straff" eller en möjlighet att klara mina poäng fick jag tre extra uppgifter att redovisa skriftlig. Istället för att framföra muntligt enligt schemat. Bland annat skulle vi som avslutning hålla ett eget skrivet tal. Enligt konstens alla regler eller åtminstone enligt den modell - den tvåtusenåriga Partesläran - som kursen baseras på. Gruppens uppgift var att analysera och kritisera. 

Nu fick jag agera både talare och kritiker. En Metareflexion skulle levereras jämte talet, som jag kanske kommer att publicera här på bloggen vid tillfälle. Det handlar om något som har ett visst allmänintresse och min lärare tycker jag ska gå vidare med idén. Men tills vidare väntar jag med att säga mer.

Inomhus hos mig vid den brännheta datorn var det väl 40 grader på dagarna. När jag kunde öppna balkongdörren vid 2-tiden kanske det blev några gradera svalare. men någon större lindring blev det ju inte. Hjärnan var som en geggig boll. Jag gav upp tanken på att kunna prestera och leverera sådär varannan timme…

Men vad hade jag att förlora? Med mina högt ställda krav var det nästan med skam jag levererade de tre specialuppgifterna tillsammans med hemtentan som var densamma för alla på kursen. Vi skulle göra en retorisk analys av Maria Wetterstrands tal. "Analysen ska omfatta en diskussion av parteslärans samtliga delar (inventio, dispositio, elocutio, memoria och actio) samt kopplas till den retoriska situationen…"

   VG fick jag på hemtentan! Och känner mig glad som ett skolbarn. Hade jag inte tvingats vara borta från de sista obligatoriska föreläsningarna och seminarierna hade det blivit högsta betyg på hela kursen. Så långt hade jag aldrig tänkt. Jag tycker det är fantastiskt att vara Godkänd.

   Idag har jag kräftor på upptining. Trots att jag fortfarande har lite känning av illamåendet så tror jag det ändå kommer att smaka bra efter en dag på stranden. För det är väl Toftaväder, eller…

DN har klassat Ica´s egna stora kinesiska som de oslagbart bästa i år. Fem poäng! Inte ens svenska färska kommer i närheten, enligt tidningens expertpanel. (De gotländska färska var inte med i testet) Den här veckan har Ica specialpris 49.90 för medlemmar på just dessa röda storheter.

De har tydligen tagit slut redan ett par timmar efter affären öppnats, därför fick jag göra tre resor på cykeln till Atterdags innan jag fick köpa ett paket.  Det sista den dagen…

   Om DN hade fel i sitt omdöme då finns bara ett alternativ. Att byta tidning…

   Mitt kräftbetyg kommer i nästa blogg. Redan nu kan jag säga att min Ostpaj som inledde den här veckan blev en succé.

   Det skulle egentligen blivit gjort redan för flera år sedan men jag trodde i min oskuldsfullhet att det skulle gå bra ändå med växthuset jag klädde in med nät och skräddarsytt solskydd. Jag har ju haft katter förut och balkong alltid. Den enda som någon gång skrämt mig för att riskera ramla ner var Jackson - en svartare och större föregångare till Zlatan.

   Jackson balanserade stolt och stadigt på räcket, som också i den lägenheten på Kungsholmen var av metall. Platt och decimeterbrett. Inte runt och centimetertunt som på den här balkongen. En gång föll han ner, Jackson. Jag upptäckte det inte förrän jag tittade ut för att se vad han höll på med. Det var ovanligt lugnt och tyst bakom den helglasade balkongdörren.

Ofta satt Jackson utanför med en fågel i munnen och väntade på att stolt visa upp för sin genast hysteriska matte. Jag släppte inte in honom förrän han mumsat klart på bytet. Enda gången - eller en av två - han fick ge upp var när han fångat en skata! Andra gången kom han in med en duva som han släppte i sovrummet.

Det kunde jag knappt missa. När han satt med den stora skatan i munnen hann jag precis stänga balkongdörren innan kaoset bröt ut. Alla kvarterets skator samlades i en halvcirkel runt vår balkong som låg på andra våningen i ett femvånings hus. Skatorna skrek på den elaka katten som hade deras kompis i ett stadigt grepp mellan käkarna. Vilket liv! Det var fullkomligt vansinnigt. 

Till slut öppnade Jackson munnen och släppte fången fri. Hela gänget med skator drog iväg med blixtens hastighet. Tysta som jag aldrig hört skator förr.

   Hur hade det gått till? Jag har ingen aning. Jag tror att skatorna brukade dyka mot den stora svarta katten på balkongen för att retas. Till slut fick väl Jackson nog och snabb som han var slog han till i precis rätt läge. (Jacksons pappa hette förresten Devil).

Men en gång gjorde han en ordentlig felbedömning och ramlade ner på den stenlagda gården. Det tog en stund innan gick upp för mig att han inte fanns någonstans i den stora lägenheten. Men då … jag rusade ut på gården halvt  gråtande och ropade förtvivlat: Jackson, Jackson…

Det var ingen stor gård. Dagisbarnen brukade leka där. Det fanns en sandlåda, gungor och ett bord med bänkar. Men ingen Jackson. Jag var lika ledsen som jag var brydd. Vart kunde han ha tagit vägen? Var det skatorna som hämnats och flugit i väg med honom?

Det fanns ett högt gunnebostängsel med en liten ödetomt på andra sidan (mitt inne i Stockholm!). Och där var han - min Jackson. Han satt helt stilla och såg liten ut. Chockad troligen och kanske skadad...

Jag såg hålet i stängslet och kröp igenom. Samtidigt kröp Jackson in i min famn. Alldeles lugn och stilla. Jag var så orolig för om han hade ont. Och väldigt, väldigt glad.

   Vi tog hissen upp till lägenheten och jag undersökte den stora stiliga katten försiktigt genom att klämma på honom. Jackson var världens snällaste katt - eller rättare sagt han upplevdes mest som sådan eftersom han var så stor. Inga synliga men fanns på honom men han var uppenbarligen skakad. 

Det tog ett par dagar sen var han uppe och promenerade på räcket igen. Jag vågade inte titta men ville inte heller ta ifrån honom spänningen. Och det gick bra i fortsättningen. Jackson dog 1998 av cancer i lever och galla.

Man säger att det är svårt att lära katter. Inte som med hundar. Jag tror att katter lär sig av sina egna misstag. Zlatan till exempel springer inte längre sin egen snitslade aigilitybana med full fart från inifrån badkaret, genom prasseltunneln och längst in i klädkammaren, dit dörren alltid stod öppen för hans skull. 

   Men det var där inne på insidan av tvättkorgen som den satt, den vassa hårda stålwiren som slet upp det otäcka köttsåret i hans hals. Det upptäckte jag tack och lov ett par dagar före återbesöket hos veterinären. Eller snarare var det så att Zlatan visade mig på det farliga. Han hade knuffat omkull korgen så att jag plötsligt såg var han hade skadat sig. Nu är det åtgärdat.

Men det är lite sorgligt att Zlatan inte vågar längre, att se hur han undviker gömma sig på botten av badkaret och leker "var är Zlatan". Inte ens i stillhet drar han sig tillbaka till sin bädd i klädkammarens hörn. Men det kanske går över. Han hoppar i alla fall glatt efter sina bollar. Zlatan är fortfarande hemmets fotbollskung.

Och - hade det inte varit för den hemska olyckan då hade säkert inte min förtvivlan bilvit synlig för Björn som ryckte ut med "djurambulansen" två gånger till Roma. Nu har min gamle vän gjort det elegantaste innätade uterum jag någonsin sett.  Svart nät i svartmålade ramar. Klädsamt och smart både för katt, hus och människa.

   För oss är Björn nu inte längre bara Helikopterkungen, han är också alla balkongers och kattburars Kejsare.

   Glöm det gamla, säger man. Men Zlatan sörjer nog ändå lite sin gamla gröna bur som jag kanske väl grymt beslutade kassera. Det är trångt därute och den hade börjat rosta. 

   Men första natten i trygghet bakom den stora inhägnaden stod den gröna buren kvar ute på balkongen. För första gången fick Zlatan klättra utanför och ovanpå nätet sov där som i en hängmatta fram till klockan sex på morgonen. Han såg nöjd och  märkvärdig ut när han spatserade in, åt och drack som efter en lång natt på jakt ute i markerna.